Deprimerad av Avatar?

Okej, nu finns det verkligen inga gränser för hur påverkbara vi är, eller hur lite förankrade vissa är i sina liv här på Jorden. Enligt Aftonbladet kan man bli deprimerad av att längta till Pandora, planeten filmen Avatar utspelar sig på. Jag skulle nog kunna satsa på egendom och kroppsdelar på att filmen knappast ensam förmår att utlösa depressioner eller suicidtendenser. Det bör rimligtvis ha funnits någon form av tomhetskänsla eller nedstämdhet i botten.

På olika fora runt om i världen har filmens fans skrivit om sin längtan till Pandora, och upplevelsen av meningslöshet med livet på denna planet. Jag tycker det är lite skrämmande. Att drömma om Pandora som vacker plats är en sak. Att förlora anknytningen till detta livet av en film är patologiskt.

För mig blev filmen en käftsmäll i fråga om vilka värderingar som faktiskt styr många beslut som påverkar oss, och vår planet, på olika sätt. Kommentaren "Ja, det är dålig publicitet att döda infödingar. Men det finns en sak aktieägare hatar mer än dålig publicitet, och det är en dålig kvartalsrapport." säger väldigt mycket. Och den värderingen är knappast unik för filmens karaktärer utan frodas i vårt västerländska samhälle. Men deprimerad? Eller ens vilja flytta dit? Njaaaaa. Jag har fullt upp med roliga saker på Jorden och har inte tid att lämna dem. Filmen var vacker, och helt underbar. Men jag stannar här. I tanke och handling.