Varför kan inte behandlande personal bedöma?

Läser i Aftonbladet att nu ska Försäkringskassans handläggare bedöma arbetskapaciteten utifrån läkarens medicinska utlåtande på papper. Jag vet inte vem som kom på att man utifrån pappersnoteringar kan göra några sådana bedömningar alls. Först var det andra läkare än den som faktiskt träffat patienten, och nu handläggare enligt förslaget, som ska bedöma huruvida en person är arbetsför eller ej. Utan att ens ha träffat personen i fråga!!!

När jag jobbade som sjukgymnast så ingick jag i ett team av beteendevetare, läkare och sköterska som tillsammans skulle bedöma en persons arbetsförmåga. Helst ville man också ha arbetsterapeut i teamet, och inte bara psykolog utan också någon form av annan beteendevetare. För att just bedöma rehabiliteringsbehov eller arbetskapacitet.

Jag är chockad och förundrad samtidigt. Hur tänkte man? Hur tror man att någon annan än den som träffat patienten kan avgöra hur denna mår? Vetenskap, SBU-rapporter och randomiserade, kontrollerade studier i all ära, men för att veta hur någon mår måste man träffa dem. Hur man än vill i forskning och i arbetsförmågebedömningar, inbilla sig att allt går att kvantifiera objektivt så har man fel. Människor kan aldrig beskrivas i siffror och diagram. Inte ens om det är mest kostnadseffektivt. När ska de lära sig???

Ditt eller företagets ansvar om du dricker på afterworken?

Nu har någon alkoholforskare kommit på att unga framgångsrika kvinnor ligger i riskzonen, för att de dricker för mycket på afterworks. Man efterlyser ansvar från arbetsgivarhåll, och jag undrar hur mycket man egentligen kan lägga på arbetsgivaren? Han eller hon står väl knappast och häller ner drickat i halsen på en? Socialt drickande förekommer förvisso, men jag har klarat rätt många afterworks och till och med fester på två glas vin, och massor av vatten eller läsk emellan. Blir det arbetsgivarens ansvar om jag blir fet av läsken eller får hål i tänderna, förresten? Eller är det bara alkoholen som arbetsgivaren ska skydda mig från?

Det måste väl ändå finnas gränser för hur mycket passning vuxna människor kan behöva, eller räkna med, från sin chef? Ett tag var det boxvinernas fel att kvinnor blev alkoholister. Jag har köpt ett större antal boxar i mitt liv och ändå misslyckats med att bli alkis. Har besökt ett antal afterworks och aldrig känt pressen att bli full eller ens att dricka när jag inte känt för det. Alltså kan jag på något mystiskt sätt, utan barnpassning från något håll, lyckats hålla mig på rätt sida riskbruk och beroende. Jag skulle väl tro att det faktiskt är upp till var och en.

Lås in dessa pyttesmå män och släng nyckeln

Ännu en kvinna har fått sätta livet till för att hon inte betett sig som hennes släkt önskade. Det är i alla fall det skäl som den 62-åriga man som knivhögg en 21-årig släkting (sin adoptivdotter) till döds. Så säker på att han handlat rätt och riktigt var han att han anmälde sig till polisen direkt efteråt. Nästan stolt, kanske?

Små små män, med små små personligheter, är de som måste ta till våld för att uttrycka sina åsikter, och som inte kan ta att andra personer, läs kvinnor, har en egen vilja (ja, vi har rätt till det... läskigt...). Har ofta funderat på den här förbannade hederskulturen och äretänket. Vi har det i Sverige också, alltså är det ingen muslimsk företeelse, vilket många vill hävda, det är många svenskar och nordbor som pucklar på och ibland slår ihjäl sina kvinnor för att de inte kan uttrycka sina önskemål på ett vettigt sätt, eller hantera att kvinnan inte gör exakt som de vill.

Man pratar om att kvinnans underordning och mannens makt är det som uttrycks i dessa handlingar. Jag skulle vilja säga tvärtom. Vilken makt över ens liv, tillvaro och mående, för att inte tala om äran och hedern *!!!*, har man inte gett kvinnan, om man måste slå ihjäl henne på grund av hur hon lever och beter sig? Som männen som hällt syra på kvinnor som nobbat dem, eller syrabadat fruar de inte rått på. Vad säger det om dem som män, och människor? Vad är de så rädda för? Sann makt uttrycks inte med våld, den är självskriven och kommuniceras på ett sunt sätt. En bristande upplevelse av kontroll och makt, som mynnar ut i vanmaktsupplevelsen, är det som triggar våld. Inte makten i sig.

Henrik Fexeus skriver i sin bok "Alla får ligga" om att ragget på krogen inte får tillskrivas alltför stor betydelse, och att egot inte får hänga på att han/hon följer med hem när krogen stänger. Poäng, och man kunde önska att fler tänkte så, på krogen och i övriga livet. Alltså, ha kul, njut, lev ditt liv, och sluta hänga upp dig på andra. När ditt värde och din heder/ära inte beror på någon annan blir du friare. Och får inget behov av att smäda, slå eller mörda personer som inte gör dig till viljes.

På Germunds blogg finns ett inlägg från 2008 där min ståndpunkt sammanfattas klockrent:
Grottmänniskorna som dödar anhöriga för att familjens [Callistos tillägg: eller hans egna] heder har solkats, är primitiva svin som borde sitta inlåsta i fönsterlösa rum där foton av de mördade är allt de har att beskåda.

Håller med. Lås in och släng nycklarna. Har man så svårt att hantera motgångar, mothugg och andra människors vilja har man inget ute bland folk att göra. Oavsett varifrån i världen man kommer och varför man ansåg sig ha rätt att utöva våld mot en kvinna som inte var en till lags, så vill jag återkalla rätten att vistas fritt bland andra. Och känns det som att man vill klippa till för att återta kontrollen, sök hjälp. Det är inte okej. Inte någonstans.

Här ett klipp om hur det kan se ut. Liten liten man, som definitivt inte kan hantera känslor och relationer. Var tar han ut sin frustration, tro?



Nedan ett inte direkt heders/ärerelaterat klipp, men jag tycker det är tankeväckande, och definitivt på tangerande tema:

Råttor, intelligenta djur med image-problem

Kul artikel i GP idag om bruks-råttor. Har aldrig ens tänkt tanken på att dessa små djur skulle kunna göra så mycket nytta. Men det kan de. Spåra sprängämnen och bakterier är visst enkla uppdrag för en välutbildad råtta, och man planerar nu att utbilda tullråttor.

Detta kan bli ett uppsving för gnagarnas rykte i världen. Från att ha spridit sjukdomar spårar de nu sjukdomar som laboratorierna missat *!*, och förebygger skador och brott. Smarta är de, det vet vi alla som läst om Skinner och behaviourism och alla andra försök där man konstaterat att de små liven lär sig snabbt. Kul att man valt att ge dem nyttiga uppdrag och lite erkännande.

Billigt att våldta barn i Sverige

Läser med växande irritatoin artikeln i SvD om hur domarna föll i rättegången mot de män som utnyttjade en 14-årig förståndshandikappad tjej. Det var inte särskilt många år sammanlagt för alla som dömdes som blev notan, och många av de åtalade gick fria.

