söndag 28 februari 2010

RUT, förhoppningsvis här för att stanna

Det var en himla diskussion om att nu skulle folk anlita pigor när förslaget att skattesubventionera hushållsnära tjänster kom upp. Nej, RIKT folk (de "elaka", underförstått), skulle anlita stackars kvinnor till att förnedra sig med deras hushållsgöra om det blev billigare. Debatten kändes för mig helt bisarr. Om det blir billigare att anställa någon, som därmed får jobb, och därmed också slipper gå på välfärdssystemets konto, så kan det väl inte vara dåligt? Oavsett om det är ett statligt bolag eller en välbärgad privatperson som står för fiolerna.

Jag undrade också vad det spelade för roll att det är "traditionellt kvinnliga göromål" på agendan? Mycket av debatten verkade fokusera på att det just handlade om saker kvinnor traditionellt inte fått betalt för, men förväntats göra. I debatten gjorde man klart att detta inte var fint arbete, och att staten inte borde sponsra att kvinnor hänvisades till hemmet och till och med ANDRAS hem för att utföra detta arbete. Man bortsåg helt och hållet från att det finns människor som TYCKER OM att städa, eller som i alla fall ser vinsten med det och tycker att det väger över.

Nu har vi haft RUT-avdraget ett tag, och de entreprenörer jag träffat, som verkar inom branschen känns knappast hunsade och förnedrade, snarare rätt nöjda över att verka i en så lukrativ och expansiv bransch. Dessutom har jag träffat flera manliga städentreprenörer. Jajamensan, inte bara kvinnor härjar i andras hus och hem och gör fint. Män också. Men framförallt, entreprenörer som gör detta av fri vilja, och som har en prima marknad nu. Det är väl jättebra?

Alla tycker dock inte det. DN rapporterar idag om att RUT slagit en stor klyfta inom (S), där man dels ser att det fungerar väl, många försörjer sig på denna typ av tjänster, och dels har förstått att gruppen som köper tjänsterna är en attraktiv grupp väljare. Enligt DN strider dock RUT mot grundläggande värderingar inom (S). Vänsterfalangen inom partiet ser kopplingarna med tjänstefolkstraditionen och motsätter sig blotta tanken. Man kan ju försöka flika in att dagens "tjänstefolk" sätter upp sina egna villkor, väljer arbetsgivare själva och har F-skatt. Eftersom (S) nu blickar mot samarbete med betydligt mer vänsterorienterade partier är jag rädd att RUT blir landsförvisad, eller nerkrympt till en overksam form. Jag undrar om man tänkt på vad det skulle göra med de entreprenörer som idag lever gott pga RUT. Att man sannolikt skulle strypa deras försörjning rejält. Men ideologi är ju viktigare än en fungerande praktik. Tyvärr.

Jag hoppas RUT får stanna. Hon har gjort mycket gott för svenskar som annars hade stått utanför arbetsmarknaden.

lördag 27 februari 2010

Homosexuella och könsroller inom idrotten en känslig men viktig fråga

I maj kommer F! att arrangera ett tvåtimmars-seminarium om könsroller inom idrotten. Detta sker under HBT-festivalen i Göteborg. Det är ett otroligt viktigt ämne, och jag hoppas att alla de vi bjudit in till panelen för diskussion kommer. En klart viktig del inom könsrollsbiten är också läggningar och de värderingar och förväntningar som kopplas till dessa.

DN har skrivit om RFSL:s rapport, där man sett att hur pålästa och medvetna idrottsledarna är om HBT-frågor avgör till stor del hur öppna utövarna vågar vara. Jag tror tyvärr att förlupna kommentarer om fjollighet och bögighet låst in många idrottande bögar i garderoben. Vad som skulle vara tjejernas motsvarighet vet jag inte. Själv antogs jag vara flata för att jag körde på hårt i taekwondo. Sporten går ut på att sparka och gå på knock, så i så fall är väl taekwondo en flatsport? Jag var i alla fall inte "lagom kvinnlig".

Som ett givet inlägg i debatten rapporterar QX om kommentarerna Johnny Weir, en amerikansk konståkare, fått utstå om sin brist på manlighet. Enligt SVT.se har en amerikansk krönikör till och med sagt att "Weir får Elton John att verka heterosexuell.". Ord och inga visor. Själv väljer han att inte kommentera sin läggning. Och det tycker jag inte han ska behöva heller.

Men frågan här är egentligen varför hans stil, och antagandena om hans läggning, får så stort utrymme. Han åker skridskor. Han gör det bra. Han tar ut de konstnärliga svängarna. Han är en bra artist, helt enkelt. Kul att se. Är inte det viktigare? Men hans stil provocerar. Tack och lov tycker han att han är en bra förebild för de som känner att de ses som "freaks" av normivrare. Heja heja. Weir gör mycket gott med den attityden.

En homosexuell idrottare tycks personifiera all skräck och allt hot mot Bilden av Min Idrottsgren. En homosexuell idrottare är inte riktig "man" eller riktig "kvinna". Av någon anledning är detta extra viktigt inom sporten, och individer som inte är av rätt typ förstör också bilden av mig, eller hur tänker man?

