Som om inte Kielos brandtal om mäns hat mot kvinnors kön vore nog på en dag, så skriver Anna Larsson i SvD om en kvinna som flera gånger anmält sitt ex, som är polis, för våldtäkt. Målet har segat sig fram i snigelfart, och allt var på väg att läggas ner tills media började trycka på. Då återupptog man utredningen med samma snigelfart som tidigare. Det verkar inte vara helt lätt att få rätt mot en polis. Det ska bli intressant att se hur det går för ex-polischefen som nu torskat rejält på våldtäksstråket. Lika inför lagen? Det återstår att se.
SvD:s artikel inleds med texten från polisens kampanj om att kvinnor borde anmäla misshandel och övergrepp; "Om du tror att du är korkad, äcklig och att du förtjänar några knytnävsslag då och då … ska du absolut komma till oss.". Men vad är poängen om ingen gör något? Om man fortfarande efteråt känner sig korkad, äcklig och i behov av välförtjänt stryk? Om ingen lyssnar, ingen förstår, och ingen känner empati?
Larsson ifrågasätter kvinnosynen inom polisen. Jag förstår henne. Har som jag tidigare beskrivit sett hur man ser på män som misshandlar och våldtar. Det händer inte mycket. Inte första gången eller gångerna i alla fall. Och definitivt inte om det är pojkvännen, mannen eller ett ex. Någon indignerad herre har kommenterat Larssons artikel med att hon plockar en billig feministisk poäng med sin text. Billig var den knappast. Kvinnorna som gett upphov till den har betalat dyrt för att ämnet ska komma upp på tapeten.
Det kan dock komma något gott ur skandalen med polischefen. Hans tidigare kollegor är upprörda över att polisens anseende fått sig en rejäl smäll. Det har det, men nu kan man verkligen med god motivation ägna sig åt att vända på det. Kanske kunde man sluta bemöta misshandlade kvinnor med "Jaha, första gången... ditt ex... ja då händer det nog inte så mycket med din anmälan...". Man kunde ta kvinnor som anmäler våldtäkter på större allvar. Utbilda personalen, och bli striktare med vilka värderingar man får ge uttryck för.
Gun Heimer på Nationellt Center för Kvinnofrid säger enligt DN: "Just nu pågår ju flera rättegångar mot poliser som misstänks ha misshandlat sina fruar. Vi har dessutom polisen på Säpo som misstänks för våldtäkt. Polisen måste se över sitt inre arbete och inte se det som nu har hänt som ett undantag med en pensionerad polis som inte har något med dagens kår att göra." Hon har verkligen en poäng. Rensa i de egna leden, och se över vilka värderingar som egentligen frodas. Polisen kommer att behöva jobba upp detta. Frågan är om man tar tillfället i akt, eller pekar finger åt de skyldiga, svär sig fri från värderingar och kultur som trots allt stödjer detta, och klampar vidare som om inget hänt. Lycklig och lättad över att inte artiklarna handlar om just en själv... Skrev nyss om civilkurage. Något slags kårkurage vore önskvärt inom polisen i dessa lägen. Hur det ligger till med den saken får vi nog se inom kort.
2 kommentarer:
Katarina Wennstam skrev i sin roman Dödergök om en kvinna som blir misshandlad av sin polismake. Ett brott som alltsomoftast förblir ostraffat eftersom kårandan är så stark och männen håller varandra om ryggen. Men hon yttrade sig nyligen apropå "kulturelitens tafsande alfahannar" i AB och berättade att det var lättare att få information om poliser som slår sina fruar än om kulturknuttar som tafsar. Så det finns en medvetenhet om problemet, även om "systemet" är synnerligen tungrott när det gäller övergrepp mot kvinnor i allmänhet, och antagligen övergrepp mot kvinnor som begås av lagens väktare i synnerhet. Helt i motsatt riktning mot hur det bör vara så läggs bevisbördan fortfarande på kvinnan, som måste stå på sig och finna sig i kränkande frågor och den misstro som alltför många känner igen. Att inte bli riktigt trodd när man till sist anmäler - eftersom det är få som anmäler vid det första slaget - måste vara en av de värsta kränkningarna och upplevas som ett bevis på att det han säger om hennes värdelöshet och oduglighet är sant...
När det gäller den gripne och våldtäktsmisstänkte polischefen är det lite intressant att notera att han tydligen var engagerad i genusfrågor inom Polisen. Till och med så engagerad att det retade medarbetare att han fokuserade på könsfrågor och öppet kallade sig feminist, lyfte upp kvinnor i organisationen och arbetade för kvinnors rättigheter, inte bara inom Polisen utan även på kurser och föreläsningar. Han var dessutom med om att starta ett särskilt hus för sexuellt utsatta barn, där de kunde få professionell hjälp. Att han samtidigt skulle leva ett dubbelliv och utnyttja kvinnor sexuellt känns... läskigt. Riktigt läskigt. Och väldigt, väldigt dubbelt.
Janus, the two-faced god?
Skicka en kommentar