torsdag 31 december 2009

Homoterapi fungerar inte

CNN rapporterar om en studie där man sett väldigt lite effekter av de insatser som gjorts för att omprogrammera homosexuella. Glädjande nog, kan man tycka. Och rekommendationerna från studien är att terapeuter och andra som ägnar sig åt omprogrammering av homosexuella ska vara ärliga mot sina klienter om att resultaten sannolikt uteblir. Man konstaterar också i studien att effekterna mest tycks bestå i att man kan negligera sin läggning och inte agera på de känslor som man trots allt har kvar.


Trots att man faktiskt redan 1975 tagit bort homosexualitet från DSM-kriterierna, så finns det mycket problem med att acceptera homosexuella i USA. Vet inte och har inte heller kollat upp ifall något annat land har så mycket omprogrammerings-insatser att erbjuda till folk som råkat få "fel" läggning. Skrämmande. Jag blev GLAD när jag insåg att jag är gay. Så Herr Chambers, som CNN också berättar om som "jobbat bort" sin homosexualitet under massor av år och till slut gifte sig med en kvinna låter inte som en lyckosam behandling för mig, utan en stor tragik. Tänk att förakta det man är så djupt att man byter läggning. Istället för att bli kär i de man blir kär i och vara nöjd med detta... Speciellt också som man sett att de som försökt och inte klarat av att ändra läggning inte mått så bra av detta.

Be gay about being gay, if that's what you are! Jag tror det gör att vi mår bäst.

onsdag 30 december 2009

Tillåtet att ta nakenbilder på sovande

Underbar lagstiftning. Det borde finnas en paragraf som heter "sunt förnuft" som säger att även idiotdåd som inte exakt beskrivs i texten är straffbara. Som den man som plåtat en 17-årings underliv när hon sov, på en fest hans son arrangerat hemma hos dem. Han åtalades, men det blir inget fällande, för det han gjort är inte straffbart. *!!!* Hon sov, och kan inte anses ha tagit skada säger man från rättsapparatens håll. Att flera personer sett bilderna spelar ingen roll. Man hänvisar till en friande dom där en man filmat en sexakt med en kvinna utan att hon visste om det. Hurra. Gubbarna segrar. Fritt fram. För det är inte straffbart att plåta nakna sovande tonårsbrudar. Field day för alla gubbsjuka idioter som vill ha ett eget privat runkalbum!!! Någonstans borde en allmän "skadeparagraf" finnas som sagt. Något som faktiskt reglerar denna typ av brott. Som gör att man kan se till de konsekvenser det kan få för den plåtade när bilderna visas runt. Men nä, gubbarna får ha sitt i fred. Tack för det, rättsväsendet. Känns tryggt att det är ni som för min talan om jag blir utsatt för brott någon gång... NOT!!!

måndag 28 december 2009

2009 bäst hittills

Det har hänt väldigt mycket, för att inte säga extremt mycket, i mitt liv under 2009. Så mycket har ramlat eller pusslats på plats. Känslan är svindlande. Nu är det givetvis inte så att allt bara rasslade till på en vecka eller en månad, och så var det klart. Allt är resultat av årslånga processer, men i år skördade jag frukterna av många av dem. Ljuvliga känsla.

2009 har varit året då jag hittade min andlighet. Jag har funderat, jag har sökt, jag har läst, diskuterat och känt efter i många år. Äntligen vet jag var jag hör hemma. Inte så att det är helt klart, men det är som att ha hittat sitt drömhus. Nu ska jag bo in det och se hur det ska inredas.

Jag har också landat helt och hållet i min läggning. Det har sannerligen varit en spännande resa med många turer, och de vilseledande vägskälen i form av normer, (o)vanor, förhoppningar, tristess och annat har varit många.

Under året arrangerade jag också två dansfestivaler med framgång och konstaterade att jag är bra på det också. Den känslan går inte av för hackor! Att vilja ÄR att kunna!

Yrkesmässigt kom det stora uppvaknandet i år. Sedan jag började på NLP-utbildningen (tack än en gång, Henrik & c/o, och mina härliga kursare), insåg jag väldigt snabbt att jag måste byta arbetsplats, så snart det bara gick. Så när min chef sa upp mig i oktober så blev jag jätteglad. Jag såg också klart och tydligt att mitt drömjobb är som egenföretagare. Jag benade ut vad jag vill och vad jag verkligen är bra på, och resultatet har blivit företaget Framgångstankar. Jag kommer att verka som karriär- och livs(stils)coach, samt ge utbildningar inom arbetsmiljö och kommunikation/konflikthantering. Precis det jag tycker är absolut roligast, och jag får jobba på det sättet som fungerar bäst för mig. Det är en dröm som är på väg att bli helt och fullt sann.

Året 2009 har verkligen varit i klang med namnet på mitt företag, och jag tänker vidare i samma spår. Tankar om och för framgång. 2010 har all potential att bli ännu bättre än 2009. Varför då? För att jag har så många svar på vilken väg jag vill gå, och vad jag vill göra med mitt liv. Just nu i alla fall. ;P

fredag 25 december 2009

Sista sockerbomben intagen, nu kör vi sockerfritt!!!

Bye bye, Ben & Jerry. Nu börjar allvaret! Tjohooooooooo! En hälsosammare livsstil incoming!!!

torsdag 24 december 2009

Ännu ett skäl att minska sin köttkonsumtion

Jag säger inte att alla ska bli vegetarianer, men artiklar som denna i GP får mig att återigen minimera min köttkonsumtion.

Inspektion hade gjorts på en gård i Halland, och bland annat har man sagt såhär om besöket: "En handikappad sugga hade svåra liggsår. Kultingarna hade dessutom börjat äta på hennes kropp och hennes öppna sår på bogen." Man vill ju kräkas när man läser sådant. Och så blir jag så arg!!! Hur kan man göra så mot ett djur?

För min del blir det till att kolla upp de gårdar som producerat köttet jag ska äta. Jag vill inte leva med att ha sponsrat någon som behandlar djur som man t ex gjort på gården i artikeln. Mitt beslut att dra ner på konsumtionen av kött igen började ta form när jag läste om gården i Värmland där man hittat döda kor och de som var kvar levde under vidriga förhållanden.

Jag blir så upprörd när jag läser att inspektörerna konstaterat att grisbonden till exempel vetat om att de skulle komma, och inte verkar tycka att en sugga vars kultingar äter på hennes sår är "missförhållanden". Vad säger det om inställningen till djur? Sådana människor behöver sitta inne. Inte bara få sina djur omhändertagna och bötfällas, utan låsas in och straffas, så de förstår sina brott. De ska för all framtid ha förverkat sin rätt att ha djur.

Sojaprotein, quorn, bönor, linser och kikärter är redan en stor del av min kost. Och de kommer att få ta över ännu mer nu. Kyckling blev redan en marginaliserad ingrediens i min kost sedan jag talade med några danska yrkeshygieniker om "fågelfabrikerna" de besökt. visserligen i Danmark, men deras historier var vedervärdiga. Mådde så illa över deras berättelser att kyckling blev en ovanlig ingrediens i min mat.

Så lagom till julafton då massor av skinka ska intas sitter jag och gruvar mig över att jag inte vet var mammas julskinka kommer ifrån, eller hur den grisen mådde. Ser ut att bli ett tämligen vegetariskt liv för mig framöver. Tack och lov tycker jag det är så gott med sådan mat.

tisdag 22 december 2009

Sockerfritt 2010- Vem mer vill anta utmaningen?

Ja, mer tjat om socker. Men nu har jag bestämt mig. Inte bara för att undvika socker, utan för att helt och hållet utesluta all medveten användning av socker i det jag äter. Detta utesluter också sweet chili-rätter, chai-latte, Coffee-Baileys, godis, yoghurtdoppade frukter, honungsteer, siraps- och sockerhaltiga bröd och fruktyoughurt med socker. Givetvis sockrad sylt, marmelader och Fluff (som om det sista skulle varit så svårt att motstå... haha).

Det är givetvis roligare att göra detta om man gör det med någon som peppar en när det känns motigt. Så nu undrar jag; vem vill anta utmaningen att göra 2010 till ett sockerfritt år med mig? Man får givetvis sätta upp sina egna regler för vad som räknas som förbjudet socker och inte. För mig blir det tillsatt socker i produkter. Havre, som innehåller en del socker naturligt, är t ex inte off limits för mig. Juice innehåller per definition en hel del socker, och jag undviker redan det. Russin känns som "direkt efter träning men inte annars", liksom bananer. Det som är nytt för mig och som jag dragit på länge är att avstå från honungste. Kom på att det inte håller att socker-detoxa och dra i mig massvis med honung dagligen. Så det fick stryka med.

