Läste just en artikel i Aftonbladet om Maria, som ingripit när en man misshandlade sin 4-åriga son på tunnelbanan. Hon sa först till honom att man inte får misshandla barn i Sverige. Mannen replikerade att sina barn och sin fru slår han så mycket han vill. Till slut gav han sig på Maria istället, och slog henne. När mannen gav sig på en kille som lagt sig i tumulten fick Maria nog och hoppade på mannen i ett försök att hejda honom. Hon ringde också polisen. Den våldsamma mannen fick 4 månaders fängelse och ska betala 12 000 kr i skadestånd till pojken. Kan inte tänka mig att den summan täcker en bråkdel av de terapeutiska insatser den killen kommer att behöva framöver. Hans ärende ligger nu hos sociala myndigheter, och man kan bara hoppas att de flyttar honom från pappan, som uppenbarligen saknar alla former av respekt för sin familj.
Jag är så glad att denna kvinna, Maria, fanns tillhands när misshandeln skedde. Jag skulle önska att det fanns en Maria överallt där brott begås, och ingen annan törs ingripa. Vi är rätt veka med sådant i Sverige. En civilkurage-lag har diskuterats, men hur den skulle se ut vet jag inte. Det vore dock underbart om man visste att man kunde få uppbackning i en tuff situation. Erfarenhetsmässigt vet jag att det inte brukar vara på det sättet. En väninna blev påhoppad på spårvagnen och skrek på hjälp, men fick nöja sig med att själv sparka bort mannen, upprepade gånger, innan han gav upp. En annan väninna blev misshandlad av sitt ex, och ingen ingrep förrän han försökte ta strypgrepp på henne. Sen vågade hjälparen ändå inte vittna mot förövaren, som var hans chef. Tänker också på när jag gick i skolan. ALLA ungar visste vilka barn som hade föräldrar som super, vem som fick stryk hemma, och vilka som hade andra typer av problem. Lärarkåren tittade bort, ingen lyfte ett finger för att uppmärksamma dessa problem. De vågade inte "lägga sig i", trots att det hade kunnat rädda flera barn undan en fruktansvärd vardag. Fega satar.
Oviljan och oförmågan att peta i saker man misstänker inte står rätt till uppdagades också under min sjukgymnastutbildning. Jag såg och kände blickarna från mina lärare, för jag var alltid helt blå på armar, höfter och lår. Jag och mina kursare visste ju att det berodde på att jag var tävlingsaktiv i taekwondo, men lärarnas blickar som innehöll "stackars, stackars dig" borde förr eller senare ersatts av en fråga; "Hur är det egentligen?". Men ingen vågade. Jag hade kunnat lugna dem i deras farhågor, men ingen kunde med att fråga.
Vi måste fråga oftare. Visa att vi bryr oss om varandra! Vi ska säga ifrån oftare. Lägga oss i när vi ser att någon far illa. Det är inte ett integritetsbrott, det är att ta hand om varandra. För visst vore det skönt, den dagen man själv står där i behov av just frågan "Hur är det egentligen?", eller i behov av att någon höjer rösten eller näven för att försvara en, om någon verkligen gjorde det? Givers' gain. När någon börjar, så sprids det som ringar på vattnet. Som i den underbara filmen Pay it forward. Goda dåd smittar. Smitta fler.
1 kommentar:
Hear, hear! Kan bara instämma i att både fegheten och tystnaden är för stora i samhället. Människor ser och kastar kanske en hastig, beklagande blick innan de snabbt vänder bort ögonen för att slippa se mer. För att slippa bry sig. Hur kan man inte bry sig när någon far illa?
Enligt lag är personal inom skola, barnomsorg, vård och andra instanser såvitt jag vet skyldiga att rapportera misstankar om misshandel och vanvård, men i hur stor utsträckning görs det? Hur många försvarar sig i tystnad inför sig själva med att de nog sett fel eller att det är någon annans ansvar? Jag tror att siffran för dem som tänker att någon annan nog tar tag i det är ganska hög.
Det var lite trösterikt att läsa att man får använda våld, till och med ett visst mått av övervåld, för att stoppa ett brott. Visserligen är tolkningen av "så mycket våld som nöden kräver" lite svår, men Mårten Schultz uttalande är lovande: "Enligt lagen får man också använda ett visst mått av övervåld, om det går att bevisa att situationen är så allvarlig att det svårligen går att besinna sig."
Själv hoppas jag innerligt att jag skulle ingripa om jag hamnade i en situation liknande den som Maria Lundin hamnade i. Jag hoppas att mitt civilkurage och min empati gentemot mina medmänniskor är så stora som jag upplever dem. För det borde inte behövas en civilkuragelag. Staten ska inte behöva i lag reglera att vi som medmänniskor inte ska vända bort blicken när någon blir slagen, eller tysta acceptera att det pågår. Den som inte gör något för att stoppa det blir delaktiv genom passivitet och accepterar på så sätt att det händer.
Jag kan inte acceptera det, och den personliga rädslan för att lägga sig i genom att hellre fråga hur det är en gång för mycket än en gång för lite är ett lågt pris att betala. Det är dags att vara mindre tyst och låta empatin och omtanken tala högre.
Skicka en kommentar