söndag 20 september 2009

Salander ingen riktig kvinna

Jag höll ju på att skratta mig fördärvad över artikeln där man konstaterar att en kvinnlig läkare och psykoterapeut anser att Stieg Larssons populära romanfigur (och mitt livs förälskelse om hon var verklig) Lisbeth Salander inte är kvinnlig. Enligt denna Rigmor Robert (bara namnet låter som virkade spetsdukar, medlemskap i Kd och viktoriansk (a)sexualsyn...) förhåller det sig såhär: "I verkliga livet är våldbenägna kvinnor varken it-snillen, mästare i marchal arts eller flitiga i matematik. De brukar vara impulsdrivna, kan ha testat droger och ingå i ett gäng. Kvinnliga sekt- eller terrortorpeder, som Hanadi Jaradat eller barnflickan i Knutby, är inte som Lisbeth Salander ute efter revansch för egen del. De är troende och beordrade att döda för en påstått hård Gud i ett himmelskt dödsrike."
(Det stavas MARTIAL arts... [min kommentar])

Hon skriver också:
"Man ska inte fastna i schabloner om kön och könsroller. Men faktum är att unga kvinnor enligt utvecklingshistorien förbereds på att ge närhet, näring och beskydd till små barn. För nästa generation är mammans försiktighetsprincip och känslighet mer funktionell än risktagande med lust till revansch och triumf. Lisbeth Salanders karaktär är inte kvinnlig."

Jotack, jag känner verkligen inte igen mig i bilden av en riktig kvinna enligt Rigmor. Jag har inga sådana känslor. Jag har ingen lust att skaffa barn och vårda och nära in absurdum. Det är en förlegad bild som fortfarande är förhärskande i samhället, och det är den bilden som gjort att kvinnor som jag själv, smarta, driftiga och karriärorienterade, inte anses vara "riktiga kvinnor". Får Rigmor hicka, tro, när jag berättar att thaiboxning varit mitt livs passion? Hon kanske tror jag hittar på? Skulle hon klara av att ta in att jag har ett IQ klart över snittet, men älskar att skjuta skarpt? Jag har inga övergrepp eller svårare kränkningar i mitt bagage. Vad gick fel? Mamma kanske inte heller är någon riktig kvinna, då hon inte lärde mig att bli en? Shame on her?

Rigmor och Anna Anka verkar förresten ha en del drag gemensamt; den dogmatiska enkelspåriga synen på vad som är "kvinnligt". Undrar om Rigmor håller med Anna om allt, som att mannen ska få sin avsugning när han vill ha den, eller så får man skylla sig själv om han är otrogen..? Båda är i alla fall helt övertygade om att de har rätt om hur en kvinna ska vara och bete sig. Bådas kvinnosyn skrämmer mig. Hur kvinnligt Anna Anka tycker att det är att ha åkt dit för att ha misshandlat sin man framgår inte av de grodor hon hävt ur sig i media hittills.

Jag är på det hela taget mer orolig för denna Rigmors verklighetsförankring än Salanders karaktär. Bortsett från att hon ojar sig över en ROMANfigurs karaktär (Pippi t ex är ju extremt trovärdig också...), så verkar hon inte ha någon som helst förståelse för att hennes kurs- och facklitteratur till stor del bygger på genomsnitt och typfall, vilket utesluter väldigt mycket individuell variation från det som skrivs ner. Människor är mer mångfacetterade än så. Jag tycker synd om Rigmors patienter om alla ska klämmas in i hennes lilla mall. Författaren till artikeln i Aftonbladet, Anna Sofia Andersson, ställer sig till slut frågan om det finns en och annan Lisbeth-figur därute som hånflinar med sina svarta läppar åt påståendet om att kvinnliga våldsbenägna hacker-genier inte finns. Inte i Rigmors böcker...