Vem gör mig sällskap in i ett nyttigare 2010?

söndag 20 december 2009

Skönhet reducerat till siffror

DN publicerade nyligen en artikel om måtten ett kvinnoansikte ska ha för att anses vackert. Själva studien rapporteras här. Nog för att vackra ansikten har en förmåga att frammana leenden, men det känns som att skönhet är något som gärna får vara lite svårkvantifierbart och mystiskt. Shania Twain på bilden till vänster är enligt DN en kvinna med perfekta ansiktsproportioner. Ja, snygg är hon, kunde man inte nöja sig med det? De enda som egentligen borde ha ett intresse av hur människor "ska" se ut är plastikkirurger som lever på att ändra på sådant. AB rapporterar också om denna fantastiska nyhet; skönhet handlar om siffror. Tack och lov är de flesta av kvinnorna tydligen rätt funtade för att vara snygga.

Redan da Vinci var intresserad av de perfekta proportionerna. Den Vitruvianske mannen är vida känd och beskriver hur proportionerna bör vara i en idealkropp. Den beskriver för övrigt också förhållandet mellan ande och det jordiska.

Skönhet är något jag alltid tänkt på som något subjektivt, och inte något man kan mäta. Det förtar lite av det hela att tänka i termer av gyllene snittet och roten ur två när man ser någon med betagande utseende. Jag vill fortfarande tänka "wow", inte i termer som skulle få min mattelärare att sucka hänfört. Trots vissa anlag för vetenskapsnerderi så finns områden där jag fortfarande helst bara upplever och känner. Skönhet vill jag behålla som ett av dem. Så jag hoppas att mitt inre skjutmått inte halkar fram nästa jag mina sinnen säger "WOW" om någon. Jag hoppas bara bli ovetenskapligt hänförd.

torsdag 17 december 2009

torsdag 10 december 2009

Smartest kitty in town

At least she's the coolest. And she knows that.

Charged with the crime of being smart

This is a bitter blog entry. It will present my thoughts on how gifted children are treated in school by teachers. This will be a fat kick in the a** of my first grade teacher. But it's also a post of leaving what was, and moving along to what can be.

For some reason, perhaps because my mother is smarter than most you'd ever hear of, I got cursed with intelligence. Yes, cursed. Or so I thought for 26 years of my life. When I was a kid, younger than school age, I stood out by wanting learn and understand everything there was. My curiosity led me to learn how to read at the age of 4. I was writing and solving arithmetic problems at the age of 5, and at the age of 6 my mother taught me the negative numbers and how to calculate with them. I'd say, that was an early start for mathematic interest. And I loved it. Mom couldn't satisfy my need of new tasks to take on, even if she really tried to produce new little math books for her daughter. In daycare they let me join the school kids and I received copies of their homework assignments to do. I was so happy I could burst everytime I was called downstairs for the math homework. And I was SO MUCH looking forward to going to school. Because in school you get to LEARN things, right?

Well, that illusion burst during the first week. Most pupils go to school without knowing how to read. My teacher was certainly not happy about those of us who already had those skills. I think we were four from day one who knew how to read. The teacher, Ms T, made it clear we were a major inconvenience, who did not fit into her little narrow box. We got some boring books to glance through sometimes, but most of the time we were forced to participate in what everyone else was doing. That meant learning to colour and draw the letters, count flowers, colour 5 or 8 or 10 of the flowers in the picture, and so on. I was so bored I failed most of those tasks. And Ms T, miserably failing to recognize that I needed STIMULATING TASKS, very harshly explained, in loud voice, I was a SLOPPY kid and made me do those boring stuffs again and again til I succumbed and made the letters pretty and coloured the right number of flowers.

She was also like OFFENDED by the fact that I didn't need the coloured wooden pieces representing numbers 1-10 to calculate. I didn't need to SEE the numbers, I already understood them abstractly. And you should have seen her face when I had solved the math tasks a couple of pages ahead of our assignment. Not to mention when I questioned her decision not to allow any more of those renegade trips through the math book, ahead of the others. She resented the idea that I would somehow be allowed to go at my own pace, even if it didn't require ANYTHING from her, not one little effort. For this I never even got any explanation, except that "You must wait for the others.". Thanks... By the time I left third grade, I was completely fed up with school, I hated the place and didn't want to be there at all.

In 7-9th grades we got physics and chemistry as new topics. I started to feel like my brains were waking up again, and threw myself into understanding those subjcts. A small piece of heaven, one could say. My teacher, however, wasn't interested in me understanding, she just wanted to get what was written in the books out to us. Deeper understanding was not in her agenda, and I bet she didn't have one clue on how to provide that either. She got angry when I asked WHY there were this and this many electrones in the different shells of an atom. So I stopped asking. Again. And hated school even more.

Highschool was a little different. I had two teachers who actually tried to meet my need of challenge, and I will always remember them as the best things that happened to me during 12 years in school. My German language teacher Ulf made clear he loved having an ambitious and gifted student, and the math/physics teacher Svante tried for 3 years to gt me to work just a little to get the highest grades. I settled for what I got without lifting a finger those years, earning myself an average of 4,4 /5 in grades. Sadly, this math/physics teacher showed up too late in my life. Had I had something like him from the beginning, I might have still had some joy for learning left in high school. I didn't. I swore never to set my foot in another school again when I graduated. Now, what measures up to 8 years of full time university studies later, I know I was wrong. But back then I really meant that. I'm happy I was wrong.

Just recently I started reclaiming my brains and their full capacity again. I already wrote about Jenny, my NLP teacher, who just picked me put as smart after knowing me for two days. I could have cried of happiness. Yes, some people are happy to be acknowledged for their beauty, some for their cars. I pride in my brains. After that meeting I've worked so hard to re-awaken my little grey cells. I feel I've neglected them for so long, and they crave to be used again. Then I got to talk to a friend who shares my experience from school and we realized that being a smart kid in school is traumatizing. It should be a good thing, something that's encouraged. It's not. You get constantly beat down by those around you because nobody likes someone who's better than they are. And the teachers lack all understanding for gifted children, they think they are just in the way asking questions and not fitting in...

To really illustrate the contempt for giftedness in our country... I was actually told by an ex once that I should "keep it down" when meeting the mother and brother, so "they wouldn't think I was an academic snob"... That really shows the view on talent; HIDE IT! Or someone else can get sad for not being as good as you are. Like that's all that defines a person...

Intelligence is scary. And for the person who has it, it's a curse. Or so I thought, til very recently. I realized my brains actually are there to be used, not to be hidden and definitely nothing to be ashamed of. Whatever small people, and narrow minded jerks, on my path this far had successfully made me feel about myself, I'm over that now. I know what I can do, and that I can do even more if I try. I didn't ask for this gift. I just got it. And I intend to use it in as many ways as I can come up with. For my own development, amusement and gain. Giftedness is not a competition. It's just something you have, or not. Like some people are good at soccer, or hockey. Some of us are good at scientific subjects. That's really all there is to that. Why is it so hard to accept a gifted mind? We wouldn't rack down on a gifted craftsman, or a tennisplayer. Why can't people deal with "smart"?

tisdag 8 december 2009

Socker 1- Callisto 0

Första ronden i kriget mot sockret går tyvärr till... sockret. Denna lömska substans, som hela mitt väsen kan skrika efter med en intensitet som får mig att förstå abstinensen hos en missbrukare.

Håller på att skaffa mig ett teoretiskt övertag så gott det går. Har skaffat Anki Sundins bok "Sockerberoende- Söt fantasi eller bitter verklighet". Köpte den faktiskt av Anki själv under årets freak show a.k.a. Fitnessfestivalen i Göteborg.

Nu inleds rond 2. Har insett att även mitt älskade sockrade te får ge vika. Har redan idag övat mig i att inte söta teet. Får se om jag slutar dricka te helt, eller om jag vänjer mig. Men fortsätter jag med socker i teet blir det lite som att "sluta röka" och bara röka Marlboro, eller bara Blend. Eller hur?