18(*!!!*)-åringen som anses ha varit huvudman i denna vidriga soppa fick ETT ÅRS FÄNGELSE!!! För koppleri. Hur det ens kan bli fråga om koppleri i ett fall där kvinnan i fråga 1) inte ens fyllt 15 och 2) är förståndshandikappad går mig fullkomligt förbi.

Vi pratade i förrgår apropå dessa underligt korta domar om att det inte var så lätt att hamna i finkan i Sverige som man skulle kunna tro. Vi kom fram till att det var lönlöst att försöka med misshandel, våldtäkt eller mord. Det man skulle göra var att distribuera en ny svensk film via Piratebay.org om man ville vara helt säker på att få hela rättsapparaten på sig med tungt artilleri och medialt gångbara straffskalor. Möjligtvis skulle narkotikabrott kunna fungera. Lite läskigt ändå att vi alla var överens om att det är löjligt billigt att skada en annan människa i Sverige. Särskilt om det är en kvinna, och våldet "av sexuell karaktär".

2,5 år fick den man som våldtog en tioåring han satt barnvakt för. Han ska också betala det löjligt låga priset 75 000kr i skadestånd till flickan. Det täcker inte ens de terapitimmar hon kommer att behöva framöver. Och jag höll på att sätta i halsen när jag läste att man ansett att det funnits försvårande omständigheter (mannen var god vän till familjen...). Ändå landade man på 2,5 år som straff. Det är då inte dyrt att våldföra sig på kvinnor eller barn i det här landet.

Elitskolor för esteter ger ingen folkstorm

DN har en artikel om gymnasieskolor för esteter, där man har antagningsprov för att visa att man är lämplig. Var finns folkstormarna mot att man utesluter vissa från skolorna? Nä, just det, det rörde sig om esteter. Tänk om DN hade skrivit om en skola där eleverna fick göra motsvarande matte- eller till och med intelligenstester för att komma in. Bara 1/10 av de som söker kommer in. Utslagningsfaktorn är hög. Var finns de uppretade rösterna som anser att alla ska ha samma möjligheter, och rätt till samma undervisning? Om några barn får dansa massor eller teckna/måla i skolan, ska inte alla få det? Varför ska vissa få göra mer? För att de är begåvade, förstås. Och man vill låta dem ta tillvara den begåvningen och intresset, så att de ska få utvecklas på bästa sätt. Varför skulle man annars sätta upp särskilda skolor?

För inte alltför länge sedan skrevs det spaltkilometervis om att man från regeringshåll ville införa möjligheter för begåvade ungdomar att tidigare förkovra sig i t ex naturvetenskapliga ämnen för att tillvarata intresse och kapacitet. Aftonbladet.se skrev att elitskolor ökar segregationen, och från (s)-håll fasades det för att man gick mot en mer elitistisk skola. Bloggosfären ångade av inlägg om hur fruktansvärt det var att föda de som redan hade det så bra på de svagas bekostnad, ett synsätt som bara den icke pålästa enligt mig kan hysa. Mycket av skriverierna tycks bygga på antagandet att teoretisk begåvade elever automatiskt glider genom skolan, glider genom högre utbildningar, och sedan blir man anställd med fetelönen på pappas (som givetvis är snorrik högintelligent akademiker!) firma. Eller hur... Tack och lov har det börjat lätta lite med elitskoletankarna. De finns numera, och man har faktiskt till och med intagningsprov (vilket man inte ens FICK ha förut!!!). Undrar hur man då tänkte att man skulle garantera studietakten för de begåvade?

Sanningen är, som jag påpekat tidigare, att många högbegåvade teoretiskt orienterade barn slås ut under skoltiden. Både inlärningsmässiga och sociala bekymmer uppstår ofta, och att sitta och vara dödens uttråkad dag ut och dag in motiverar knappast till att plugga vidare. I boken "Se mig som jag är" av Camilla Wallström kan man ta del av hur det kan se ut i ett "vanligt smart barns" liv, och hur de upplevt sin skolgång. De flesta var inte snobbiga rikemansungar som satt och drygade sig mot andra eller hade siktet inställt på teknisk eller ekonomisk högskoleutbildning. Det var ungdomar som led och tråkades halvt ihjäl i skolan, och många upplevde sig till och med dumma och missanpassade. Så de som oroar sig för social segregering på grund av elitskolor kan trösta sig med att många av de begåvade barnen hade varit ohjälpligt utanför. Någonstans över 120 i IQ börjar det märkas, efter 140 är det väldigt många som inte riktigt upplevs passa in. Många kan lära sig, men att umgås med individer på samma nivå och med samma intressen är otroligt stärkande och nyttigt.

Så, precis som esteterna som vill och får dansa eller teckna sig genom sin utbildning, eftersom det är där deras begåvning ligger, så borde det vara självklart att även teoretiskt starka elever ska få jobba utifrån sina egna förutsättningar och intressen, med andra barn som tänker som de.

Varför diskriminera baserat på kön eller ålder?

I Somalia har två tonårsflickor avrättats för spioneri. De sköts till döds inför hela byn som tvingades titta på. Enligt Aftonbladet.se var det högst ovanligt, till och med inte tidigare förekommande, att kvinnor avrättades på detta sätt. Ja, vem vet, Somalia kanske jobbar på jämställdheten och försöker att inte diskriminera utifrån kön och ålder? Jag undrar mest vad två tonårstjejer kan ha åstadkommit eller ens försökt med som rimligtvis kunde leda till straff, eller avrättning...

Hemmafru den nya trenden?

Jag kan bara sucka djupare än Marianergraven... Nu snackas det om att en ny trend *HICK*; att vara hemmafru, är på G. Aftonbladet.se har en artikel om kvinnor som valt att stanna hemma. En av dem konstaterar att karriären inte är så viktig, hennes mål har alltid varit att bilda familj. Jasså? Är mannen evigt bunden att ta hand om henne och barnen ekonomiskt? Betalar han in hennes pensionsförsäkring? Hjälper han henne med en skälig summa pengar den dagen de eventuellt (statistiskt sett är ju risken rätt stor...) går isär, och hon inte har någon aktuell arbetslivserfarenhet och får harva för låg lön för sin och barnens överlevnad? Och mer statistik, hon dör sannolikt efter honom. Klarar hon sig på sin pension sen även om de hänger ihop tills döden skiljer dem åt?

Madeleine Wallin skriver om hemmafrulivet, och att hon inte är rädd att hennes man ska lämna henne. Varför skulle han, skriver hon. Ja, du ... Varför går alla par som separerar isär? Det är inget man kan planera för eller egentligen förebygga. Trassliga relationer fortgår, och fina relationer slås i spillror när något händer. Lika otippat som om amen uteblev i kyrkan. Att lita på sin relation och sin partner bör givetvis vara en grund i varje förhållande, men att blåögt klamra sig fast vid att man har statistiken på sin sida utan att gardera sig ekonomiskt för eventuell separation ser jag som naivt. Och det har kostat många kvinnor många år med en ekonomi man inte skulle önska sina fiender ens. Att försöka mjölka mannen på sjysst kosing för att klara sin ekonomi som nåt slags tack för att man lagat hans mat och uppfostrat hans ungar när separationen inleds är sällan något lukrativt projekt heller. Tänk efter före, säger jag bara. Och fundera gärna över varför man vill stanna hemma. Traditioner? Mannens idé? Mammas? Är det din egen, SHOOT! Men se till att du har på fötterna ekonomiskt!