Även i vardagen definierar sig många killar och män utifrån "inte kvinna" eller "inte bög". Vilka egenskaper man antas tillskriva sig själv med den distinktionen tas för givet att alla förstår. Man är ju MAN!!! En kvinna har det lite svårare, hon dras ju med att vara "inte man" oavsett vad hon gör. En kvinna är inte en kvinna, hon är bara "inte man". Ibland känns det nästan som att en flata är mer okej, de gör ju vissa saker såsom MÄN gör. Men ändå är det inte utan visst förakt och starka undertoner av VETANDE som många konstaterar att det bara är "flator" som spelar fotboll och boxas. Alltså, inga kvinnor, och sporterna är ju inte för kvinnor egentligen. I en film som jag i övrigt älskar, "Imagine me & you", använder man också uttrycket "Gay as a tennisplayer". Och så dansar bögar. Men det är ju fjollsport. Inget för riktiga män.

Varför är det så viktigt att män ska se ut som MÄN och kvinnor som KVINNOR! Vem kom på att det måste vara så? Och vem bestämde med allsmäktig rätt vad som är "manligt" respektive "kvinnligt"? Det känns som att det speciellt inom idrotten är viktigt att vara "man" eller "kvinna" på rätt sätt för att vara okej. Bög och flata är liksom inte helt koscher. Tänk vilket hallå det skulle bli om en fotbollskille kom in i omklädningsrummet i kjol och klackar och började ombytet med att plocka av sig peruken? Vad hade de andra killarna sagt? Jag tror faktiskt att killen, även om han hade klått självaste Ronaldo i spel, hade fått det rätt tufft.

Ett annat exempel på en idrottsperson vars läggning fått minst lika mycket uppmärksamhet som hennes idrottande är Bettan Andersson, boxaren som plöjde väg åt kvinnlig boxning, fast besluten att få tävla och bli tagen på allvar. Kortklippt flata som slåss, jojo, vi vet nog allt hur de är... Hon är en grymt bra boxare. Hon gjorde stora saker för damboxningen. Men det skrivs det mindre om. Jaja, hon är ju lite manhaftig... Och så vidare.

I Wales kom nyligen en rugby-spelare ut som gay. Det var nog det tuffaste beslutet i hans liv. Det om något är en macho sport. Givetvis blev detta en världsnyhet. Jag är dubbel i min inställning till att det blev det. Varför är läggningen en sådan nyhet? Varför spelar det roll vem som ligger med vem? Men sen, andra sidan av myntet; Vågar han så vågar jag. I alla fall hoppas jag att många closet-gays känner så och tar mod till sig. När man ser honom, på bild och film, så ter han sig exakt lika manlig efter som innan han öppnade garderoben. Och jag tror inte han började tafsa vilt omkring sig heller plötsligt.

Jag är också glad över att längdhopparen Peter Häggström tog mod till sig och kom ut ur garderoben. Friidrotten är inte heller överhopad med homosexuella förebilder. Nu har killarna en, men jag undrar, finns det inte en endaste lesbisk tjej i de leden? Som kommit ut och är öppen? Peter säger till Borås Tidning att "Det är svårare att komma ut än att kvala till OS. Men nu när jag berättar om hur det var kanske jag kan hjälpa någon och bli lite av den förebild jag saknade.". Vi tackar.

John Amaechi gjorde karriär som NBA-spelare. När han kom ut som homosexuell fick han stå ut med dödshot för sin läggning. Han uttrycker en önskan om att fler skulle komma ut, för "det kryllar av homosexuella inom idrotten". Det är jag övertygad om. Så ut med dem! Men själv säger han att han säkert hade förlorat sitt jobb om han kommit ut offentligt under sin karriär. Intressant. Alltså spelar det mindre roll hur bra du är, än vem du ligger med.

Jag blir verkligen alldeles matt av att läsa om alla fördomar man får möta i idrottsvärlden som homosexuell, och också när jag ser vilka snäva roller man förväntas hålla sig inom för att uppfattas som "manlig" eller "kvinnlig" på det rätta sättet. Och då är ju det ändå ingenting mot att vara trans. Hur många transvestitet och transsexuella har kommit ut inom idrotten? Inte så många. Jag har så otroligt svårt att begripa varför man måste fokusera så mycket på människors läggning. Av någon anledning har jag varit tämligen skonad från (i alla fall rakt-i-plytet-varianten) av kommentarer. Jag vet ju givetvis inte vad som sägs bakom min rygg...

You may say I'm a dreamer... Men jag önskar att det en vacker dag ska vara lika självklart att ta med den man älskar och har en relation med på matcher, träningar och allt som hör till sportandet, oavsett om man bildat tvåkönat, eller samkönat par. Att man ska kunna komma i kjol, oavsett om man besitter XX- eller XY-kromosomerna. Kan nog dröja, men vi jobbar på.


Mer att läsa:
  • QX listade 11 öppna homosexuella som tävlade i Peking-OS.
  • I år går Gay Games av stapeln i Köln, enligt QX.se
  • Hittade en uppsats om könsroller och heteronormativitet inom idrott, där man tittat på kvinnliga idrottare. Kan laddas ner här.

fredag 26 februari 2010

Späckhuggaren lackade ur, men vad händer med den nu?