Jultider är sunkiga tider för livsstilsförändring egentligen, men samtidigt bra för att det ger mig övning i att verkligen tänka igenom olika situationer och sammanhang där jag konfronteras med stora mängder onyttigheter. Tillgång behöver inte betyda att jag MÅSTE frossa i mig rubbet. Eller att jag måste ta av allt. Eller äta pepparkakor varje dag för att de finns. Julen är en bra ursäkt att inte ta tag i saker. Tack och lov är mina julfavoriter skinka och kålrotslåda. Inte mycket till sötsaker det, inte. Nu är det verkligen tid att sätta upp försvaret mot sötsaker. Kan man värja sig mot åtminstone hälften inför jul och under julhelgerna så är man ju superbt rustad för vardagens frestelser sen.

No guts, no glory

Den här killen är fantastisk. Inte för att jag vet något om hans politik, men att sticka ut hakan på detta sätt imponerar stort. Joe Laiacona kandiderar till tung politisk post och har helt öppet gått ut med sin BDSM-läggning. Jag tycker detta är otroligt bra. Sådant som leder till en debatt om icke-normativa läggningar är i mina ögon bra. Att en man som kandiderar till "state representative" i USA är helt ute ur garderoben blir en välkommen signal till många som inte vågat sig ut ännu av rädsla för repressalier.

Att vara "pervers" är ju inte direkt en social booster på de flesta arbetsplatser eller i de flesta sociala sammanhang. Tvärtom. Det tisslas och tasslas och tycks en massa, trots att få vet vad det handlar om att vara BDSM-utövare, homo, trans eller bi.

Laiacona uttrycker att staten inte har i hans sovrum att göra. Jag säger detsamma om både stat och kollegor och övrig omgivning. Ingen har med någon annans sexliv att göra. Sexlivet, så länge det handlar om vuxna samtyckande individer, ska inte ha betydelse för karriär och sociala sammanhang. Tyvärr funkar det inte riktigt så idag. Varje förebild som vågar stå för sin läggning i motvind välkomnas varmt. Så oavsett politik, lycka till, Joe. Må debattvindarna blåsa hårt och resultatet bli ett öppnare samhälle för alla.

måndag 7 december 2009

Drag me to Hell och Ben & Jerry

Igår var jag hos sötaste Frk Erika på filmkväll och B&J-orgie. Ja, minst en bytta måste man köpa per skalle, annars slutar det i moll. Det finns inget som heter "för mycket B&J-glass". Inte om man är kvinna i alla fall. Nej, det funkar inte så bra med mitt krig mot sockret. Har erkänt att jag ligger under med poängen i den striden. Men jag kommer igen. *!!!*

Vi hyrde två filmer; Drag me to Hell och Leo Gaut. Den första har jag velat se sedan den gick upp på bio, för den fick bra kritik och jag gillar skräckfilmer. Den andra... Jag älskar verkligen Johan Falk-rullarna. Har snart sett alla 9 som kommit ut, två kvar bara.

Drag me to Hell var till och med bättre än väntat. (SPOILER ALERT).
Slutet var det bästa med hela filmen. Den kunde ha fått vara en "så levde de lyckliga i alla sina dagar"-rulle, en i mängden med trorra floskler och gulliga slut där "rätt" sida vinner. Det är den inte. *moah* Tjejen sliter som ett djur för att vända förbannelsen hon fått på sig. (Har du inte sett filmen och tänker göra det, sluta läsa NU.) Hon till och med gräver upp häxan som förbannade henne och stoppar talismanen i munnen på liket för att häva förbannelsen. Detta endast för att upptäcka att hon stoppat fel sak i gummans trut, och förbannelsen fortfarande vilade på henne. The End. Underbart.

Leo Gaut i sin tur var en av de hittills bästa filmerna i serien. Den hade nog allt man kan önska av en svensk polisrulle. Svenska polisrullar är så naturalistiska, de vältrar sig i människors känslor och rädslor, och allt visas med stor tydlighet. Ingen går säker, och i den här filmen dör en ung kvinna, och en autistisk pojke blir misshandlad. Jag var till och med på vippen att fälla en tår mot slutet av denna film. Det är inte så vanligt. Johan Falk, denna antihjälte helt jämförbar med och till och med bättre än det mesta Brude Willis spelat, är helt enkelt underbar. Ser fram emot de två sista filmerna.

söndag 6 december 2009

Utekväll på Kontiki

Igår var jag ute på Kontiki med bästaste Isisen. Det är ett mysigt ställe med skön stämning och jäkligt gott käk när man är på det humöret. Vi mest snicksnackade och drack våra öl och vin, och betraktade omgivningen. Faktiskt så är just det sista för mig den stora behållningen av att gå ut.

Jag är för övrigt mer än glad att jag är flata, se nedan. Varför exponerar man hela sin akterdels inre paketering, speciellt när det är ett par sunkiga urtvättade kallingar där det missvisande nog står MAN?

Det utspelade sig ett inte alltför ovanligt, men snudd på tragiskt skådespel vid vårt bord under kvällen. Eftersom vi var två fick vi snart sällskap av en kille och en tjej. Vi betraktade under hela kvällen den bisarra dansen han försökte få hennes intresse att vakna, och hon spelade ut hela det befintliga registret av hövligt avvisande kroppsspråk och halvt panikslagna försök att fokusera på andra än honom så fort chanssen gavs. Det var alldeles uppenbart att han inte skulle få ligga med den här damen, inte ikväll eller någonsin. Han flyttade närmare, hon flyttade iväg, tills de var runt bordet ett halvt varv drygt. Romeo behöver lära sig att stänga av sitt denial och läsa av vägskyltarna som leder till verkligheten.

Kvällens mest bisarra inslag var ändå showen där vi fick se en häst *!* och en flodhäst *!* på scen. Hästen bjöd till och med på dricka.

På det hela taget en mysig kväll. Isa ägnade sig åt lite social välgörenhet också. Borde man göra oftare. Det kostar så lite och gör så mycket i andra änden.

fredag 4 december 2009

FK;s praxis suger, och svenska snikna angivare

Läste just artikeln i GP om en kille som skadat sig under militärtjänsten, och haft besvär sedan dess. Det är 12 år sedan han skadades, och det rör sig visst om en ovanligt allvarlig version av whiplash. Nu har killen på sätt och vis haft tur, och lyckats få ett halvtidsjobb som passar hans förutsättningar, vilket inte är alla skadade förunnat.

Ett bisarrt inslag i det hela är hans grannar. De hade sett att han skottade snö och rastade sina hundar, och ansåg att de utifrån detta kunde bedöma med all sin expertis att killen var en fuskare. Så de anmälde honom. Jajamensan! "Han ska minsann inte få några pengar när han orkar göra saker under korta stunder på en dag..." eller nåt. Jag säger FY FAN! Vad vet de om killens våndor och besvär? Snacka om übersvensk missunnsamhet och snikenhet. Hade han varit ute och joggat dagligen och lyft skrot i trädgården, ja då kanske man skulle ha undrat. Men skotta snö för att ta sig ut? Och rasta hund? Motsvarar det att kunna arbeta heltid? För mig som är utbildad i arbetsförmågebedömningar känns parallellen knappast glasklar.

Jag vet att det finns människor på FK som försöker hjälpa. Jag vet att de stramare ersättningsreglerna syftar till att fler ska tillbaka ut i arbetslivet. Ingen utgår säkert från ont försåt (förutom de där ondsinta grannarna). Men någonstans blir det så otroligt fel. Ja, alla borde kunna jobba med något. De flesta vill säkert försörja sig själva. Men med konjunkturen vi har idag, och den knappa tillgången till jobb gör ju knappast att en deltidssjukskriven eller långtidssjukskriven är förstavalet vid anställning. Till och med jag som kommer från fast jobb och tränar mer eller mindre jämt möts av frågan "Är du fullt frisk?" vid intervjuer.