Jag har kallats oromantisk cyniker, som bäst tror jag, när jag luftat dessa tankar. Men jag och min sambo började diskutera samboavtal efter några månader, till exempel. Vi kollar över försäkringar och efterlevnadsskydd. Osexigt så det skriker, kanske, men samtidigt klokt. Och egentligen ett tecken på att vi bryr oss om varandra rejält. Vad som helst kan hända. Och ja, vi båda jobbar och drar in pengar till boet! Jag skulle aldrig lämna karrirären för atrt bli lyxhustru eller hemmamamma. Det är för mig en helt främmande tanke, även om jag insett att vissa verkligen vill det. Jag motarbetar inte idén, jag efterlyser bara mindre rosa stoff över horisonten när man beslutar att stanna hemma.

Lisa Magnusson har ett par kloka ord till övers i debatten; varför skulle barn vara ett kvinnoprojekt? Varför skulle inte båda föräldrarna trappa ner lite på jobbandet för att ge barnen trygghet och mer föräldrakontakt? Ja, alltså bortsett från att "det alltid varit mamman" historiskt sett till allra största delen.

Säker arbetsmiljö viktig, även för prostituerade!

Inga onödiga risker i arbetslivet får förekomma. Det vet alla vi som läst arbetsmiljölagen. Och i Spanien anses gatuprostituerade vara en trafikfara om de inte syns, så precis som alla andra ska de bära reflexer. Gul reflexväst till och med, för att slippa böter på €40.

Så då är man kvart i schizo då?

Hittade en gammal artikel på svt.se om att forskare sett att högkreativa människors hjärnor har likheter med hjärnan hos schizofrena. Risken att utveckla bipolära störningar eller schizofreni anses tätt förknippat med högkreativitet. Förmågan att skutta friskt mellan associationer är en gemensam faktor, men det finns också rent biologiska och kemiska likheter mellan de kreativa och de med diagnoserna.

Forskarnas kommentar om att man hoppas förstå kreativitet och kunna ge det till fler hoppas jag är ett illa klippt eller felaktigt citat. Har svårt att se hur man skulle kunna manipulera dopamin-nivåer, till exempel, på ett ofarligt sätt, för att uppnå ökad kreativitet.

Tack och lov finns det många sätt att komma förbi våra vanligaste kreativitetshämmare, såsom överdriven självkritik och för tidig gallring av de idéer som ploppar upp. Den biten är relativt enkel att ta tag i. Helt utan att råka skapa fler psykdiagnoser. Hela studien finns att hämta via Dagens Medicin.

Anonyma kommentarer?

Jag har ofta undrat varför man kommenterar bloggar anonymt. Till saken hör att de anonyma kommentarerna oftast är dåligt skrivna och brister i resonemang, om sådant ens finns. De är i större utsträckning än de med ens ett stackars nick otrevliga och innehåller klart fler personliga påhopp. Vad ger det egentligen att smyga runt och skriva kommentarer som inte tillför någon något alls? Varför lägger man tid på att få folk att sucka över "ännu en anonym basher"? Vill man ha något sagt och vill bli tagen på allvar så är inte anonyma plumpa inlägg rätt väg att gå.

Vad kostar en man?

Hanne Kjöller har kontrat på SD:s utspel om att man nu minsann ska räkna ut vad invandrare kostar. Jag är ingen jättefan av Hanne annars, men här får hon till det klockrent. Nä, blåklockrent till och med. Rätt i planeten. Hon sågar SD:s argument om att invandrare är mer kriminella med att förklara att gruppen MÄN är mer rätt igenom överrepresenterad i brottsstatistiken än någon annan urskiljbar grupp. Så Hanne undrar helt enkelt vad en man egentligen kostar. Och jag håller med, med argumenten för att över huvud taget räkna ut något så känns det mer motiverat än att räkna på "invandrare" eller "muslimer". Väntar med spänning på att SD ska bemöta Hannes känga.

Världens chans?

Ett rekryteringsföretag annonserar om tjänster man kan söka. Jag trodde i min enfald att "världens chans" skulle vara något speciellt och exklusivt. Tydligen går också detta i dussinproduktion...

Radera andras äggstockar ur sin planeringskalender?

Har länge undrat över fenomenet "alla ska övertygas om att barn is the shit". I alla fall alla kvinnor. Det verkar som att man verkligen antas vilja ha barn för att man är kvinna. Medsystrar suckar och rullar med ögonen och talar om att jag minsann kommer att ångra mig, och att det bara handlar om att träffa den rätte. Som om det handlade om mannen. Sorry, det är min vilja och ovilja som räknas. Vill man inte leka kuvös så spelar det väldigt liten roll vad andra säger. En kompis svägerskor som trodde jag och polaren var ihop mer eller mindre beställde småkusiner på ett väldigt underligt sätt. Så fort man har pojkvän så är man alltså klar att glida över i rollen som äggkläckningsmaskin. Och man förlorar rätten till sitt privatliv. Alla ska veta om man tänker knoppa. Ungefär som att fråga "Ni knullar väl?". Jag lider med de par där en eller båda vill men inte kan få barn. Jag vill bara inte, och det är jobbigt nog ibland.

JAG VILL VERKLIGEN INTE! Jag tänker inte skaffa barn. Inte för att tillfredsställa normopaterna som anser att det är meningen med livet (de får gärna knoppa av sig bäst de vill i sin strävan efter mening), eller för att avla barnbarn eller småkusiner till någon. Varje gång jag hör folk diskutera när min livmoder ska bli boning åt nästa generation vill jag skrika "TA GENAST BORT MINA ÄGGSTOCKAR UR DIN PLANERINGSKALENDER!!!". Inte vänligt, utan som ett primalskri från mitt inre. Kanske kompat av att jag kastar lite saker omkring mig, mest för att markera. Varför är det så sabla viktigt för andra att jag vill ha barn? Vad får andra att tro att de har rätt att lägga sig i? Att de vet bättre än jag, att de sitter på SANNINGEN om livet och hur sakers ordning är.

Barn ÄR INTE meningen med mitt liv (Tack Helena Utter på AB som skrivit om detta.). Det får vara meningen med ditt. Eller Linda Skugges, som skriver att skaffar man inte barn så kommer man att ångra sig. För mig känns tanken på barn helt befängd. Jag har aldrig velat ha barn. Har aldrig fantiserat om en liten familj. Så, om jag blir ensam och obesökt på ålderdomshemmet (Terri Herrera Eriksson på AB undrar också om det är därför man knoppar...), så låt mig ruttna bort ensam i ett hörn då. Om jag mot all rimlig förmodan skulle ångra mig, MITT problem. Jag kan inte skaffa ett par ungar för att jag kanske ångrar mig sen, eller för att ha några som måste hälsa på mig på hemmet.

Barn ska man enligt mig skaffa för att man vill ägna en annan individ ett par decennier av sitt liv och vara förälder. Jag har inget sådant driv. Varför skulle man pusha in ett barn i en tillvaro där ingen vill bereda plats åt det? Där föräldrarna har milslånga agendor och karriärstegarna resta och helt annat i tankarna? Känns inte sjysst. Så låt mina äggstockar vara. Känns Jorden underbefolkad, pippa på och knoppa mer. Jag tänker inte bidra till det kalaset. Så, radera mina och andra medsystrars äggstockar ur planeringskalendern nu. Vi får faktiskt välja helt själv, och tänker också göra det.