En späckhuggare har dödat sin tränare under pågående show på Sea World i Florida, USA. Eller mördat, enligt en expert som förklarar att djuret är intelligent och inte gör något av misstag. Nåja, är man späckhuggare och hålls i fångenskap blir väl sätten att vädra även intelligenta åsikter begränsade, och detta var väl "enough is enough" av något slag. Det jag undrar är vad som ska hända med späckhuggaren nu. Ska man avliva den för att den inte är behändig att hantera längre? En späckhuggare är verkligen ett grannt och ståtligt djur. Maken till kraftpaket får man leta efter. Vassa tänder har de också, förutom muskler. Kanske är det så att man får räkna med lite svinn om man ska handha dem? Detta var tydligen första fallet på 46 år där en späckhuggare gått loss på sin tränare. Hoppas de inte gör den illa för det.

onsdag 24 februari 2010

Hur många minuters tystnad får haitierna?

När tsunamin gjorde rent hus på den östra Asienkusten för några år sedan hade vi en tyst minut för offren. När Twin Towers föll för terrorattacken hade vi 3 *!* tysta minuter. Nu har drygt 220 000 haitier dött. Hur många minuter är det värt? Vill inte gärna tro att man gör sig fånig och märkvärdig för amerikanernas skull, men har det någonsin tidigare hållits så många tysta minuter för några katastrofoffer? Nåväl, Haiti kvalar väl in på minst fem?

Guldspade? Snarare en sketen plastkratta...

Aftonbladets reportrar som "avslöjade miljardfiaskot" med jobbcoacher är nu nominerade till Guldspaden för sitt grävarbete kring de suspekta jobbcoacherna som hjärntvättar och healar folk.

Vilket grävarbete sedan! De lyckades enbart framställa en maxat skandalös bild av de metoder som fanns representerade, och lyckades inte ens hålla koll på att NLP inte är terapi. Deras grävarbete baserades på att låtsas behöva hjälp, och så kom de fram till att metoderna inte bet på deras påhittade bekymmer. NO SHIT?!?!?! Om detta är värt en utmärkelse, så kunde jag blivit journalist med de uppsatser jag skrev som 12-åring. De var ungefär lika väl researchade, och lika objektiva. För att inte tala om välskrivna.

Jag hade viss mailkontakt med den ena reportern, och han påstod att de minsann gjort gedigen research. Hur man då misslyckats med att ta fram vettig bakgrundsinformation om metoder, samt deras grundare förstår jag inte. Inte heller har man pratat med ett enda verkligt fall, utan nöjt sig med sitt wallrafande som bas för sina slutsatser. Jag vill poängtera att även cancerterapi framstår som humbug för den som inte har cancer. Är inte benet brutet ges ingen lindring med gips. Man kan inte fixa det som inte finns. Alltså kan coachernas metoder omöjligtvis haft effekt. Att luta sig mot att beskriva metodiken i suspekt dager säger fortfarande ingenting om hur verksam eller inte den är, i skarpt läge. Hela artikeln bygger på misstänkliggörande på nollgrunder. Och den nomineras för priser? Det har gått svår inflation i journalistiken...

Ja, jag hängde mest upp mig på bitarna om NLP. Mest för att jag själv använder metoden, och vet att det vare sig är terapi eller verkningslöst. Det har också hjälpt mig enormt mycket att själv använda mig av NLP-coach. Det räckte att söka på Google om NLP för att hitta en artikel som just Aftonbladet skrivit om hur verksamt NLP är mot t ex fobier. Reportrarna påstod sig ha researchat i veckor (har AB verkligen budget för det ens?), jag hittade artikeln på två minuter... Här finns en till, tog ytterligare 30 sekunder att hitta den. Och det finns till och med en artikel om hur man hypnotiserar sig själv. Om det nu är så hemskt, dramatiskt, och farligt, borde man väl inte lära ut det i kvällspress?

Tydligen använder till och med FBI NLP i sin verksamhet. Och jag ser ingen anledning att låta bli. Metoden är verksam, och jag har inte ens hört beskrivas några skadeeffekter av den. Vilka skulle det kunna vara? Man lär sig förstå sina medmänniskor på ett sätt som jag i alla fall inte tidigare trodde var möjligt.

Människor lär sig också att tänka positivt och framåt, och att finna sina mål samt vägen dit. Ja, det är påverkan. I allra högsta grad. Men det är väl därför man söker en coach? För att börja tänka rättare, leva lättare och komma längre i det man håller på med? Inte minst också finna vad det egentligen är man vill och bör ägna sitt liv åt. Vill man inte bli påverkad är coachen fel person. Då har man tackat nej till förändring. Om man däremot vill lära sig att hantera sina tankar och känslor på ett konstruktivt sätt och samordna dessa så att vägen leder dit som är "framåt" för just MIG, då är man på rätt ställe.

Spännande vad lite som krävs för att en artikel ska anses "bra".

tisdag 23 februari 2010

Marit på djurens sida, och tack och lov för goda sojaprodukter

Det är med glädje jag läser Marit Paulsens (fp) inlägg på europaportalen.se. Hon skriver om djurens rättighet att slippa lida under vidriga transportförhållanden till favör för att köttindsutrin ska spara några euro här och var. Hon konstaterar att teknologin för rätt temperatur och oskadat gods redan finns, och bör användas för djurtransporter.