FK och deras beslutsfattare behöver verkligen se över sin praxis och anpassa den till människorna. Jodå, det går. Bara lyft blicken över pappershögen på bordet, och våga se MÄNNISKORNA istället. Och grannar som denna killens, SKÄMS! Vad fick ni ut av att ange honom? Skålade ni på kvällen över att ha satt dit honom? Log ni skadeglatt när han inte hade pengar till sina räkningar, och fick kämpa i Länsrätten för sin ersättning?

onsdag 2 december 2009

Bästaste hudvården, och Apoteket rockar

I massor av år har jag letat. Jag har provat alla möjliga krämer från Åhlens, NK, BodyShop, Coop, och alla möjliga märken och varianter. För mig med sk. extrem problemhy (atopiker, bland annat) har det verkat omöjligt att hitta rätt saker. För ett tag sedan hittade jag serien Vera från CSS med Aloe Vera i på Apoteket. Vips så bleknade och försvann eksemen, de torra partierna är borta, och ansiktet älskar sin nya hudcreme och visar detta genom att hyn håller sig lugn. Veras produkter känns skonsammare och fungerar bättre för mig än de betydligt dyrare varianterna från Forever Living Products, som marknadsför sig som det äkta och rena alternativet på den fronten. Ren och 100% och ekologiskt och fair trade i all ära, men man väljer ju det som funkar bäst, i första hand i alla fall.

Läkare, hudterapeuter och andra förstå-sig-påare har i år gått bet, och så har Apoteket lösningen. Billiga grejer är det också. Win-win-win... Apoteket har inte alltid varit så flashigt att shoppa på, kanske. Men dels så har jag upptäckt vilka fantastiskt bra produkter de faktiskt säljer, och jag tycker att deras satsning på att bli mer butik och mindre "statlig inrättning" har lyckats. Det är riktigt trevligt att handla där. Nässpray, en hårborste, hudcreme och tandtråd, och lite hårspännen. Och en mellanmålsbar. Allt på samma ställe. Lyckat koncept, Apoteket. *gilla*

torsdag 26 november 2009

3 burkar Cocaine...

Nu har visst en koffeinhaltig dryck som heter Cocaine lanserats i Sverige. Varje burk innehåller en koffeinmängd motsvarande tre koppar kaffe, 280mg. Aftonbladets försökspanel bestående av en kvinna bälgade i sig TRE burkar och fick hjärtklappning. NO SHIT?!?! Det kunde man väl ha räknat ut att det går att överdosera även koffein? Det är centralstimulantia, för böveln! Men, är man dum ska man lida. Kan inte säga annat. Även om testet var övervakat och man hade nära till vårdpersonal så hade inte ens jag som är högkonsument av RedBull gett mig in på att hinka i mig motsvarande nio koppar kaffe. DN konstaterar i en kort artikel att redan två burkar är nog för en lättare förgiftning. Därför kändes tre som en bra idé?

fredag 20 november 2009

Saanko Luvan-party

Tonight I had one of the most satisfying performance nights in a long, long time. I had been invited to perform at the organization's Saanko Luvan ("Can I have this dance") 10th "b-day party". My audience was Finnish people, who all love to dance, and I'm so happy they seem to really have enjoyed my "not so very mainstream" (I did a mix, REALLY hard core fusion, of cabaret, tribal and dark fusion) performance. I was also invited to stay for the party, and was glad to meet people who knew me from before, people whose kids I've been to school with, and other interesting dance loving people. And I also got to dance with them!!! Waltz and foxtrot... OMG it's been YEARS and YEARS. Not to speak of "humppa"! I think only us Finns do that dance, and it must have been more than 15 years since last time. I loved it. I need to do this again, soon. It's rare to find this kind of pure love for dancing, that I saw in the people tonight. Thank you for letting me dance for you, and with you!

onsdag 18 november 2009

Lesbians are better parents, and Malin Wollin rules!

Interesting article in one of our Swedish papers, Aftonbladet. It referrs to a study where the researchers have concluded that children, who grew up in lesbian homes, made a better life than other children. Not sure about "career" and "choosing status trades" are the best measurements for "good life", but I'm glad there is someone doing research and writing good stuff about gay parenting.

The not so entertaining part is all the commenting on the article. People explaining how "lesbians" are, and so on. *sigh* Some people should go outside and study reality more instead of just thinking and judging. Most of the comments, though, were of the "good" and kind sort. Surprisingly enough...

One of the paper's own writers, Malin Wollin, wrote a column on the subject, and said she wanted to try lesbian relationship-shoes, so she could see about gender roles when there are two of the same kind. Of course there are relationships between femme and butch dykes, but I have to say I never experienced a need to cover the "male" and "female" part in a lesbian relationship. Two of the "female" is my cup of tea. I giggled a little about Malin's ignorance on the subject. But I'm so happy she dares to write about it. She dares to say "I haven't got a clue but I'd like to understand.". She's truly openminded and curious, not only because she has to be. She asks all the right, and wrong, questions, and reveals her lack of understanding, but she's trying. I wish there were more heterosexuals on the same quest. Malin, you rule.

RPM rocked my world

After one week of doing as little as possible due to severe back pains I was going completely mad. So when my collegue T finally helped me out with a solution, my back has improved immensly. ANd today I finally got to go to the gym!!! I booked an RPM class instead of box or body combat, figuring that it would be less stressful on my back, but make me sweat. YES and YES!!!

Sweat I did. A lot. Lisa really put me to work. And I loved it. Next time I'll bring a towel... After the class I took half an hour of enjoying weight lifting. Of course, what I can and cannot do is somewhat limited still, but I got to do my 5okgs in bench press and did some heavy lat pull downs. My shoulders got what they deserved too. And now... LIFE FEELS SO GOOD!!! My back feels almost allright, and I feel calm and relaxed after the exercise. I never, ever, want to be without training a whole week again. It's not good for me. It's actually not good for anyone.

söndag 15 november 2009

Find the kitty

Vodou exhibition at Världskulturmuséet in Gothenburg

Yesterday I visited the vodou exhibition at Världskulturmuséet in Gothenburg. I had some high expectations up before entering the museum, but I must say I was a little disappointed. There were indeed a lot of nice and intriguing artefacts that reiched with darkness. But there was precious little information about the rites and meaning of the religion, beside the resistance part. Vodou was an important part of the Haitian resistance against oppression, but I missed some deeper meanings.
"These objects/spirits were worshipped" it said here and there. But HOW?!?! Why?!?! How about the lifes of the priests and priestesses? The temples? I found no information at all. What about feminine and masculine? Equality or not within the religious rites? Afterlife? I wanted to know so much more.
I think it's good foreign and ancient religions are portraited and displayed. But I really had expected more information on more than one level. Social importance, yes, it's important too to know about, but not ONLY. Vodou is known to people as a dark and extreme religion. At least one line of information could have been reserved to that, either confirmin or denying the public's picture of the thing.

Well, I'm glad there is... INTERNET! I can search and find all information I need, and want.

onsdag 11 november 2009

Petro is a genius

Wish I always felt as pretty as when she's worked on my pics...


Photos and editing: Petronella Karlsson

måndag 9 november 2009

En fantastisk måndag morgon

Sov uselt på grund av migrän.
Försov mig efter att i nåt slags migränkoma fimpat klockan och somnat om.
Hann inte äta frukost.
Spårvagnsstrul (6 *!!!* vagnar på kö in till Gamlestadstorget pga ett stopp på en vagn)=> ÄNNU senare.
Apoteket hade datorstrul => de kom inte åt mina recept => inga huvudvärkstabletter förrän tidigast till lunch
Glömde jobbnycklarna hemma.
Kan inte gå till gymmet för att huvudet känns som en välanvänd fotboll (mjuk på ytan, luft på insidan...) och jag har en egen privat stjärnhimmel idag.

Så om det ska finnas något slags rättvisa så anser jag att resten av min vecka bör bli f***ing fabulous! All skit som kan tänkas behöva hända på en vecka för att något slags kosmisk universell balans ska råda hände redan idag. Jag ser fram emot resterande 6 fantastiska dagar den här veckan. TJOHOOOOOOO! Men först ska jag överleva "idag". "Idag" leder matchen just nu...

Slakten fortsätter

Idag är AB på bettet igen och slaktar offentligt Karin Tenelius för att hon varit en del av Landmark Education, som tydligen fått uselt rykte och beskrivits som en av landets farligaste sekter. Jag kan hålla med om att det inte är en fjäder i hatten att skylta med en sådan insats i sitt CV, särskilt som de svenska sökträffarna i mångt och mycket handlade om just sektanklagelserna. Men söker man på Karin Tenelius på nätet får man upp dels hennes bok om arbetsmarknadscoaching, och dels en massa trådar till events där hon anlitats som föreläsare och så hennes egna företag och tjänster online. Man kan i alla fall sluta sig till att hon gjort något rätt och uppenbarligen anses ha visst mandat inom sitt område. ABs reportrar gör endast stor sak av att hon jobbat för Landmark, och nämner inte ett ord om att hon faktiskt är frekvent anlitad och i många kretsar ansedd föreläsare. Jag har otroligt svårt för en så enögd rapportering.