Surrogatmamma= fnask?

Kajsa Ekis Ekman har fått fullkomligt spatt. I en debattartikel med koppling till hennes nya bok förklarar hon surrogatmammor vara prostituerade. Detta för att det bara är en annan del av kvinnans kropp som används till någon annans vinning. Jotack, med den logiken har jag fnaskat 5 år som sjukgymnast. Jag använde mina händer för att i slutändan skapa välbehag, för någon annans vinning, mot betalning. Och min hjärna fnaskade innan dess några år på Chalmers, där jag jobbade med forskningsprojekt och undervisning.

Uppenbarligen har inte Kajsa förstått att kvinnor faktiskt har hjärna och mandat att själva välja. Det ska de inte få göra, KAJSA ska välja åt dem. Kajsa vet vad kvinnor vill och inte, och vad som är bra. Så bra, för Kajsa, att hon vet att det är så. Jag behåller dock rätten till min egna kropp, min sexualitet och min reproduktionsapparat. Sorry, Kajsa! Ditt inlägg framstår för mig som ett inslag av tokfeminism där allt kvinnor gör kan tolkas som att de gör det för någon annans bästa och att det automatiskt vore fel. Jag kan hålla med om att den äggkläckningsindustri som beskrivs i debattartikeln inte låter särskilt trevlig. Men fenomenet surrogatförälder i sig är ingen ond företeelse. Den som vill låna ut sin kropp i 9 månader för att någon annan ska få ett barn tycker jag ska få göra detta utan att stigmatiseras som prostituerad. Det är en av de största välgärningar, att kunna bidra till att någons olycka vänds till lycka. För vissa är det värt det. Jag hade aldrig i mitt liv knoppat åt någon annan, men tittar inte snett på den som vill.

Om man följer analogin med prostitution måste det givetvis finnas (minst) en torsk också. Vem blir det? Vem döms vid eventuell rättegång? Och de som adopterar bort sitt barn, blir de på något sätt klassade som prostituerade retroaktivt?

Det sällan bra när man försöker använda för stora ord och för tunga begrepp som analogier för sin poäng. Kajsa trampar på den minan, rejält. Platt fall på den.

Apropå "elitbarn"...

Ämnet "särbegåvade barn" triggar mig enormt. Jag kan inte åstadkomma suckar djupa nog för att uttrycka mina känslor kring alla "normisar" som ondgör sig över blotta tanken på att ett begåvat barn skulle få det stöd och den stimulans det behöver. Vad hände med allas *!!!* rätt att utvecklas och stimuleras utifrån individens faktiska behov? Som jag nämnt tidigare så var jag ett av dessa uttråkade barn som tänkte lite för snabbt och hade svårt att dölja frustrationen när det gick för sakta. Det var inte vägen till popularitet vare sig bland klasskamrater eller lärare. Jag önskar av hela mitt hjärta att skolan ska ändras så att det inte behöver bli vardag för fler barn.

Jag upplever det som att kunskapen om särbegåvade barns villkor och behov generellt är för liten, och många utgår från att man som begåvad slirar omkring på en räkmacka, håvar in topp-betygen medan man ser ner på andra "normalbegåvade" barn, och sen blir man rik och berömd och framgångsrik, dryg och odräglig elitist per automatik. Hade detta varit sanning hade jag kunnat förstå avundsjukan. Dock inte ens då hade jag begripit den enorma missunnsamheten, som också kantar vår väg genom tillvaron när det går upp för folk att vi har fler hästan hemma än de själva. Det nämns på Wikipedia i artikeln om IQ, och är vedertaget faktum inom rekrytering, att högt IQ är en framgångsfaktor. Men det räcker inte att vara smart om man inte får chansen att utvecklas. Alla frön måste ha näring, oavsett om det ska bli grässtrån eller ekar av dem.

Sanningen är att många särbegåvade barn underpresterar och vissa till och med misslyckas med att ta sig genom skolan. DN skrev för något tag sedan om att begåvade barn har inlärningssvårigheter. Undra på det, eftersom vi aldrig får utmanas och lära oss att lära oss i skolan. När det är dags för universitetet (för de som inte tråkades ihjäl innan dess) så hoppar många av för att det plötsligt blev svårt och man hade inga strategier för att hantera detta. Begåvade barns inlärningsstrategier och -förmågor är ofta så olika från "normen", att den vanliga undervisningen är helt bortkastad på dem. De är redan igenom sin analys av läget innan läraren dragit inledningen för de andra. Detta får ofta lärare och andra att tro att man lär sig saker av sig själv, vilket är felaktigt och tyvärr leder till att man i många fall lämnar dessa barn vind för våg, "för de klarar sig ju ändå".

Utbildningsradion gjorde en dokumentär om barn med problem i skolan. Vid ~11 min börjar programmet handla om intelligenta barn, och hur barnen blir frustrerade och mår dåligt av det för låga tempot. Dessutom lär man sig aldrig att kämpa och tackla motgångar, eftersom man inte utmanas. Mamman till Alexander, som är med i dokumentären, säger i filmen att det inte handlar om att rusa upp honom till niondeklass-nivån, utan om att han ska få må bra och utvecklas. Kunskapsskolan blev hans räddning, och där fick han äntligen jobba i sitt tempo.

Inom Mensa finns Gifted Children Programme (GCP), där man verkar för att informera om särbegåvning och de begåvades villkor. På Mensa.se finns en informationsfilm om vad man behöver göra för dessa barn. Man trycker på vikten av att få bli sedd, stöttad och få utvecklas. Det borde vara självklart för alla barn. På Mensas hemsida finns också lite riktlinjer kring hur man kan förhålla sig till ett begåvat barn. Det finns ett antal kännetecken för föräldrar och andra vuxna att hålla koll på för att kunna hitta de särskilt begåvade. Min plan är att utbilda mig till GCP-informatör och bli en kontaktperson för föräldrar och lärare som önskar information om och förståelse för barn med särksild begåvning.

Det är inte helt ovanligt att begåvade barn blir feldiagnostiserade. Istället för bokstavskombinationen IQ försöker man ge dem ADHD-diagnos, eller bedöma dem som lätt autistiska. Pratade i våras med en skolpsykolog som berättade att en lärare kommit med två pojkar som hon ville skulle utredas för ADHD. En av dem visade sig vara en uttråkad hyperbegåvad pojke, som behövde stimulans, inte Ritalin.

Som jag ser det sker sällan felbehandlingen av intelligenta barn utifrån ondska eller sadism. Även om jag själv minns min lågstadielärare som en elak och småsint Jante-kramare, så tror jag att de flesta agerar utifrån bristande kunskap. Man tror på riktigt att smarta klarar allt själv, och att smart = stark, så man kan ta lite sociala problem och utanförskap. Sen låter vissa Jante-tänkandet styra lite också, och tänker att de som är så smarta kan väl inte få ALLT.

Min önskan är som sagt att alla ska få utvecklas utifrån sin potential, inte utifrån missriktad välvilja mot endast vissa grupper, eller vanföreställningar om hur olika grupper klarar sig och inte i tillvaron. Mer information, mindre myter och framförallt mindre Jante och missunnsamhet kommer att ta oss en bra bit på vägen.