Hennes slutknorr, krystad, kletig och helt onödig, där hon i sin artikel om Salander skriver: "Det kan vara skönt att tycka riktigt synd om någon på avstånd. En sargad Lisbeth Salander, en utanförstående flicka med svavelstickor eller Jesus som lider för alla på korset. Man får släppa fram egna tårar och känslor som måste läggas under lock i det dagliga slitet. Det kan också vara skönt att leva sig in i hur offret reser sig, ger igen och vinner seger." blir bara så platt. Jag tycker inte synd om Salander. Hon är en överlevare och en vinnare. Maskrosbarnens drottning på många sätt. Offer? Det är kvinnorna i Marianne Keyes romaner, som aldrig kan ta tag i sina liv och bli lyckliga utan att blanda in en man. Det är tragiskt och ömkansvärt enligt min syn att se det. Leva genom andra... No thanks. Leva samman, ja. Leva för att leva samman eller för någon annan? Nope!

Maria Jinx Larsson
diskuterar i sin blogg ifall Lisbeth är så osannolik, och jämför med den enligt henne (håller med) ännu mer osannolika Carrie Bradshaw, som blivit förebild för massor av kvinnor. Carries ytliga värld med shoppoholicismen som religion är nog inte helt sund. Salander står i alla fall på egna ben.

SolnattQ noterar att kvinnor som brukar våld inte passar i människors medvetanden, och inte heller Rigmors. De anses helt enkelt vara så extremt utanför den normala bilden av kvinnan (därmed inte sagt att normalbilden är vare sig vettig eller rättvisande) att folk inte klarar av att ta in förekomsten. Amen. Våga inte rubba folks snäva syn på livet. Det blir ju läskigt ju.

3 kommentarer:

Lisa sa...

Faktum är att Lisbeth Salander känns bra mycket verkligare än t.ex. Anna Anka. Hon är en kvinna som jag känner att jag kan identifiera mig med tusen gånger bättre än hemmafruar och kvinnor som drömmer om att föda och vårda barn. Det känner jag inte igen mig i.

Om "unga kvinnor enligt utvecklingshistorien förbereds på att ge närhet, näring och beskydd till små barn" har jag nog fått en dålig uppfostran, för även om jag bytte blöjor och nattade en strid ström av småsyskon så gav det mig inte direkt en längtan efter egna barn. Och de funderingar på barn som jag då och då har vet jag fortfarande inte om de är äkta eller en rest av den samhällsnorm som jag (visserligen föga framgångsrikt men ändå) länge gjorde tappra försök att passa in i.

Fast så är jag nog ingen riktig kvinna heller, inte enligt Rigmor Robért i alla fall. Mitt IQ är alldeles för högt för att jag någonsin ska kunna bli tillräckligt stimulerad av något så begränsande som könsroller.

Visst finns det svartsminkade våldsbenägna kvinnor med högt IQ, datorkunskaper, god impulskontroll och noll gängbakgrund i verkligheten - vi kanske bara inte lever ut våra inre hämnare. Än.

(Och än dyker repliken "Do I see sheets of plastic in your future?" upp i huvudet.)

Callisto Nightshade sa...

Åh, Lisa. Vi som är smarta, barnfria och drivna kanske är från en annan planet egentligen? Inte alls riktiga kvinnor?

Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. RR verkar tyvärr helt tappad bakom vagnen.

Lisa sa...

Det känns onekligen som om jag kommer från en annan planet ibland när jag hör åsikter liknande RRs, eller andra kvinnor, för den delen. Som när jag läste feministisk filosofi och insåg att några av deltagarna på fullt allvar ansåg att en kvinna som inte är mor inte är en Kvinna. De var dessutom välutbildade och tycktes i övrigt vara ganska upplysta, även om de var något äldre än jag och inte lika smarta.
När jag stöter på den sortens intoleranta feminister önskar jag att det fanns en planet för oss alternativa kvinnor. Ska vi skapa en?

Eller så är vi bara en annan version av kvinna: Kvinna 2.1 eller så :)

Fast det verkade ju som om ingen av oss riktigt passade in i den fysiska ramen heller, vilket är ganska intressant. Vi kanske är Überwomen eftersom vi bryter ramarna för det förväntade...