Jag börjar misstänka att AB, som ju är vänsterorienterad politiskt, försöker använda dessa "upptäckter" av humbug till att smutskasta regeringen. Larm om missbruk av skattepengar går ju alltid hem bland ABs läsare, som givetvis blir upprörda efter att ha läst artiklarna. Men hur vore det att faktiskt fokusera på fakta för en gångs skull? Att skriva om vad metoderna egentligen innebär, vad människorna bakom dem åstadkommit förutom det som inte ser jättebäst ut i deras meritförteckningar, och vilka resultat som uppnåtts, eller inte.

ABs journalistik går helt och hållet ut på att skriva luddigt och vagt och rikta anklagelser på ett sätt som man vet tar skruv, helt utan att behöver komma med ett uns av fakta eller beskriva läget särskilt ingående. Man profiterar på folks fantasi och oginhet, och basunerar ut att hemska snyltare helt utan kompetens och till och med med omänsklig eller oetisk agenda nästlat sig in på skattepengstråden och skor sig på den. Med tanke på vad man faktiskt har åstadkommit för folks välmående med alla dessa bespottade metoder, så vill jag rekommendera ABs reportrar att börja med något nytt, relevanta fakta. Bygg också gärna texterna på det.

söndag 8 november 2009

NLP= alternativ terapi?

Det är en sannerligen spännande artikel som Aftonbluddret knåpat ihop om hur oseriösa jobbcoacher tjänar pengar på att regeringen inte infört några kvalitetskriterier.

Jag såg rubrikerna om fiaskot med coacher, men blev mer än förvånad över att NLP listas som oseriös alternativ terapiform. NLP har sin grund i färdigheter som olika terapeuter, bland andra Virginia Satir, som rönt enorma framgångar som familjeterapeut, använt sig av i sitt yrkesutövande. Men i alla fall på den utbildningen jag går i NLP så gör man klart skillnad på det vi ska göra och terapi.

Intressantast är nog vinklingen på Bandler, en av upphovsmännen till NLP som den ser ut idag. Han beskrivs som fd. kokainmissbrukare och mordmisstänkt. Vad han har för kompetens inom sitt område och vad han uträttat professionellt nämns inte ens. Grinder nämns inte heller, trots att han var parhäst med Bandler i uppstarten. Att beskriva Bandler som man gjort är som att skriva en artikel om Gudrun Schyman och beskriva henne som dömd ekobrottsling och ex-fyllo, endast. Det är knappast det mest relevanta man idag kan skriva om henne. Och inte heller om Bandler. Men att skriva som AB gjort ger väl fler och mer upprörda läsare. Bandler råkar faktiskt ha examen i psykologi. Grinder som är den andra hjärnan bakom NLP är lingvistikprofessor. Knappast avdankade pundare och kriminella, i första hand...

NLP beskrivs som oseriös flum-metod ihop med healing och andra varianter som tydligen anses suspekta. Jag tycker att AB:s artikel solklart hade vunnit på om man istället för att konstatera att "dessa metoder köper vi inte" [för att de inte låter bra?] hade redogjort för vilka resultat som de olika coacherna presterat, och hur deras klienter mår och känner sig. För om en healer, eller NLP-coach, eller vad de nu har för bakgrund, får en person att må bra, tro på sig själv och komma vidare spelar väl egentligen inte så stor roll hur resultaten kom till? Om de får tummen ut och söker, och kanske till och med får, jobb som resultat av coachningen kan jag inte förstå varför det måste vara en av AB godkänd metod. Uppenbarligen så är inte artikelförfattarna heller bekanta med vare sig healing, NLP eller några andra metoder som beskrivs. Det hade tillfört artikeln lite mer seriositet. Nu hamnar den i samma slask dit skribenterna försöker förpassa metoderna som de inte gillar. Man har till och med frågat en expert i RELIGIONSHISTORIA om hans/hennes syn på NLP. Jo, det var ju relevant. Psykologerna gillar givetvis inte konkurrensen, och de luddigt beskrivna beteendevetarna verkar inte heller uppskatta NLP. Vilka dessa experter var, och inom vilka fält de verkade, framgår givetvis inte.

NLP funkar. På riktigt. Jag har utan att veta vad det hette redan använt det under min idrottskarriär, och funnit det mer än nyttigt och användbart. Och jag har pluggat till kandidat i psykologi, och en herrans massa ledarskapssociologi. Jag kan inte se någon motsättning i att NLP skulle funka och mina kunskaper i beteendevetenskap. En plan jag har är till och med att skriva en magisteruppsats inom NLP-området. Det är outforskat vetenskapligt, ja. Dels på grund av den uppenbara svårigheten att få till kontrollerade studier då samspelet är så subtilt och individuellt, men också för att det är ett relativt nytt fält. Outforskat betyder inte overksamt eller dåligt. AB:s artikel låter för mig som ett försök att jaga upp folk. Lite mer fakta och siffror hade slagit högre än detta tyckande. Särskilt som NLP används så vitt och brett i olika sammanhang. Inte minst inom idrottens värld där man verkligen jagar resultat och prestation. Det används inom business-världen för att skapa kreativa miljöer och få ledare att utvecklas och utveckla sina verksamheter och medarbetare. Flummet FUNKAR. Läskigt, men sant. Så kanske skulle AB_s skribenter frångå sin trend och faktiskt kolla upp det de skriver om nästa gång.

lördag 7 november 2009

torsdag 5 november 2009

Progress

Lunges: 80kgs

Bench press: 50kgs

Free weights chest press: 20kgs

So, 20kgs from a COOL weight in leg training, and 15kgs from benching my own body weight!

lördag 31 oktober 2009

torsdag 29 oktober 2009

söndag 25 oktober 2009

Saturday night

Delicious soup, pastries, drinks, a good movie, face masks and the bestest Isis as company... What else could I ask for? This was a wonderful, wonderful evening. I need more of these!

torsdag 22 oktober 2009

Svans för svans, tass för tass...

Vissa människor borde verkligen omfattas om de gamla hederliga hämndlagarna. De borde plågas precis så som de utsätter värnlösa varelser för omänskliga handlingar. I Högsbo blev en hund nappad i söndags, och hittades sedan på måndagen stympad en bit bort. Vissa typer av handlingar får hela mitt inre att go medeival, och detta är en sådan sort. Ett värnlöst djur!!! Hur kan man? Djur och barn kan inte värja sig, så brott mot dem står så lågt på min skala. Samma gäller givetvis andra som inte heller kan försvara sig. Människor som begår handlingar som denna bestialiska slakt av någons älskade husdjur borde låsas in, nyckeln brytas av och svetsas fast i låset, och så borde man glömma dem där i en hög av sin egna skit, inburade för all framtid. Jag tror faktiskt inte det kan röra sig om en normalfungerande samhällsmedborgare på något plan.

tisdag 20 oktober 2009

What's important in a friendship?

Today we did an exercise about stating and ranking our values within a certain area of life. I chose friendship as subject, and this is what I came up with as important criteria for a good friendship (thanks Selinda for walking me through this):

  1. Trust- both ways. I must be able to trust, and feel trusted, to experience a good and secure friendship. This also requires an open dialogue, and the courage to lead such a dialogue even when it's not only sunshine and a walk in a park.
  2. Honesty- not like in telling your friend (or being told) that "Those trousers are really aweful" or "Your hairdresser must hate you", but as in keeping stuff concerning the friendship open and spotless from lies. You must not always tell EVERYTHING, but being honest about stuff that matters and concerns the friendship is crucial.
  3. Freedom of speach- like in the liberty to speak one's mind about stuff that's not always convenient, without fearing the friendship's going to end because you disagree or feel the need to criticise.
  4. Loyalty- knowing that the person who calls her/himself my friend will stand by my side even through stormy times and in conflicts. Cowardly hiding or crouching away as soon as the clouds start showing up isn't a deed of a good friend.
  5. Openmindedness- acceptance for differences in opinions, values, behaviour, orientation and other stuff. A non-judgemental mind, open to other people's right to remain themselves.
If this feels hard or impossible, maybe you shouldn't be friends in the first place? A friendship isn't a flower you pick, dry and keep for display. It's a living plant you need to care for. If you forget to care for it, you may need to make an extra effort to keep it alive. But isn't a good friendship always worth some work and effort? I have just a few real friends, that I could literally walk through fire and ice for, but the ones I love and care for are worth every second of strive and effort I make to keep them happy and feeling special to me.

lördag 17 oktober 2009

Våldtäkter efter fest allt vanligare

GP skriver idag om att de s.k. "nöjesrelaterade" sexbrotten ökar. Eller i alla fall anmälningarna. ~1/3 av de som anmäler våldtäkter i samband med alkoholbruk minns ingenting av det som skett. De har varit så redlöst fulla att de bara anar att något kan ha hänt.