För enkla uppgifter tråkar ut, och frustrationen leder ofta till misslyckanden

Holy crap on a cracker...

/faint

If you're gonna be dumb...

Låter som en gammal komedi med Peter Sellers eller något. Tjuven som fastnade i ett badrumsfönster i England blev hängandes i 6 timmar innan räddningstjänsten bände loss honom. Är man dum ska man lida. Har England något program för "most stupid criminals"? Hur tänkte han? Fönstret var ju så litet att man fick bända loss karmen för att få loss honom. En abrupt påminnelse om att begåvningens normalfördelning har en nedre svans...

Elitskola vore en välgärning

Elitklasser. Det klingar så illa i mångas öron. Många hör ordet till tonerna av "klasskamp" och tror att det är rikemansungarnas gräddfil till ännu fler fördelar i samhället. Som om intelligens och annan begåvning köptes för föräldrarnas årslön. I så fall hade jag varit rätt så puckad. Men det är jag inte.

Sannolikt kommer detta tankesätt sig av att akademin varit "överklassens" domäner under många hundra år, och endast de som hade råd att ha någon annan slitandes för sig kunde ägna tiden åt vetenskap. Men detsamma gällde i och för sig konst och humaniora, och man kan knappast säga att konsthögskolorna eller humanistiska fakulteterna till största del befolkas av brats. Idag är dessutom skolorna öppna för alla, och oavsett diskussionerna om att man måste ha rika föräldrar för att plugga så tar sig flertalet "arbetarklassbarn" genom universitetsutbildningar.

Jag hade inga rika päron att backa upp mig under studietiden, och jag växte inte upp med en silversked mellan skinkorna. Jag har på något mystiskt vis klarat min skolgång ändå. 8 år totalt på universitet hittills. Läskigt många böcker har jag läst, och en skrämmande mängd artiklar på fackspråk ur refererade tidskrifter. Och detta, vill jag säga, trots att jag knappast kände mig uppmuntrad att uvecklas intellektuellt i grundskolan. Snarare tvärtom. Från dag ett till slutet av nian, ständigt anpassande. I gymnasiet något bättre, men då var det för sent för min del. Jag hade förlorat intresset. Mina, enligt mig,mediokra gymnasiebetyg hade kunnat vara helt annorlunda (4,4 på N) om jag orkat intressera mig, om passionen funnits kvar.

Det var 9 otroligt frustrerande år i grundskolan för min del. En vacker dröm som blev sann hade det varit för mig att få ägna mig åt min passion; siffror, formler och kluriga räkneuppgifter. Jag vet att det är svårt att få alla att förstå att precis som vissa älskar sina instrument, sin sång, sin konst och sin dans, så älskade jag verkligen matte. Jag, arbetarbarnet, tjejen, invandrarungen, med alla odds emot mig i naturvetenskapliga ämnen enligt vänsterblockets sätt att resonera kring skolprestationer, räknade negativa tal när jag var 6 år gammal. Ekvationssystem hette min passion i högstadiet. Jag blev kär i komplexa tal och differentialekvationer på gymnasiet. Tänk om... tänk om... tänk om någon odlat den passionen när den var ren och stark och fylld av glädje, redan i grundskolan. Innan högstadiet ens.

Jan Björklund säger till SvD.se att "...Ingen ska sitta och rulla tummarna.". Var fanns han när jag gick i skolan? På Aftonbladet.se säger han "Det är dags att vi lämnr den socialdemokratiska jantelagen bakom oss i skolpolitiken.". Ja, snälla. Låt alla barn utvecklas i sin egen takt. Även de begåvade. Alltså, inte bara de som är bra inom idrott och musik. ALLA!

Hittade en blogg idag där skribenten ondgör sig över Björklund idé med elitklasser. GIVETVIIIIIIIS måste de studiesvaga elevernas behov tillgodoses FÖRST. Det Ulf Vargek inte verkar ha helt koll på är att begåade elever som inte får den stimulans de behöver faktiskt mår dåligt över detta, och ofta blr störande element för resten av klassen. Alla lider, ingen får arbetsro eller tvecklas optimalt. Förstår inte poängen... Men det har gått ideologiska troll i hela diskussionen. Smart är fult och att utbilda smarta på deras nivå är ännu värre! *???* Såhär skrev jag som svar i Ulfs blogg (får se om han publicerar kommentaren):

"Ulf skriver om att man inte får föda de resursstarka på bekostnad av de som behöver extra hjälp. Saken är den att de begåvade inte automatiskt lär sig mer eller bättre på egen hand, utan är också i allra högsta grad i behov av att stimuleras på sin nivå och få lov och stöttas i att utvecklas i sitt kunskapssökande och lärande. Faktum är att de begåvade elever som inte fått särskilt stöd eller accelererats genom ämnen de är begåvade i ofta presterar dåligt i skolan och söker sig inte vidare till, eller klarar inte högre utbildning.

Man kan med gott samvete säga att utbildning av de normalbegåvade och de som behöver extra hjälp hittills skett på bekostnad av de begåvades utveckling. Jag ser inte varför de "studiesvaga" elevernas behov skulle vara viktigare än andras. ALLA behöver och bör få en chans att utvecklas på sina villkor utifrån de resurser man har i skolan. Det står vad jag minns till och med så i läroplanen. Däremot tolkas det ofta och gärna som att "vi måste stötta de svaga eleverna, resten klarar sig ju". Men som sagt, det gör de inte.

Har läst många forskningsrapporter, där man just sett att begåvade barn är understimulerade och inte får lära sig att lära sig i skolan, vilket försvårar vid högre studier. De skolkar, bråkar och stör, eller lider i tysthet över understimulansen. Klasser där man får använda sin kapacitet, utvecklas, utmanas och dessutom umgås med andra som förstår ens passion för matte och kemi, eller vad det nu är för ämnen, är positivt både för de begåvade barnen, och för ålderskamraterna som slipper störelementet i klassen. Japp, inte sällan är klassens bråkstake eller pajas en understimulerad högbegåvad elev! Dessutom tar man tillvara på resurser som annars går till spillo. Ja, varje land behöver ta tillvara på sina spetsar, oavsett om det gäller idrott eller matte! Så jag undrar på vilket sätt någon alls vinner på att man inte stödjer de begåvade?"

Fler för mig obegripliga ställningstaganden om att intelligenta barn minsann ska finna sig i att bli sinkade och understimulerade:

Feel in the blogg- Mår illa över att man vill satsa på individuell utvecklingsnivå.
Västgötskan- De svaga först, och främst, och alltid...
Kommunisternas blogg- Gör intelligens till en klassfråga *???*
Alltid rött, alltid rätt-"För de som redan har det bra..."
Mad World- Tror det handlar om att ha bråttom till högre studier...

Jämställdheten är blocklös

Nu börjar det dra ihop sig till val. Valaffischer börjar dyka upp och det debatteras friskt i medierna. Olika agendor presenteras, dock oftast i form av raljerande om motpartens.

Jag har en agenda. Jag kandiderar i kommunvalet för F! i höst. Många är de som nästan satt i halsen över detta. "Meh... meh... du är ju BLÅ?!?!?!". Det stämmer. Jag är, har alltid varit och kommer alltid att vara någonstans i det blå/ljusblå spannet värderingsmässigt och politiskt.