Hon föreslår gemensamma satsningar och en kunskapsdatabas inom EU, för att också bland annat kartlägga användningen av antibiotika i djurhållningen. Antibiotikaresistens är ett stort problem, och blir knappast mindre med tiden. Ett register över vad, hur mycket och var det rör sig om vore gynnsamt för att kunna hålla koll på effekterna.

Jag välkomnar av hela mitt hjärta Marits idéer och jag hoppas hon får genomslagskraft. Efter att ha tagit del av rapportering om kor som vadat i sin egna avföring och grisar med liggsår som blivit äten på *!!!* av sina kultingar så försvann mycket av min lust att äta kött över huvud taget. Familjen med korna som det skrevs om utreds för djurförbud. Det är bra. Hoppas de får feta straff också i form av böter. Också grisar rapporteras fara illa i Sverige, och ganska nyligen skrevs det bland annat om en gård där man funnit en död gris som de andra grisarna ätit på.

Bilderna ovan ska ha tagits på svenska gårdar enligt Djurrättsalliansen. Oavsett var de tagits, så ser det inte bra ut. Jag mår illa, på riktigt, och vill gråta över hur grymma människor kan vara. Vi i Sverige ekar finger åt Europa och USA och deras djurhållning och transporter. Vi har en bit kvar själva, kan man säga.

Inte bara Sverige slarvar med djurhållningen. En undersökning (länk SvD) av Compassion in World Farming visade tyärr att sju år efter att lagarna om grisskötsel införts så slarvar många bönder med dem. I Tyskland och Danmark, varirån mycket av det kött vi äter i Sverige kommer, fanns definitivt mycket att önska. I Danmark är myndigheternas hållning mot lagbrytarna klen, och bönderna klagar på att det kostar att följa lagen. Enligt föreningen Anima står bara Danmark för ett svinn årligen på ~7-9 miljoner grisar som är i så uselt skick att de inte duger till slakt. Det är en kostnad om något, kunde man ju tycka.

Har tidigare blivit illa berörd av filmer från USA där man visat hur djur behandlas under transporter. Filmen nedan är inte den värsta jag sett, men den är ändå hemsk.


Kycklingar är ett annat kapitel. Redan när jag hörde om kycklingfabrikerna i Danmark, och hur djur och anställda for illa, så ströp jag mitt intag av kyckling till närmast noll. Filmer som denna nedan gör det ännu lättare att avstå. Tack och lov tycker jag om sojaprodukter, linser och bönor.

fredag 19 februari 2010

Världens mest verklighetsfrånvända person?

Jag dyrkade Carola på 80-talet. Hon var mycket ung då och jag ännu yngre (skyller på det). Sedan har det mest bara gått utför med henne tycker jag. Eller om det är så att hon inte utvecklades alls efter det. Vet inte vilket... Men religiös fanatism, självrättfärdighet och fördömande kom att dominera bilden av henne.

De fantastiska utlåtandena om att man kan bota homosexuella genom förbön har jag sett som bottennappen för denna insnöade kvinna. Och nu har hon verkligen bevisat att hon saknar all känsla för sans och reson genom att skänka en 600-kronorsparfym till en av de drabbade på Haiti. Det är hennes fadderbarn därnere som hon åkte för att besöka. Hans familj har inte mat, inga kläder. Och hon tyckte en parfym var en vettig sak att ge. Har hon verkligen missat att det handlar om ett land i stor kris efter en naturkatastrof? Bruden har inte alla lemurer i buren. Inte för att vi inte visste det. Men att hon skulle visa det såhär bortom alla tvivel hade väl ingen räknat med...

onsdag 17 februari 2010

Sverige Nr 1 på Guds hatlista?

God Hates Sweden. Det finns till och med en hemsida där man helt ägnar sig åt att berätta om varför. Hatet mot Sverige tror jag initierades i samband med att Farbror Åke Green inte fick säga exakt vad han ville om homosexuella, utan blev åtalad. I alla fall så utlöste detta en eskalering av hatet mot Sverige.

På sidan listas "ovedersägliga bevis" på Guds hat mot Sverige. Bland dessa finns ökat antal HIV-smittade (säkert inte en enda straight individ, eller..?), orkanerna Per och Erwin, de svenskar som drabbades av tsunamin i Asien *!!!*, diskoteksbranden i Göteborg samt att Estonia sjönk. Just den senaste händelsen har av homofientliga och Sverigehatande extremkristna satts i samband med att man föreslagit en lag om registrerat partnerskap i Sverige samma år. Att lagen sedan gick igenom 1995 har väckt mycket ilska, och man har med stort intresse följt Sveriges väg mot att skapa en könsneutral lagstiftning för äktenskap.

Under rubriken "Sweden's filthy manner of life" förklarar man upprört att Sverige legaliserat homosexualitet 1944. Man ondgör sig också över "the fag festival", Pride, som arrangeras varje år. Det finns också en rubrik om "Sweden's Evil Government", med bilden på allas vår Kung Karl XVI Gustav. Inte för att jag vet vad han har med vårt styre i sig att göra, eller legaliseringen av homosexualitet, men han är ju trots allt kung.