Här finns några saker jag tycker man verkligen borde ta tag i:
  1. Killar borde verkligen verkligen verkligen inte ligga med en brud som är så redlös. Tar man hem en sådan tjej så bäddar man ner henne och ger henne frulle och Resorb dagen efter!
  2. Tjejer (nu kommer jag få skit för det här) borde verkligen verkligen verkligen inte dricka sig så berusade. Inte i en miljö där de inte vet att en vänligt sinnad individ ser efter dem sen. Det är lite som attman inte ska ragla ut på motorvägen aprak. Någon KAN köra på en, även om det inte är tillåtet...
Jag blir fullständigt beklämd när jag läser dels att killar har slutat ta nej för nej i större utsträckning och att unga killars sexualundervisning till så stor del består av porrkonsumtion (och vi vet ju alla hur nära verkligheten de där rullarna och klippen brukar vara...). Men det gör mig minst lika mörkrädd att tjejer medvetet utsätter sig för risken att hamna i klorna på en sådan kille i ett fullständigt hjälplöst tillstånd! Varför, tjejer? Ja, ett NEJ är alltid ett NEJ. Men se åtminstone till att ni kan uttala och kanske till och med slåss lite för ert nej. Jag säger inte att det är mer rätt att ha sex med en full tjej om hon inte kan säga nej, men jag säger att det är korkat att vara så full att man inte kan.

Jo, jag har själv varit apkalas (länge sen nu, dock), men jag har haft vänner som sett efter mig de gångerna. Jag hade TUR! Det kunde ha varit någon annan också som "tog hand om" mig i de lägena. Har man inte koll så har man inte. Tyvärr har inte alla alltid min tur. Glöm inte det. Ta hand om er därute. Och varandra.

fredag 16 oktober 2009

On my own, and now I need your support

Since yesterday I've had to get used to the idea of no longer being supported by a steady pay check every month. Yesterday evenin I was still wondering how come I don't feel anxious nor sad. I realized I'm so over this job since long time, that I can only rejoice in what's happened. No, I can't tell you how well I'll be doing. I know it'll be well, anyhow.

What I can tell you is please just be positive and supporting. I KNOW it's not going to be a walk in a park. But I'm not afraid of hard work. What dreads me is the thoughtless minds of people who wish to care, but succeed in nothing but discomforting me by telling how sad sad, anxious etc. I MUST be, and that it will be tough on me now.

Hey, I KNOW the times are tough and that I'll spend hours and hours looking for and chasing clients, and working my ass off literally. But I'll be working for ME, for my benefits. For my own happiness. Nobody needs to remind me of any of the hard facts. I KNOW! All I want from anyone at this point is constructive advice that actually will get me somewhere and peptalk. If I need a shoulder to try on I'll find one. Unless I call for anything else, support me. If you can't do that, please just leave me be. This is the most all-consuming, all-altering thing ever happened to me, and the biggest change of my life. I want to be happy about it, and move on towards all the wonderful things awaiting me after January 15th.

torsdag 15 oktober 2009

Work is no more, but freedom tastes so darn good!!!

Today I was supposed to speak to my boss about what I could do part time while I had a part time job left at the company. This conversation took another turn, since her news to me was, that I from today's date have 3 more months of employement, then I'm out.
I'm out of here! Photo: Pia Nyström

That may sound like the worst thing ever happening, especially considering the times at hand, and so on. But I felt nothing but relief. Excitement, relief, and energy rushing through my veins. Now I HAVE TO get going. And I do want to. Now I have nothing more to use as excuse for not going after my dreams. And I'm even short on time, which for me usually is the most productive mode.

I have three months to start to make a living on my own. And I feel like I'm finally standing with my both feet on the ground. And I know where I'm heading! No more hesitation (or I obviously will have to starve...)!

Wish me luck!

onsdag 14 oktober 2009

Goals, and the importance of having them

I've spent many years of my life wandering about and "just doing stuff", without real thought on what I was doing and even more importantly WHY I was doing it. Or even engaging one grey cell to figure out where I wanted to go with all things. I guess you can say I more or less happened to become a physiotherapist. I didn't even think of what my goals were with my work life. Interested in movement and bodies, let's go physiotherapy. Well, that really doesn't float my boat, if you say so.

I also achieved another degree without a good idea of what to do with it. My "Bachelor's" degree (not exactly the same criteria, we call it "kandidat") in work and organizational psychology was also something I more or less did for fun. I LOVE studying. And I added a little human-technique-interaction, product development, leadership sociology, and hell, I even have studied German at the University for a semester. But now what? What shall become of me?

To this date I've spent 5 years working for a company that states that their employees are their biggest asset, and that we all should see clear correlations between paycheck and achievment, plus that we all will have chances to develop, individually and professionally. Two or three years ago I printed this out and made handouts to my collegues. I spread it around the workplace singing "It is a fairytale, to good to be true...". My boss flipped, but I asked her why, because it obviously IS a fairytale. It still is.

After 5 years with zero development, zero encouragement, a paycheck that makes me want to cry the 25th every month and a climate where new skills are considered "more work and problems to inspire me further" instead of assets I realized I had started feeling stupid, uninspired, tired, desillusioned, listless... Really unable to believe I had anything to give. Because if what I did and could do had been valuable, if my skills had been worth anything at all, they surely would have taken me on for more interesting work tasks, right? Because I didn't know what I wanted nor what I needed, it was also hard to say why I wasn't feeling happy or satisfied. Goals will also help doing that part.

Now I know I've been wrong. I'm neither stupid nor worthless. The misuse of my skills within this company is not due to my unworthiness, but their inability to use what's served for benefit. What I've lacked is a set of goals with my actions. WHY do I work? What do I need to get out of it to feel good about myself? That monthly paycheck blurred my vision and became a fictitious "security", that I've realized now spells "prison". And I'm so totally moving out of here. Sooner or later, hopefully sooner, I will be free to go for my own set of goals!

So, I've decided I need goals to set my life straight. Straight, as in "leading to my own happiness". That deciscion was the easy part. Realizing what exactly those goals were took longer. Much longer. What do I want to do with my life? Now I do know what I'm good at, and what my passions are. And I'm going to pursuit my happiness and development by doing the things I love and feel good about, even if it's financially less secure (especially these days). I want to wake up in the morning thinking "YESSSSS, another day!!!", and not "Please shoot me so I don't have to go to work again.".

Finally, I've come up with some goals for myself, and those totally helped me set the direction for my actions. Everything I decide upon will be filtered through these goals, and whether they move me towards or away from them. This for me new way of thinking really has made a huge difference. Without goals it's hard to know where you're going. Now I know where I'm going and why. Do you know where you're heading?

War on sugar = NOT SO EASY

My war against sugar continues. This weekend during my festival I must admit I let myself run wild food wise. A festival may not be THE place to pursuit the healthiest of life styles. But I hate excuses, they never helped anyone. I do have to admit defeat and flaws in my character, once again. What to do? Get myself together and go for Round 2 with victory in sight. Wish me not luck, but tons of strength of will.

tisdag 6 oktober 2009

Motion overksamt mot övervikt och andra problem?

Eller till och med ohälsosamt? Och att koppla på diet+motion för viktnedgång gör oss irrriterade och trötta förutom att vi riskerar att skadas av träningen? Detta är de rön som läkaren och professorn Fredrik Nyström påstår. "Det har massor med negativa effekter: man blir irriterad, hungrig, okoncentrerad eller rent av omtöcknad när man inte ätit på länge. Mediciner är bättre och billigare än att tjata på folk att motionera och äta rätt." Inte ätit på länge? Har killen läst något om kostlära de senaste decennierna? Man ska äta OFTA men rätt saker i rätt mängder för att det ska fungera. Mediciner? Ja, till de som är sjuka och inte kan bli friska på annat sätt. Men jag vill nog påstå att Fredriks evangelium ringer gott i öronen på de vars sjukdom heter "brist på karaktär". Som Stefan Rössner kommenterat Professor Fredriks påståenden så är det inte fel på kost+motion som koncept bara för att folk i allmänhet inte får tummen ur och gör som de är tillsagda.