Anledningen till att jag kandiderar för F! är att markera att jämställdhet inte är en vänsterfråga. Det är en fråga som rör alla, och jag vill återta den och göra den allmän. Kvinnor och män, heteros, homos, bin och transor. Unga och gamla. Socialister och borgare. Vita, gula, röda och svarta. Ja, nu raljerar jag. Men länge har vänsterblocket krävt (och fått...) tolkningsföreträde på jämställdhetsarenan. Jag har fått höra att man inte kan vara feminist och höger. Jag undrar om man kan vara feminist och vänster i min tur. Vänsterideologin är otroligt kollektivistisk, medan feminismen idag gått från "skydda och värna gruppen kvinnor och deras (våra) rättigheter" till "må var och en bli salig på sin sak". Faktiskt lite mer högerideologiskt om man nu ska vara sån. Jag har öppet gått in i F! med avsikten att göra rosa lite mer lila.

Jämställdheten är en fråga bortom löneklyftor och RUT eller mammaledighet, även om det är viktiga frågor. Det handlar om att var och en av oss, oavsett kön och läggning och annat ovidkommande, ska få samma möjliheter att förverkliga oss själva. Vill Linda spika och klättra i träd, eller Kalle sy en kjol till sig själv i syslöjden, låt dem, utan att kommentera och peka finger! Sluta dela in människor i snäva fack och tvinga dem att stanna där "för att det ska vara så". Det enda vi ska vara är oss själva. Och väldigt få av oss är nog klippta och skurna från början för mans- och kvinnorollerna som pådyvlas oss från tidig ålder.

Fick på FB en kommentar från en herre som påstod att det inte finns någon mansroll (däremot köpte han kvinnorollens förekomst...). Uppmanar er som håller med honom att gå ut på stan och be människor, vilka som helst, beskriva typiskt manligt och kvinnligt. Är det ingen skillnad, så har vi inga roller. Är det skillnad, så finns det roller och egenskaper att leva upp till, baserat på vår kromosomuppsättning mer än vår verkliga personlighet. Bara testa tanken på vilka yrken män och kvinnor INTE förväntas ha. Visst kunde du genast komma på ett par?

Min önskan är att jämställdhetsfrågan inte ens ska vara en särskild fråga, utan att man ska ha med sig sättet att tänka, väl integrerat i allt vi gör. Eller snarare, att vi ska skala bort de begränsande föreställningar vi har idag. Vi är såpass påverkade av våra roller, påstår jag, att vi ganska ofta skulle behöva reflektera över vad som styr våra beslut och handlingar. Jag vill att man ska kunna säga "feminism" och "jämställdhet" (hanterar dem som synonymer i denna text) utan att marginaliseras som rabiatochmilitantvänsterfeministflatasomhatarmänochvillinföramatriarkat.

Jag vill ha en sund och vuxen diskussion om vad som egentligen är problemen med nuvarande ordning, och vad man behöver göra för att åtgärda den. Jag vill ha slut på "Men du är sån där BORGARE och därför kan du inte hajja feminism...". Hur ska jämställdhetstänkandet någonsin få genomslag när man redan i startgroparna dissat halva Sverige och förklarat att de inte kan begripa det för att de inte är vänster? Vi alla har att vinna på ett jämställt samhälle. Varför inte låta alla vara med på vägen dit? Det är det jag är ute efter i F!. Jag stödjer till fullo strävan mot ett samhälle där kön, läggning och ras inte utgör grunder för någon form av särbehandling under uppväxten eller i arbetslivet. Men jag vill göra den strävan färg- och blocklös. Feminismen gör sig bäst när den inte längre behövs utan är integrerad i vårt dagliga liv som en naturlig del av vårt sätt att tänka. Vad vi kallar det, eller oss sjäva, är inte intressant, även om medierna gärna haussar upp att den och den och den inte vill kalla sig feminist. Det viktiga är att vi bidrar i samma riktning.

Gay-kuriosa

Hittade lite intressanta länkar och bilder när jag surfade efter bilder till förra inlägget. Bilden till höger är för mig helt bisarr. Jag har, trots åratals engagemang i frågan, inte lyckats hitta kärnan till VARFÖR vissa människor så hett och innerligt bryr sig om vad andra gör i sängkammaren och med vem.

Här finns en sajt där man tvålar till anti-gay-argument med sansad och vettig ton. Bland annat konstaterar man att om homoäktenskap leder till legaliserad pedofili och tidelag, så borde införandet av kristna rutiner som bön leda till slaveri och häxbränning. Amen på den. Har heller aldrig förstått hur en sak automatiskt måste leda till en annan tämligen orelaterad... På sajten finns också en översikt över hur man förhåller sig till homoäktenskap i olika länder.

En annan blogg lyfter situationen i Afrika, med särskild referens till Uganda. Uganda är lite på tapeten med sina tämligen hårda lagar mot homosexualitet. Också intressant läsning. I Afrika är det inte det minsta kul att vara gay,och blir man påkommen går det snabbt över. T ex via stening...

Än en gång, varför i hela världen orkar folk bry sig? Det snackas om "The gay agenda", och "Homolobbyn", företrädesvis i de starkt religiösa leden. Men vad är det egentligen? Tycker bilden nedan sammanfattar agendan på ett bra sätt:

Ibland undrar jag dock om inte homofobin i sig självt är plågsam nog för att lite överseende fnissa åt de värsta dårarna. Tänk att inte kunna gå utanför dörren utan att frukta ett angrepp på de bakre regionerna från en överkåt homosexuell? Ja, sånt händer hela tiden, eller hur. Tänk att inte ens orka vårda sitt egna äktenskap och sina relationer, för att man är fullt upptagen med att oroa sig över att Kalle och Petter gift sig och hur deras äktenskap ska krossa ens egna... Har man inga problem får man skaffa sig, eller nåt. Men jag fattar fortfarande inte poängen.

Älskade och efterläntade barn på väg

Läser med ett leende om det amerikanska paret Neil och David, som väntar tvillingar med en surrogatmamma. Tänker att dessa barn måste vara hett efterlängtade. Deras pappor har valt att gå emot strömmen redan genom att öppet vara ett par, och har nu ansträngt sig till den milda grad för att få barn att två telningar är på väg med lite hjälp. Sätter man dessa pappors hängivenhet inför att bli föräldrat mot alla kvinnor och par som "rekreationsknoppar", som använder barnalstande som "personlig utveckling", eller helt enkelt inte vet vad de annars skulle göra (japp, inte så ovanligt som man kunde önska...).

Det finns givetvis ett antal människor som inte är glada åt detta. Som anser att två BÖGAR inte kan vara lika bra föräldrar som en mamma och pappa. Jag håller inte med. Många gånger har jag hört att barn behöver manliga och kvinnliga förebilder. Jag anser inte att det måste finnas en man och en kvinna under samma tak. Inte heller att man måste ha tillgång till en individ med penis och en med mus för att bli en normalklok person. Exemplen på när det trots kärnfamiljskonstellation inte gick vägen är dessutom så många att man nästan istället borde börja avråda från kärnfamilj om fucked-up-rate vore måttet på familjeformens viabilitet.

