Det är en sannerligen spännande artikel som Aftonbluddret knåpat ihop om hur oseriösa jobbcoacher tjänar pengar på att regeringen inte infört några kvalitetskriterier.
Jag såg rubrikerna om fiaskot med coacher, men blev mer än förvånad över att NLP listas som oseriös alternativ terapiform. NLP har sin grund i färdigheter som olika terapeuter, bland andra Virginia Satir, som rönt enorma framgångar som familjeterapeut, använt sig av i sitt yrkesutövande. Men i alla fall på den utbildningen jag går i NLP så gör man klart skillnad på det vi ska göra och terapi.
Intressantast är nog vinklingen på Bandler, en av upphovsmännen till NLP som den ser ut idag. Han beskrivs som fd. kokainmissbrukare och mordmisstänkt. Vad han har för kompetens inom sitt område och vad han uträttat professionellt nämns inte ens. Grinder nämns inte heller, trots att han var parhäst med Bandler i uppstarten. Att beskriva Bandler som man gjort är som att skriva en artikel om Gudrun Schyman och beskriva henne som dömd ekobrottsling och ex-fyllo, endast. Det är knappast det mest relevanta man idag kan skriva om henne. Och inte heller om Bandler. Men att skriva som AB gjort ger väl fler och mer upprörda läsare. Bandler råkar faktiskt ha examen i psykologi. Grinder som är den andra hjärnan bakom NLP är lingvistikprofessor. Knappast avdankade pundare och kriminella, i första hand...
NLP beskrivs som oseriös flum-metod ihop med healing och andra varianter som tydligen anses suspekta. Jag tycker att AB:s artikel solklart hade vunnit på om man istället för att konstatera att "dessa metoder köper vi inte" [för att de inte låter bra?] hade redogjort för vilka resultat som de olika coacherna presterat, och hur deras klienter mår och känner sig. För om en healer, eller NLP-coach, eller vad de nu har för bakgrund, får en person att må bra, tro på sig själv och komma vidare spelar väl egentligen inte så stor roll hur resultaten kom till? Om de får tummen ut och söker, och kanske till och med får, jobb som resultat av coachningen kan jag inte förstå varför det måste vara en av AB godkänd metod. Uppenbarligen så är inte artikelförfattarna heller bekanta med vare sig healing, NLP eller några andra metoder som beskrivs. Det hade tillfört artikeln lite mer seriositet. Nu hamnar den i samma slask dit skribenterna försöker förpassa metoderna som de inte gillar. Man har till och med frågat en expert i RELIGIONSHISTORIA om hans/hennes syn på NLP. Jo, det var ju relevant. Psykologerna gillar givetvis inte konkurrensen, och de luddigt beskrivna beteendevetarna verkar inte heller uppskatta NLP. Vilka dessa experter var, och inom vilka fält de verkade, framgår givetvis inte.
NLP funkar. På riktigt. Jag har utan att veta vad det hette redan använt det under min idrottskarriär, och funnit det mer än nyttigt och användbart. Och jag har pluggat till kandidat i psykologi, och en herrans massa ledarskapssociologi. Jag kan inte se någon motsättning i att NLP skulle funka och mina kunskaper i beteendevetenskap. En plan jag har är till och med att skriva en magisteruppsats inom NLP-området. Det är outforskat vetenskapligt, ja. Dels på grund av den uppenbara svårigheten att få till kontrollerade studier då samspelet är så subtilt och individuellt, men också för att det är ett relativt nytt fält. Outforskat betyder inte overksamt eller dåligt. AB:s artikel låter för mig som ett försök att jaga upp folk. Lite mer fakta och siffror hade slagit högre än detta tyckande. Särskilt som NLP används så vitt och brett i olika sammanhang. Inte minst inom idrottens värld där man verkligen jagar resultat och prestation. Det används inom business-världen för att skapa kreativa miljöer och få ledare att utvecklas och utveckla sina verksamheter och medarbetare. Flummet FUNKAR. Läskigt, men sant. Så kanske skulle AB_s skribenter frångå sin trend och faktiskt kolla upp det de skriver om nästa gång.
4 kommentarer:
Riktigt bra inlägg. Bra formulerat och jag håller med dig till 100%. =)
AB irriterar mig enormt just nu med sina rallarsvingar mot allt de inte förstår. Men jag antar att de vill komma fram till att allt som inte är skolmedicin eller med högskoleutbildning och skyddad legitimerad titel från Socialstyrelsen är flum och humbug. Helt oavsett om det fungerar eller inte.
NLP fungerar bevisligen, och samma sorts tänkande är dessutom en del av såväl KBT som DBT (jag undrar om det inte kan vara samma Joseph O'Connor som är stor inom NLP som nämns i samband med DBT ibland), som såvitt jag vet har ganska god evidens. Så frågan är var skon klämmer. Att man som utbildad coach inte är psykolog? Som om högskolestudier i psykologi automatiskt gör dem bättre lämpade att behandla andra. För coacha lär de sig inte! Däremot rynkar många av dem på näsan åt andra som gått steg 1 och 2 inom olika terapiformer och till och med blir legitimerade psykoterapeuter - för de är ju inte "riktiga" om de inte är psykologer.
Vill man ha resultat och förändring eller älta sin historia i några år är frågan jag alltid ställer mig när människor diskuterar terapi. Jag är lösningsinriktad och tror på individens ansvar att själv förändra, och ser en bra terapeut som just en coach, någon som har lärt sig att lyssna, ställer rätt frågor, håller upp den där spegeln och sedan vet hur man positivt pushar framåt. Att år efter år prata om det som varit kanske kan skapa förståelse men det löser inget.
Bara för att det inte finns forskning och stor evidensbasering betyder det inte att något inte fungerar. Med tanke på hur snabbt positiv psykologi vinner terräng så är det nog bara en tidsfråga innan psykologin sluter NLP-tänket till sina hjärtan. För fungerar det så fungerar det.
Det kanske inte är metoderna som gör coachningen "oseriös", det kanske är coacherna. Ordet coach håller på att få samma laddning som "advokat" i en amerikansk tv-serie. Det beror inte nödvändigtvis på coachernas metoder, men den som inte har tagit ställning till metoderna kanske väljer att angripa fenomenet då de inte kan skilja på person och sak = Aftonbladets artikel. Coacherna gör inte ett bra jobb/utfallet är under kravnivå, om vi utgår från att personen är ett proffs så är det alltså metoden det är fel på. Vi utgår ofta från att vi och andra kan sin sak. Alltså är det metoden, "så är det ju för mig också". Men tänk efter. Var finns sambandet mellan att ha Kali som role model och att ägna sig åt NLP-coachning? Skulle någon vilja gå till en tandläkare som hade Kali som förebild, eller en hjärtspecialist? Eller någon som har kraft och kunskap att påverka mitt psyke? Vem är Kali för dig?
Anonyma kommentarer är alltid spännande och jag bemödar mig sällan med att besvara dem.
AB:s artikel är en del i ett politiskt drev och har ingenting med NLP eller coaching att göra egentligen.
Kali för mig gestaltar kvinnans dualistiska natur. Hon är skapare och moder, men har också en destruktiv och mörk sida, precis som alla har i sig. Att ha henne som role model handlar om att bejaka även de sidor som man normalt inte som kvinna förväntas visa upp. Det handlar om att våga vara hel. Med tanke på din reaktion så har du nog bara läst om Kalis destruktiva sidor. Hon är en hel och balanserad natur.
Skicka en kommentar