Jag tycker att det är underligt hur jag i så fall har lyckats gå ner i vikt just med hjälp av diet och motion om det inte fungerar. Ingen gastric bypass så långt ögat når i den här kroppen. Bara en massa gymtimmar och slopat sockerintag. Min våg kanske är i maskopi med träningsivrarna och visar fel? Måttbandet också? Och min ökade ork och känslan av välmående är säkert placebo? Och mina patienter, vars blodtryck gått ner och ledbesvären minskat sedan de börjat träna? Finns de kanske inte på riktigt?

Professor Fredrik ger sig ut på ett besvärligt korståg nu. Ett korståg som motverkar allt jag kämpar för i mitt arbete på daglig basis, dvs att få människor att aktivera sig för att må bättre. Motionens effekter på vikt, blodtryck, ork och humör har dokumenterats sedan länge. Effekten på lindriga depressioner är häpnadsväckande. Professor Fredrik vill ge alla piller. Vi är gjorda för att röra på oss, inte sitta på sofflocket och knapra bantningspiller. Jag vågar påstå att de flesta höft- och handledsfrakturer som uppstår årligen hos äldre människor till följd av fall skulle kunnat förebyggas med regelbunden träning så man var 'du' med sin kropp och underhöll sin balans på ett adekvat sätt. Men det kanske finns piller för det med? Nä, den där Fredriks teorier ger jag inte mycket för. Hela mitt yrkesutövande bygger på motsatsen, och jag ser motsatsen hända dagligen.

Så, motionera mera! Det ÄR bra för dig.

Alla sätt är bra...

... utom de dåliga. Linus från Skåne kom på ett bra sätt när han tröttnade på att vara arbetslös. Han ställde sig vid vägen med en skylt där det stod att han ville ha jobb, och mobilnumret. Flera människor var framme och tog CV och numret, och efter inte alltför lång tid blev han uppringd och erbjuden jobb. Nu har han ett jobb att gå till, och jag måste nog säga att det gick på rekordtid. Arbetsförmedlingen kanske behöver lite effektiviseringstips?

måndag 28 september 2009

Inspiration overflow

Sometimes we're so lucky in life to meet people that really get us going. No, NOT sexually (at least not only...). I mean intellectually. Professionally. Some people have the gift of making us feel better, smarter, more energized, and just simply better about ourselves.
I feel sorry for all the bosses out there, who haven't realized the power of boosting people around them. Who think that compliments, constructive criticism and believing in somebody is for pussies, and something you can just stop or ignore doing when something else feels more important. You're wrong. Lots of potential hibernates or goes extinct because it's not acknowledged.

I already mentioned Jenny last week, this amazing Lady who gave my brains major vitamin injections. I enjoyed and clung on to every little ounce of that boost for as long as I possibly could, and just thinking of her way of being makes me feel calm and inspired in environments that don't really boost those states of mind. On her web page it says she leaves you in love with your own brains. I think that's what happened to me. (Think I'll have to stay single for another while...)


One of Jenny's brain boosting books, can be purchased from her web page Audiva.se


On Friday last week my brain got another cool ride. Maybe not as reviving as jenny's classes as such, I was so freakin' tired after that day, but nonetheless extremely inspiring. This time the cred goes to Martin. He works as "head coach" (meaning he trains HEADS, not bodies, except his own), and has helped athletes, businessmen, golfers, race drivers, and other kind of people. That guy could TALK! No, COMMUNICATE. With all senses, to all senses. I've never seen anything or anyone like him, and I realized that this is about as smart as they come, and as skillful one can get within this area of NLP. Henrik, our head teacher, really did a great job putting this education together, and choosing co-teachers. Those three are marvellous. Best damn thing I ever did, signing up for this!


Yesterday this wonderful week caught up with me. I was more tired than I could remember being in ages. My head just simply would not co-operate. But it doesn't matter. It's awake, it's alive. I feel awake and alive. Like I just want to jump and scream so I could put all the energy somewhere. I can't even begin to imagine what life could be if I could feel like this at least half of it. I think I know where I have to go to get that. In short time I will. And the best of it all; I still have 13 days of this education, to get lifted, inspired and boosted to the maximum.

onsdag 23 september 2009

Smart, smarter...

The past two days I've had the honor to be the student of a lady named Jenny. She was one of the most captivating personalities I've ever had the chance to behold in a teacher's position. When my eye-lids almost fell down from all migraine medicins I had to stuff my poor face with today, she managed to keep me awake and interested. Such energy... I wish I could borrow half of it sometimes.

Jenny is teaching at the NLP course I'm taking, and she's also vice president of Mensa Sweden. The "only" requirement for membership for this little group of people is to belong to the top 2 % of the population when scoring your IQ test. Easy peasy Japaneasy..? Maybe...

I couldn't help myself, so I did the "test-test" on their web page. I did good with that one, anyway. Sometimes I've played with the idea of going for the REAL test. Yeah, the standardized one with tons of reference data. But then I sometimes feel like I haven't done anything mind stimulating these past years, not really challenged the gray ones up there. Maybe my brain's stopped functioning like it once did? Maybe I've lost my edge? But meeting Jenny made me wonder... What if..? Could I really..? I think I must try for it one day. But I keep thinking about stories like the one of a friend's friend who couldn't find his way to the test... And he's REALLY clever!

But, that's him. I'm me. Maybe I could actually pull it off. That would be like... WAAAAAAAAAAHHHHHHHHH!!!

söndag 20 september 2009

I declare war on sugar!

I feel I've come a long way on my path towards a healthier lifestyle. Of course one can always improve, and here comes my next challenge:

From tomorrow I will start a sugarfree life. And get rid of unnecessary fast carbs! Honey in my tea, and whatever small amounts of sugar may slip by in some foods (no, drenched in honey or syrup is NOT ok...), may be accepted, but NO:
  • sweets
  • sugar in tea/coffee/etc.
  • fruit yoghurts with sugar
  • marmelades
  • syrup bread
  • cookies, cakes, pancakes...
  • ice cream
  • white bread (rye bread is still ok, but the REAL one from Fazer, not some whey flour shit with three grains of rye...)
I'm sure this list will get longer. And that I will suffer from "sugar cold turkey" every now and then. The bestest Gaia has been instructed to punch me if I try cheating. I asked her, because I think she actually would do it.

This is my last real problem food (etc...) wise. Sugar. Some times no problems, some other times huuuuuuuge cravings. Today I declade war on sugar and I shall win!

Salander ingen riktig kvinna

Jag höll ju på att skratta mig fördärvad över artikeln där man konstaterar att en kvinnlig läkare och psykoterapeut anser att Stieg Larssons populära romanfigur (och mitt livs förälskelse om hon var verklig) Lisbeth Salander inte är kvinnlig. Enligt denna Rigmor Robert (bara namnet låter som virkade spetsdukar, medlemskap i Kd och viktoriansk (a)sexualsyn...) förhåller det sig såhär: "I verkliga livet är våldbenägna kvinnor varken it-snillen, mästare i marchal arts eller flitiga i matematik. De brukar vara impulsdrivna, kan ha testat droger och ingå i ett gäng. Kvinnliga sekt- eller terrortorpeder, som Hanadi Jaradat eller barnflickan i Knutby, är inte som Lisbeth Salander ute efter revansch för egen del. De är troende och beordrade att döda för en påstått hård Gud i ett himmelskt dödsrike."
(Det stavas MARTIAL arts... [min kommentar])

Hon skriver också:
"Man ska inte fastna i schabloner om kön och könsroller. Men faktum är att unga kvinnor enligt utvecklingshistorien förbereds på att ge närhet, näring och beskydd till små barn. För nästa generation är mammans försiktighetsprincip och känslighet mer funktionell än risktagande med lust till revansch och triumf. Lisbeth Salanders karaktär är inte kvinnlig."

Jotack, jag känner verkligen inte igen mig i bilden av en riktig kvinna enligt Rigmor. Jag har inga sådana känslor. Jag har ingen lust att skaffa barn och vårda och nära in absurdum. Det är en förlegad bild som fortfarande är förhärskande i samhället, och det är den bilden som gjort att kvinnor som jag själv, smarta, driftiga och karriärorienterade, inte anses vara "riktiga kvinnor". Får Rigmor hicka, tro, när jag berättar att thaiboxning varit mitt livs passion? Hon kanske tror jag hittar på? Skulle hon klara av att ta in att jag har ett IQ klart över snittet, men älskar att skjuta skarpt? Jag har inga övergrepp eller svårare kränkningar i mitt bagage. Vad gick fel? Mamma kanske inte heller är någon riktig kvinna, då hon inte lärde mig att bli en? Shame on her?