Den absolut roligaste rubriken på hela sajten är "Posterchildren for Sin". Där listas kända svenskar som nosats upp på grund av sin läggning och förklaras existera i strid med kristna sunda värderingar. Frerik Federley, Alexander Bard och Greta Garbo är några som nämns på listan. Cecilia Malmström, som talat under Pride, får också en känga som "fag enabler". Drottning Kristinas könsneutrala framtoning ogillas också brutalt.

Jag finner det omåttligt roande att det finns ett stort antal amerikaner, alltså vi snackar folk på i stort sett andra sidan planeten, eller i alla fall bortom Atlanten, som orkar bry sina huvuden med vad vi svenskar gör. Och att vi svenska homos har rättigheter.

Ett tag sedan demonstrerade ett gäng irriterade anti-homo-ivrare utanför en butik i USA mot att de sålde svenska dammsugare. Klippet framställer verkligen demonstranterna i fantastisk dager. Dagens garv. Extra roligt blir det när reportern ifrågasätter huruvida barnen som bär plakaten verkligen förstår budskapet. Bruden som håller låda för deras "sak" är ett tydligt exempel på både slagg i genpoolen, och någn med alldeles för mycket fritid.



När vi ändå är på temat, så kommer här ett klipp till med familjen Phelps. Tyra Banks blir kallar fag enabler och får höra att hon kommer att hamna i Helvetet.

tisdag 16 februari 2010

Skapande genererar sexuella trakasserier?

Ekot har gjort en undersökning där det framgår att varannan skådespelerska utsatts för sextrakasserier av kollegor eller chefer. I hälften av dessa fall är förövaren en chef. Men vi kanske ska nöja oss med att se detta som ett utslag av skaparångest? Lite åt det hållet drar Sture Carlsson, chef för svensk scenkonst, i alla fall. Han konstaterar förvisso att det rör sig om ett maktuövande mot kvinnor, men säger också att "Man bör kanske också veta att inom en skapandeprocess finns mycket ångest och sexualitet är ett av de sätt som ångest kommer till uttryck i.". F! Västra Götaland kommenterar detta i sin blogg med att teatern ju i så fall är en mycket farlig plats och borde stängas. Skapar den sådan ångest att man blir en fara och ett besvär för sina medmänniskor så kanske man borde fundera på en annan bransch?

Jag har arbetat som artist i flera år, och alltid ägnat mig åt någon form av skapande. Jag har då aldrig känt något svårkontrollerat behov att trakassera någon, eller göra närmanden mot någon, när jag skapat nya scenkläder eller koreograferat. Inte heller har uppträdandet gett mig sådan ångest att jag svårligen klarat mig undan att bli kladdig mot min omgivning. Alltså, ursäkter, ursäkter. Gubbväldet gör vad som helst för att få sina sjuka äckliga beteenden att framstå som normala och acceptabla. Det är de inte!

Lina Zavalia från nätverket WISP (Women in Swedish perfoming arts), uttalar sig i DN och lägger problemägarskapet i knät på svensk scenkonst. Hon menar att det rör sig om en ledningsfråga. När chefer får krav på sig att styra upp värderingar, och också gör det, kan det hända saker.

Det är verkligen på tiden att det händer saker i detta trakasseriträsk. De historier som publicerats utifrån enkäterna som Ekot samlat in ger en skrämmande bild av hur det kan gå till. Kvinnorna vet att de är i underläge och vågar inte att bli en sån där besvärlig typ som anmäler. Den som ändå säger ifrån, trots förväntningen om tillgänglighet, kan vänta sig kalla handen i fråga om jobb framöver. Och ibland ger de sig på en i alla fall, även om man säger nej. Det hände i alla fall den kvinna vars story Expressen publicerat. "Gick jag inte med på att ligga med honom skulle han slå mig medvetslös och sedan skulle han ha sex med mig". Sicken gullig kille. Men får man inte ligga utan våld och hot, och inte är man nog att få napp på normal väg, får man väl även som känd skådis ta till det man har. DN berättar om en kvinna som råkade höra de manliga kollegorna prata om vem som skulle ta henne först, och att de försökte ta sig in på hennes rum under natten.

Det behövs AKUT en normförändring inom teatern. Och samhället, i och för sig. Alla borde egentligen förstå hur kränkande det är för kvinnorna att vistas i denna miljö, och säga högt att det inte är okej. I alla fall hoppas jag att de flesta tycker så. Att vi kvinnor har rätt till våra egna kroppar. Vi får säga nej. Vi får söka jobb på begåvning och meriter istället för att vara söta och knulla oss till jobb. Eller förväntas pippa vilken överkåt manlig skådis eller chef på en teater som helst för att ha en chans att få jobb framöver.

Det som också behövs är att vi kvinnor bryter tystnaden och också stödjer dem som vågar tala ut, som vågar protestera. Kvinnors fördömande av varandra håller många tillbaka, och är minst lika problematiskt som det manliga beteendet. Så skrik högt, tjejer. Ta inte längre skiten. Och se till att få de andra tjejerna och kvinnorna med på tåget på er sida. När vi slutar vara tysta och lida i smyg av rädsla, och när vi börjar stötta varandra, så förlorar svinen sitt grepp. Dags att återerövra rätten till våra egna kroppar, och ta oss rätten att bli sedda och bemötta som individer, inte hål på två ben.

söndag 14 februari 2010

Birros bögskjorta

Birro skulle hem och ta av sig den jävla bögskjortan, förklarade han efter att ha åkt ut i Let's Dance. Killen har två vänsterfötter socialt, det är bara att konstatera. Tack, Birro, för att du fortsätter spä på att "bög" är något MÄN inte är. Kvinnor och bögar definieras ju fortfarande i första hand utifrån att de inte är ... MÄN. Alltså, det är alternativen som aldrig kan bli lika bra, avarterna. De veka. De som inte håller måttet. De som man som MAN automatiskt är bättre än. Jag hoppas att Birro håller tungan mer i styr hemma när han är med sin familj. Children see, children do... Som vi kan se nedan.