Jag är alldeles övertygad om att barn som växer upp med föräldrar som älskar och respekterar varandra och barnet mår bra, oavsett om det är en, två, tre eller fyra personer som är föräldrar, och vad dessa personer har för läggning.

Så därför är jag glad för dessa småttingars skull. De kommer att födas in i en familj som behövt ta ställning, tänka till och planera. Som bestämt sig för att de vill ha barn så innerligt att det är värt mödan med att skaka fram en surrogatmamma. Respekt på den! Grattis, småttingar. Inte alla barn som föds är lika hett önskade och efterlängtade.

Aspirant på 2010 Darwin Awards?

Vad ska man säga? En dog och en fördes till sjukhus med brännskador efter en tävling i den viktiga samhällsomvälvande grenen "bastubadning". Jag tror vi har en europeisk kandidat till årets Darwin Award. Alltså, priset som utdelas, postumt givetvis, till den som på det mest korkade, icke avsiktliga, sättet tagit livet av sig själv och således rensat genpoolen en aning.

Detta får fortgå för att..? Just det, kvinnor ja, inte så intressant...

I många delar av världen är vi kvinnor fortfarande rättslösa. Och världen ser på, eller kanske snarare ser bort. Kvinnan på bilden giftes bort med en man som misshandlade henne illa dagligen. Efter ett flyktförsök skar han av henne näsa och öron.

Om ett oljefält hotas av galna statsmakter är USA och de andra världsproffstyckarna på plats så man knappt hinner vissla. Men när det kommer till att kvinnor misshandlas, säljs, lemlästas, bränns, fräts, skärs, mördas, våldtas... Vem är intresserad? Just det. Inte så många.

Action Aid är en organisation som kämpar för kvinnors rättigheter i länder där ingen annan bryr sig. De har fått kritik för att bara jobba med kvinnor. Resten av världen borde få kritik för att de behövs!

Den kambodjanska kvinnan Somaly Mam är en annan som kämpar för kvinnors rättigheter. Hennes egna historia hade nog knäckt de flesta. Att bli såld, och sedan misshandlad, torterad och våldtagen dagligen skulle sätta gemene man och kvinna ur spel. Somaly rymde, och byggde en stor organisation som värnar om kvinnors rättigheter, och ger kvinnor som flyr undan sexindustrin en trygg hamn.

Somaly är en sann hjälte! Hon har förändrat livet för många kvinnor, och tack vare henne är många kvinnor vid liv. Action Aid har bidragit till en bättre situation för många enskilda kvinnor. Men måste de behövas? Var finns de stora internationella krafterna som träder in och fördömer behandlingen av kvinnor när den blir sämre än hur någon skulle behandla sin hund? Eller grannens för den delen...

Jag vet inte var man skulle börja. Kan tobaks- och oljeindustrin ha en så stark lobby som de har borde det gå att påverka. Men vem börjar man bearbeta? Var? Känner mig förbannad, och så maktlös. Jag vaknar varje morgon bredvid en man som kramar om mig och respekterar mig, och säger att han tycker om mig för att jag är jag. Han försöker inte klippa ner mig i en liten låda av konventioner som ska passa hans ego. Jag fick gå i skola. Jag kommer att gå ut barbent i kort kjol idag, och sannolikt överleva detta. Jag har avvisat män och kvinnor i mina dagar. Ingen av dem har hällt syra på mig, eller försökt elda upp mig. Ingen har tvingat mig till sin säng för att "de har rätt". Jag har det rent ut sagt förjävligt bra. Och jag vill att min vardag ska vara det alla kvinnor i världen kan välja om de vill.

Nu får man gifta sig som bög eller flata i Kalifornien!

Det är alltid glädjande när toleransen och vettet får segra. Nu får man som homosexuellt par gifta sig i Kalifornien. Egentligen är den stora frågan varför man INTE skulle få omfattas av samma trygghet i fråga om lagar, arv etc. som samkönad partner. Men det dröjde rätt länge också i Sverige innan man faktiskt rättade till de sista missförhållandena på det planet.

Hursomhelst, jag är glad över att läsa att Mr Terminators Kalifornien numera låter kärleken diktera vilka som ska gifta sig.

Tänk om politiker sökte sina jobb som alla andra

När jag var på valbar med Maria Wetterstrand och Anders Flanking i Göteborg så raljerade Jan Bylund över att politiker var det enda jobb man sökte på noll-meriter inom sitt område. Nej, jag vet inte exakt vad jag ska göra. Nej, jag har ingen erfarenhet. Men jag är bättre än HAN/HON DÄR, för han/hon är DUM och vill dumma saker. Ungefär. Tänk att komma på en anställningsintervju och ha det som attityd. Jag är inte bra, egentligen vet jag inte vad jag kan eller ska göra, men någon annan är sämre, och tycker framförallt fel saker.

Hur vore det om politiker slutade fokusera så mycket på vad andra gör fel och talade om vad de själva gör rätt istället? Tänk vad roligt att få reda på vad vi kan få istället för vad de andra inte kan ge oss. Jag tycker debatten och diskursen inom politiken är beklaglig. Den idiotförklarar folk och hjälper knappast till att tala om varför man ska välja vissa alternativ. Jag ser fram emot att få ta del av vad politikerna faktiskt tänkt göra istället för att de pekar finger åt varandra och smädar varandra på löpande band. Det är som amerikanska rättegångar; man vill skjuta motståndaren i sank och inga knep är för tarvliga. Vad krävs för att vända pajkastningen till faktisk politik, där debatten handlar om politiska sakfrågor och inte klockor, väskor och annat ovidkommande? Eller som för 4 år sedan, om Anders Borgs hästsvans...

Min uppmaning till alla politiker är att tala om vad just DU vill göra för skillnad och HUR. Inte vad någon annan inte vill eller gör dåligt. Ska jag rösta på dig blir det för det DU gör, inte för det någon annan inte gör. Sug på den.

Man måste ju vara urblåst om man går på det här

Fick nedanstående mail i min inkorg nyss, och höll på att fnissa på mig. På riktigt, går folk verkligen på att någon skulle vilja ge en främling hälften av drygt 20 miljoner dollar? Då kan man nog gott ha det... "Personal address" på yahoo och allt. Haha.

Greetings from hong kong
Hello, my name is Park Cheng from Hong Kong.
I have a business that I want to offer you.
This projects worth 22.5Million Dollars and
you will have a 50% share from the total amount.
I will give you the full details in my next e-mail
and what I need from you. So if you are interested
please contact me back at my personal address
parkcheng01@yahoo.com.hk
Mr. Park Cheng

Tarvligt påhopp på Madeleine

Aftonbladets Åsa Linderborg ventilerar sin avundsjuka och missunnsamhet. Hon lyckas på få tarvliga rader ge uttryck för komplett avsaknad av empati för prinsessan Madeleine, och raljerar över divalater, när sessan ställt in sina uppdrag fram till kronprinsessans bröllop. "Författningsskyddade divalater" kallar Linderborg Madeleines frånvaro. Och hon ondgör sig över att Madeleine inte behöver ringa Försäkringskassan när hon ställer in uppdrag.