Rigmor och Anna Anka verkar förresten ha en del drag gemensamt; den dogmatiska enkelspåriga synen på vad som är "kvinnligt". Undrar om Rigmor håller med Anna om allt, som att mannen ska få sin avsugning när han vill ha den, eller så får man skylla sig själv om han är otrogen..? Båda är i alla fall helt övertygade om att de har rätt om hur en kvinna ska vara och bete sig. Bådas kvinnosyn skrämmer mig. Hur kvinnligt Anna Anka tycker att det är att ha åkt dit för att ha misshandlat sin man framgår inte av de grodor hon hävt ur sig i media hittills.

Jag är på det hela taget mer orolig för denna Rigmors verklighetsförankring än Salanders karaktär. Bortsett från att hon ojar sig över en ROMANfigurs karaktär (Pippi t ex är ju extremt trovärdig också...), så verkar hon inte ha någon som helst förståelse för att hennes kurs- och facklitteratur till stor del bygger på genomsnitt och typfall, vilket utesluter väldigt mycket individuell variation från det som skrivs ner. Människor är mer mångfacetterade än så. Jag tycker synd om Rigmors patienter om alla ska klämmas in i hennes lilla mall. Författaren till artikeln i Aftonbladet, Anna Sofia Andersson, ställer sig till slut frågan om det finns en och annan Lisbeth-figur därute som hånflinar med sina svarta läppar åt påståendet om att kvinnliga våldsbenägna hacker-genier inte finns. Inte i Rigmors böcker...


Hennes slutknorr, krystad, kletig och helt onödig, där hon i sin artikel om Salander skriver: "Det kan vara skönt att tycka riktigt synd om någon på avstånd. En sargad Lisbeth Salander, en utanförstående flicka med svavelstickor eller Jesus som lider för alla på korset. Man får släppa fram egna tårar och känslor som måste läggas under lock i det dagliga slitet. Det kan också vara skönt att leva sig in i hur offret reser sig, ger igen och vinner seger." blir bara så platt. Jag tycker inte synd om Salander. Hon är en överlevare och en vinnare. Maskrosbarnens drottning på många sätt. Offer? Det är kvinnorna i Marianne Keyes romaner, som aldrig kan ta tag i sina liv och bli lyckliga utan att blanda in en man. Det är tragiskt och ömkansvärt enligt min syn att se det. Leva genom andra... No thanks. Leva samman, ja. Leva för att leva samman eller för någon annan? Nope!

Maria Jinx Larsson
diskuterar i sin blogg ifall Lisbeth är så osannolik, och jämför med den enligt henne (håller med) ännu mer osannolika Carrie Bradshaw, som blivit förebild för massor av kvinnor. Carries ytliga värld med shoppoholicismen som religion är nog inte helt sund. Salander står i alla fall på egna ben.

SolnattQ noterar att kvinnor som brukar våld inte passar i människors medvetanden, och inte heller Rigmors. De anses helt enkelt vara så extremt utanför den normala bilden av kvinnan (därmed inte sagt att normalbilden är vare sig vettig eller rättvisande) att folk inte klarar av att ta in förekomsten. Amen. Våga inte rubba folks snäva syn på livet. Det blir ju läskigt ju.

onsdag 16 september 2009

Me lub my PT!!!

Today was my ninth time with my PT Fredrika at the gym. And we concluded, that she's helped me to get real far! When I started seeing her, I just asked for help with food and weight loss. This was January the 9th. On the 29th she already had me booked at the gym, though I was very sceptical. I had just dislocated both shoulder joints during a body pump *!!!* class (lifting off the weights after squats), and was more then cautious and quite unwilling to risk hurting myself even more.

We started out with ~2kg for shoulders and 4kg for pec training, because I was terrified about the possibility to damage myself even more. Lats pull down ~20kg (pain and cramps as result the first times...), seated row the same amount. For some reason I was also terribly reluctant to do leg training. I think I found that boring. At this time I weighed about 69-70kgs and my waist measured 76cm.

The effects of the past 8 months:

I have lost a total of 5kgs, and 5cm around my waist, and 5-6% of my body fat

I do squats with 70kg, and static lunges with 80kg in the Smith

Lat pull downs now 35-40kgs

Shoulder presses with 8kgs (AND NO PAIN!!!), and my winging scapulas have settled against my rib cage again

My cardio status is the same as when I was 19 and trained 2-3hrs a day and competed in taekwondo

I actually SEE the line between lats and obliiques from behind (didn't even know there WAS such a line to gain) instead av what I used to refer to as my "chips waist"

I fit into all my beloved skirts I thought I'd have to say goodbye to...

So, Fredrika, this darling girl, has managed to inspire me to lead a life that finally got me here. I can only thank her thousands of times, and of course pay for her time. ;) She's worth every crown I spent on her. *!!!* And the best of it all, her advice have always been "human", i.e. not "extreme diets-no fat-just power bars" but "Eat good, real and healthy foods!!!". It totally made everything easier.

A bunch of other people are to thank too for making this possible, and most of all pleasant. My extremely inspiring and most beloved friends Centi and Gaia have been good to have around, both for motivation and inspiration during these months. And all the wonderful instructors as Sportlife!!! You make me wanna come and train every day. Markus, Caroline, Martina, Annica, Pernilla, Anna and Richard, the NEW star (star indeed, I laughed MAO), who brought us this:



We had cool down at Richard's Body Combat class to this, with the weirdest Maori dance, haka, that gave us red elbows and thies... Now my favourite classes are Anna's box on Tuesdays (But PLLLLLLLZZZZZZ make it 75 mins, I second Gaia in that), and Richard's Body Combat for weirdos on Saturdays ;P.

I also have to mention the nicest receptionists in town, Julia and Josefin, and the others I can't remember the names of. You all make my training such a pleasure, and make me keep up with the good work.

THANKS!

torsdag 10 september 2009

Straight, up-front communication not wanted

For many years I wondered what I was doing wrong, and why people seemes to constantly misunderstand my agendas and what I was talking about.

This is a subject I penetrated with Gaia a while back, and since then we've spent a lot of time discussing this. We realized, that bth of us like to say what we think and mean. And we both have thought this would be a good thing, leaving nothing or very little to guessing. You know, ASSUME makes Ass out of U and Me. But we've come to realize that people don't know how to communicate like this. They expect to be left guessing. And when I say "But I told you THIS and THIS." they say, "Oh, but I thought you meant THAT and THAT.". "But I said THIS.". "I know, but I still thought you might have meant THAT.". HELLO?!?! What is this? Why can't anyone interprate a straight line of up-front communication?

First. I think, people aren't used to this. Second, it's a bit scary to have people constantly announcing their correct status. Sometimes, a little self-deception feels good to the ego, I guess. Not knowing and not really wanting to know sometimes overrides the necessity of actually KNOWING and making decisions based on facts, not assumptions.

Then, there is this part about solving conflicts. Me and Gaia are now the REALLY creepy and scary ones, lifting conflicts to the surface in this country of "We do not acknowledge conflicts, nor solve them. We pretend everything is fine, and talk behind eachother's backs instead.". To face someone who actually wants to solve things means you have to handle the shit. Most people seem to avoid that in absurdum. No wonder most friendships, relationships and social groups have problems staying together. We have decided nothing can come between and ruin our friendship bonds in this group. That means, as disturbing as it may seem to some, that we COMMUNICATE. Not slander, not back stab. But communicate face to face.

People say we're bitchy, scary and complicated. But hey, we're the ones who stayed friends for very long, and managed to keep the boat floating. And the communication also provides a safety net as we catch those who don't feel that good at the moment very fast before they fall. And we defend against people who come to destroy and disturb by having open communication. No guessing, just up-front talking. More people should try it.

onsdag 9 september 2009

Photoshoot @Delsjön

Photo: Christian Malmborg

Photo: Pia Nyström

Photo: Pia Nyström

Photo: Pia Nyström

Photo: Pia Nyström

Photo: Christian Malmborg

Photo: Christian Malmborg

Photo: Christian Malmborg