Aningens sned bild av feminism

Roland Poirier Martinsson skriver en aktuell krönika om "statsfeminismen" i SvD. Han konstaterar att vi historiskt sett har tampats med mycket orättvisor mot kvinnor i vårt samhälle, men att feminismen fastnat i ett kollektivistiskt vänstertänk som han inte vill skriva under på.

Man kanske skulle tala om för honom att feminismen har många olika falanger, bra många fler än den snäva fåra som Eva Lundgren och Maggan Winberg representerade under sina glansdagar då de hade mycket att säga till om.

Jag känner ingen *!* feminist som uttryckt att en kvinna som stannar hemma hindrar andra från att jobba. Till exempel. Jag är dessutom tämligen liberal i min politiska åskådning, men väldigt feministiskt orienterad. Det är alltså inte bara vänsterjox och kollektivism, och beslut om ALLAS liv i en klump. Det finns så mycket mer.

F! har ett tag sålt de charmiga t-shirtarna "Feminister har bättre sex". Kampanjen handlar om att den som inte snöar in på känsroller utan vågar vara den man är, också i sängen, har ett bättre sexliv. Känns inte så kollektivistiskt, eller hur? Feminismen som jag upplever den, i de feministiska kretsar där jag rör mig, handlar om individens fria val, och att vara obegränsad av roller skapade utifrån ens könstillhörighet.

Jag vet att Lundgren, Winberg och det gänget gjorde stor skada på den feministiska saken när de förde fram pseudoforskning till och med i riksdagen och krävde att könsmaktsteori skulle integreras i all undervisning på universiteten. Men feminismen är så mycket mer än så. Det handlar inte om att hata män, att stöpa om alla människor i samma form, eller om att begränsa individer.

För mig är feminism, den falangen jag kämpar för och företräder, en rörelse för att frigöra sig från konstruerade roller, och att få vara den man är. Att bemötas som människa i första hand, inte som bög, flata, transa eller ett par bröst, alternativt "en sån där som saknar k*k". En dag vill jag slippa förklara varför "jag som kvinna är så dominant", och varför jag kan med att ta plats i tillvaron. Jag vill inte höra från vänner att deras son ifrågasatts för sin klänning på dagis av personalen. Jag vill inte skapa tystnad i rummet när jag på frågorna om Han med stort H finns i mitt liv säger att jag vill ha Henne med stort H.

Roland har rätt i att vissa feminister gått väldigt hårt och snävt fram. Men att döma ut hela feminismen känns hårt och onödigt, och ger bilden av att han bara skakat fram de delar av feminismen som han stör sig på för sin lilla artikel. Det finns mer. Den som söker...

lördag 13 februari 2010

Homosexuella män gripna i samband med bröllop

I Uganda vill man lagstifta om dödsstraff för homosexuella. Nu har polisen i Kenya, ivrigt påhejade av landets prästerskap, samt folkmassor som ropar "De ska brännas!" efter polisbilen, fängslat två män som skulle gifta sig. Kommentarerna om att det är onaturligt, olagligt och skall straffas svider i hjärtat. Deras brott är att de älskar varandra. Hur kan man anse att det är så fel att man vill döda eller fängsla en annan människa? Straffa dem för att de... älskar? Kärlek åt alla, som Gudrun sa. Kd kommer väl snart att begära ökat bistånd till Uganda och Kenya, de spelar ju med samma värderingar som bas...

måndag 8 februari 2010

"Cracks"- En underbar film med fantastiska Eva Green

Idag var det dags för min sista film på Göteborgs Filmfestival. Det blev Cracks med vackra, vackra, och begåvade Eva Green. Hon visade än en gång att hon kan mer än vara vacker. Hon är en fantastisk skådespelerska dessutom. Hennes tolkning av den lesbiska lärarinnan, och förvandlingen hon genomgår i filmen, är otroligt kraftfull. Dr Jekyll blir Miss Hyde.

Annars så tar filmen upp viktiga frågor som lojalitet, förtroende, vänskap, utanförskap, mobbing, och en rad personliga issues som filmens karaktärer har, mer eller mindre uttalat. Det är en stark film på många sätt. (Spoiler alert!!!) Fast det hade ju varit roligt om inte flatan även i denna film var mer än lovligt rubbad...

Filmen är vackert filmad i miljöer som ter sig ovanligt vackra när ett flickinternat i England porträtteras. Många hänförda suckar över vyerna blev det. Men flest givetvis över Eva Green, denna magnifika kvinna och aktris.

Kvoteringsyra eller enda vägen ur ett gammaldags tänk?

