Inte förvånad, men glad ändå: Jodie Foster ute ur garderoben

Det var väl inte så många som ens höjde ett ögonbryn när Jodie Foster till slut bekräftade att hon lever i ett förhållande med en annan kvinna. Spekulationerna har gått varma kring skådespelerskan som alltid varit förtegen om sitt privatliv. Gay-tidskriften Out ska ha haft henne på framsidan av numret med rubriken "The glass closet- Why the stars won't come out and play". Intressant ämne, verkligen. Och de underströk att man inte ens betraktade misstanken om hennes läggning som en misstanke, utan fakta.

Jag kan förstå Jodie. Oavsett läggning har hon rätt till ett privatliv. Och sedan är det ju inte helt lätt idag att vara gay, framförallt inte i USA. Såg senast igår den ursöta rullen "Gray Matters" om en kvinna som upptäcker att hon är gay när hon blir kär i sin brors blivande fru. När hon landat lite i detta faktum så säger hon att hon är ledsen för att hon aldrig mer kan gå på stan hand i hand med sin kärlek utan att dra blickarna till sig. Att bröllopet hon fantiserat om kanske inte kan bli av. Att hennes livskamrat efter hennes död inte kommer att ha samma support av systemet som hennes änkling skulle ha fått. Och med tanke på alla avprogrammeringsterapeuter, alla ultrakristna grupper som hatar och förföljer homosexuella (bland annat dårarna som demonstrerade utanför en elektronikbutik som sålde svenska dammsugare, för att Sverige är så gayvänligt...), och lagstiftningen som inte är så liberal på de flesta håll så förstår jag att det inte känns helt okej att komma ut i USA. Och vill man som skådis bli förknippad med en "avvikande sexualitet" mer än sina rollprestationer? Det blev ju minst sagt ett hallå i USA när Ellen kom ut som lesbisk.

Jag kan hålla med dem som är förnärmade över att vissa anser att någons läggning har ett nyhetsvärde. Men jag ser också en stor viktig funktion i att kända personer kommer ut, och att media skriver om dem. Det ger fler de som går och funderar och tvekar och kanske inte vågar komma ut en känsla av att "Vi är fler, och HON /HAN kom ju ut...". Jag önskar att jag hade haft tillgång till fler lesbiska förebilder i min ungdom. L Word, Sugar Rush, Tipping the Velvet fanns inte då. Och ingen kände några homos, eller pratade om det. Vem ska man då prata med eller spegla sig mot för att komma fram till var man själv står?

Grymt att Jodie kommit ut, en gång för alla nu. Kanske gör det att några till vågar. För vem vill egentligen, om man fick välja fritt, leva i garderoben?