Göran Hägglund skriver i DN om att en röd-grön valseger kommer att innebära kvoteringsyra. Han frågar sig varför man skulle vilja sätta sig över t ex familjers interna beslut om fördelning av föräldraledighet. Jag kan komma på ett par förslag i alla fall.

1) Många män får inte idag ta ut den pappaledighet de önskar eller borde ha rätt till. Senast idag hörde jag om en man vars fru helt enkelt krävde föräldradagarna som inte var strikt hans.
2) Många kvinnor förväntas stanna hemma med barnen, å andra sidan. De förväntas per automatik dra det tyngsta lasset vid familjebildning, och anses därför som en högre risk att anställa.

I frågan om kvinnobristen i styrelser kommer en osnygg knorr som säkert var ett försök att norpa lite "socialistskräckpoäng". Det blev hursomhelst väldigt platt och krystat, och helt innehållslöst. Och framförallt innehöll det noll komma noll steg mot en lösning i frågan:

"Det är inte tu tal om att det är en frapperande liten andel kvinnor representerade i toppskikten av svenska företag. Men det är inte Mona Sahlin, Lars Ohly och Peter Eriksson som äger företagen. Det gör aktieägarna. Politiker kan rimligtvis inte sättas att bestämma över vilka som ska leda privata företag. Inte med mindre än att rent socialistiska principer tillåts göra sitt intåg i näringslivet."

Hur tänker Kd se till att styrelsernas dörrar inte vaktas av män som bara släpper in män? Eller menar han det som hans rader antyder; att det inte är hans sak att ta i? Jämställdhet, säger han i tid och otid numera. MEN HUR DÅ?!?!?! Jag vill se en plan, Göran. Att bara skrämmas om oppositionens alternativ är inte gott nog. Politikerna ska inte rekrytera. Rosenbad ska inte bli det nya Manpower, eller Womanpower heller för den delen. De ska bara säkerställa att kvinnor får samma chans som män att ta sig fram. Tyvärr är det inte bara nordsvenska präster som efterlyser "ärrade galtar" som efterträdare eller kollegor. Vi behöver nå fram med att det inte sitter i skrevet, utan i huvudet. Alltså, det ÖVRE huvudet. Det större av dem. Det med HJÄRNAN. Idag är inte det självklart.

Kvotering tycks i dagsläget vara enda tillräckligt snabba sättet att bryta upp gamla normer och värderingar kring föräldraskapet och vem som ska och kan jobba med vad. Det behövs ett nytänkande. När stofiler med värderingar som borde känts mossiga redan på medeltiden ventileras av gubbar som Mats Qviding så inser man att vi har långt kvar. F! Västra Götaland kallar Sverige för VMJLPY i sin blogg. Det står för Världens Mest Jämställda Land På Ytan. Göran spacklar för glatta livet på den fasaden, och vägrar att titta på vilka missförhållanden som döljer sig bakom.

Om Göran Hägglund kan presentera hur de mossiga värderingarna ska brytas upp utan kvotering så är jag idel öra. Jag vill också helst slippa kvotering, men ser just nu inte hur de urgamla spåren skulle kunna suddas ut på annat sätt än att röra runt ordentligt i grytan och ställa krav med politiska medel. När kvinnor känns lika naturliga som män att ha i högre positioner behövs ingen lag längre. Men som sagt, Om Göran & c/o kan presentera något annat förslag som löser problemet, liksom problemet med ojämställdheten i familjebildningssammanhang, så ser jag fram emot att höra om det. Synd att det bara är M som planerar att göra en massa hembesök under valkampanjen. 300 000 närmare bestämt. Hade hemskt gärna haft Hägglund på fika här så han kunde få förklara lite mer...

torsdag 4 februari 2010

Kvinnans plats i hemmet?

En debattartikel i Expressen innehåller bland annat följande vedervärdiga stycke:
"Mina båda döttrar har
jag absolut inte uppmuntrat att lämna sitt kvinnokön för att bli generaldirektörer eller styrelseledamöter i börsnoterade bolag. Efter det att jag hade startat mässan Kvinnor Kan stod det helt klart för mig, att vi kvinnor inte ska lämna våra hem överhuvudtaget. Ska vi göra något så skall vi göra det med vårt hem som bas."

Enligt skribenten Eva Sternberg så gör Birgitta Ohlssons nya tjänst henne till en dålig mamma, och att det är en tragedi att hon tackat ja till tjänsten. Birgitta ska dessutom vara en "farlig förebild". Vari farorna med att ha en aktiv, engagerad och arbetande mor ligger får man inte riktigt veta. Det enda hon kan peka på är att barnet reagerar på stress. Visa mig en enda kvinna eller man, arbetande, gravid eller arbetslös, som aldrig upplever stress.

Den som är farlig i det här sammanhanget är stofilen Eva Sternberg. Hon var med och startade upp "Kvinnor kan", men nu verkar det som att man skulle kunna lägga "...laga mat och städa." till det, och intet annat.

Jag blir så beklämd när kvinnor sätter sig till doms över andra kvinnors livsval, och försöker trycka tillbaka dem i den gamla fållan mellan spis och säng. Eva Sternberg spär på och legitimerar gamla sunkiga könsroller, som i varje avseende saknar relevans idag. Båda föräldrarna kan ta hand om ett barn, och oftast finns det just två stycken som kan dela på bördan. Och just därför kan kvinnor göra karriär. De kvinnor som vill bör dessutom ta sig ut och pröva sina vingar och förverkliga sig själva. Vi fick inte ambitioner, driv och hjärna för att laga gourmetkäk åt man och barn som det enda vi "får" ägna oss åt. Vem är denna Eva att besluta åt andra kvinnor och deras barn vad som är bäst för dem?

Att kalla det att överge sitt kvinnokön att söka höga poster i näringslivet är också ett direkt slag mot hela kampen för att kunna få in kvinnor i styrelserna. Varför skulle männen tro på kvinnornas förmåga och lämplighet när inte ens kvinnorna själva verkar anse att de har där att göra? Man skulle nästan kunna tro att någon antifeministisk falang nånstans mutat fram den här hemska artikeln.

Eva Sternberg skjuter skarpt på agendan som går ut på att kvinnor ska få välja själva, och inte bli intvingade i mönster och mallar som inte passar alla. Hon kallar att göra karriär att leva som en man. Som om karriär eller icke fanns skrivet i våra kromosomer. X => ingen karriär och Y=> karriär. Hennes konstaterande om att hon inte kunde leva som en man kanske bär på förklaringen; hon klarade inte riktigt att göra karriär själv och hålla sig flytande. Därför "ska inte kvinnor" göra det. Jag säger suck, blä och pust åt denna idioti. Kan någon vrida hennes klocka till 2000-talet? Och vi behöver nog skramla till en påse nya skruvar till Eva. De gamla verkar lösa, loss och borta...

Från Evas egna blogg:
"
Pojkar far särskit illa av att inte bli ständigt sedda och påpassade och uppmuntrade av
sina mödrar. Deras hjärnor behöver stöd och hjälp med rangordningen till andra.
Vi kvinnor har genom evolutionen särskilt bekymrat oss om våra söner därför att vi har
haft på känn att de är utlämnade till en för svår värld, om vi inte tar hand om dem, lär
dem att tala och försvara sig.
Vi har berömt dem och hållit dem under armarna.
Jan Björklund behöver inte försörja sig genom att visa upp sitt könsorgan för en
webbkamera hemma i källaren.
Hans mor tog hand om honom och såg honom!
Nu vill hans parti beröva andra små barn deras mödrar så tidigt som möjligt!"

Öhhhhh??? Nä, vi vet att Björklund inte behöver visa sig näck i nån källare. Men antyder hon på allvar att söner till kvinnor som arbetat under barnens uppväxt kommer att försörja sig på detta sätt? Alltså, på riktigt. De där skruvarna. Jag donerar gärna en tjuga.

måndag 1 februari 2010

Feminister har bättre sex

Har sett tröjorna online och velat köpa en, men de finns än så länge bara i en anti-passforms-modell. Har faktiskt mailart FI och bett dem trycka på samma modell som FI-topparna finns i. Tröjan jag vill ha har texten "Feminister har bättre sex". Det är ett uttalande som provocerat många, och några har trott att det innebär att man inom feminismen tagit fram något slags manual för hur sex skall gå till för att vara bra för båda (eller alla inblandade) parter. Enligt Expressen finns en studie som visar att den som är eller lever med en feminist rapporterar större sexuell tillfredsställelse än övriga i undersökningen. Och jag kan tänka mig att det stämmer mer än väl. När man slutar stirra sig blind på könsroller, och istället känner efter vad man vill göra så ökar sannolikheten för att man faktiskt ska ha ett bättre sexliv.

Nu opponerar sig säkert någon och säger att man inte kan göra allt man vill jämt i en relation. Sant. Helt sant. Men när man vet vad man vill så är det lättare att få det, eller be om det. Och skulle man vara totalt inkompatibla utifrån önskningar och behov i en relation, så kanske man bör fundera igenom relationens existens en gång till? Sex är inte allt, men det är viktigt. Att ta reda på vad man själv vill och tycker om är viktigt för det egna välmåendet. Alltför länge har urgamla bilder av hur en "man" respektive en "kvinna" ska bete sig sexuellt fått diktera vilka ramar vi håller oss inom. Det har varit bestämt att mannen tar initiativ, och kvinnan underkastar sig mer eller mindre. Han tar, hon ger, eller blir "bestulen". Så måste det inte alls vara.

Jag tycker kampanjen "Feminister har bättre sex" är viktig. Får beställa en kasse eller pins i väntan på t-shirtarna tror jag. Jag vill ut och provocera fram mer debatt om detta. Många är de som fortfarande inte hajat till, som harvar vidare i gamla förutbestämda spår. En del har hittat hem där, men många skulle behöva lyfta blicken lite mer för att bli helt tillfreds. Våga vägra färdiga fack och manualer för hur vi ska bete oss sexuellt. Det är något helt mellan oss och vår partner/våra partners.

Som en bonus, när mannens och kvinnans sexualitet blir individuell och inte strukturell, kanske också det sexuella våldet blir ointressant. Hur våldtar du om det inte finns något att ta, mer än hålet förstås? Om det inte innebär en maktmarkering att penetrera så förlorar våldtäkten sin betydelse. DET ser jag fram emot som utveckling av feministiskt sex!