Jag för min del är glad för Madeleines skull. Glad för att hon har möjlighet att unna sig lite andrum när det stormar som värst i hennes liv. Skulle tro att Linderborg också skulle vilja ha möjligheten. Det handlar inte om divalater, utan att kunna vara människa och må dåligt ibland. Det är inte heller Madeleine som bestämt att hon inte behöver ringa Försäkringskassan när hon inte kan genomföra uppdragen. Åsa Linderborg skulle kanske fundera på hur ledsen hon själv (inte) hade varit om hon hade kunnat skapa lite fritt utrymme omkring sig vid behov.

Jenny Alexandersson på Aftonbladet konstaterar i alla fall att det nog inte är för vilken skitsak som helst som kungahuset låter prinsessan ställa in sina uppdrag. Skönt att någon förstår att även kungliga är människor. Oavsett vad man tycker om monarki, eller om vårt kungahus, så är de också människor av kött och blod, och med känslor och ibland stormar det mer än vad man kan hantera. Det är så, för oss alla. Jag har egentligen inte tänkt igenom det här med monarki eller inte, och vad som är bäst för Sverige på det planet. Men hursomhelst så är de också människor. Först och främst.

Vilks vill ha däng?

Vilks må ha all rätt i världen att uttrycka sina åsikter och skapa sin konst. Men någonstans finns en gräns för vad som är vettigt, och vad man bör göra. Nu har han avbildat nakna homosexuella iförda Muhammed-masker. Någonstans måste den killen hysa en överdos dödslängtan. Man kan vara provokativ konstnär utan att gå över alla gränser och bevisa att provokationen får gå före all konstnärlighet och framförallt god smak. Jag förstår inte varför man måste ställa saker på sin spets och sedan pusha lite till. Vid det här laget tycker jag Vilks har passerat konst, och hänger sig åt onödig provokation. Varför måste han ge sig på profeten Muhammed, igen och igen? Nog för att det är sunt att kunna ta sin religion med viss distans, men när provokationen är avsiktlig och upprepas igen och igen och igen, till vad som syns noll nytta, så börjar jag undra om han försöker bli konstmartyr eller något annat lika patetiskt. Ge upp, Vilks. Vi vet redan att du saknar gränser och smak. Vi vet vem du är. Låt nu profeten vara ett tag.

Kommentar 27/5: Har sedan inlägget skrevs kontaterat att 1) Vilks använde någon annans material, fortfarande med samma luddiga uppsåt, och 2) att kritisera Vilks likställs av många med att man är emot yttrandefrihet. Måste man älska vartenda pucko som öppnar truten bara för att man tycker att de ska ha rätt att göra det?

Bokbål på schemat för Vetlandapredikant

Nu har några, som uppenbarligen inte hör hemma i informationssamhället, kommit fram till att Jonas Gardell hädar i sina böcker, och vill bränna dem. Holger Nilsson och Bengt Isaksson från Vetlanda är upprörda över Gardells böcker och Nilsson har uppmanat Vetlandas invånare att bränna böckerna. Jaaa, köp dem, och bränn dem. Jonas blir lite rikare, lilla gruppen för invärtes beundran i Vetlanda jublar. För resten av världen passerar detta med en lite suck.

Sorgepeng???

Aftonbladet har en artikel om föräldrar som anses kunna jobba mitt i svåraste sorgen efter en död son. Nu säger Husmark Pehrsson att man kanske ska införa en "sorgepeng". Diagnos: Sorg, alltså.

Jag tycker hela diagnoshysterin skjuter bredvid, och oftast stolpe ut. Hur vore det att beskriva funktion istället? Inte alla med fibromyalgi, cancer, benbrott eller som är gravida mår likadant. Att man gett FK riktlinjer som utgår från att så är fallet är ju helt rubbat.

Så strunt samma om det rör sig om döda anhöriga, tumörer, reumatisk sjukdom, eller något annat. Det är inte diagnosen som avgör hur väl man fungerar. Den som satte ihop regelverket för FK har i alla fall gruvligt missat just den biten. Vilket är mer än "lite pinsamt"...

Tvångssterilisering

Sverige har fått sällskap. I Kina tvingas nu grupper som anses vara särskilt benägna att bryta mot familjeplaneringslagarna till sterilisering. Det rör sig om femsiffrigt antal människor, som ska utsättas för att få sina reproduktionsorgan kasserade. Vem minns att det inte alltför länge sedan pågick liknande aktiviteter i vårt älskade Sverige? Kvinnor som levde lösaktigt (enligt vem?), förståndshandikappade och andra element plockades bort från chansen att föra sina gener vidare. Tack och lov finns Amnesty, som protesterar mot kinesernas galenskap. Vem protesterade för svenskarna då det begav sig?

Fängelse för ihjälplågade kaniner

Till min enorma glädje ser jag att det blev fängelse för idioterna som plågade ihjäl kaniner. Har aldrig varit någon ivrig påhejare av PETAs metoder egentligen, men nu skulle jag gärna se att någon som sympatiserar med deras metoder finns på fängelset i fråga.

Gossarna i fråga skyller på att de skulle träna upp hunden som hetsades att attackera en av kaninerna. Träningen avsåg skydd mot eventuella attacker medelst kaninliknande brandbomber? För vad för slags träning skulle annars kräva att man luntar upp ett levande djur? Nä fy fan, säger jag. Hoppas de glömmer att låsa upp när månaderna som pojkarna ska sitta är förbi.

Jag är väldigt glad att det blev fängelse för detta fullblodsvidriga dåd. Inte ens en liten kanin är så obetydlig att man får göra vad som helst med den. YAY!

Glädje och sorg över straffet för det omtalade mordförsöket

Killen som tvingade med sin flickvän ut på en åker och misshandlade henne så illa att hon fick permanenta skador har fått sin dom: 12 års fängelse. Jag är både glad och ledsen för domen. Glad för att en så våldsam och respektlös person är borta från gatorna. Och ledsen för att en så ung person är så trasig att han saknar impulskontroll och tycker att han har rätt att göra andra illa om de misshagar honom. Jag säger ingenting mot domen, den är klockren och 12 år i buren kan faktiskt inte ens börja bli en soning för det hans offer utsatts för, och kommer att få leva med. Men detta får mig att tänka på vad det är som driver en person att skada någon så illa. Kontrollbehov, eller för stort ego kombinerat med noll självkänsla? Eller alltihop? Han har visst en historik av att misshandla flickvänner, vilket tyder på att något i det interpersonella samspelet inte fungerar ua.

Killen har konstaterats frisk, i rättslig bemärkelse bäst att tillägga. Det är verkligen som en skribent i SvD nyligen skrev; det är inte de sjuka utan de "normala" som vi bör oroa oss för. Det är de som begår de flesta brotten. Men här ser vi tydligt att avsaknad av psykisk sjukdom inte gör någon till en lämplig samhällsmedborgare. Frågan är hur vi ska skapa den effekten? Alltså fungerande samhällsmedborgare. Det är knappast så att han lär sig respektera andra och får goda förebilder i fängelset heller. I bästa fall förstör man honom bara lite till på kåken. Men han kommer att ha en låååååång väg tillbaka. Antagligen lika hoppfull som den är för kvinnan han misshandlade. Det här fallet påminner mig om att det sällan finns några vinnare i en sådan här historia. Trots att jag tycker att avskum ska plockas från gatorna, så är jag skeptisk till fängelsekonceptet. Vet inte riktigt hur man skulle göra så att de som åkte in verkligen kom ut som bättre medborgare och människor. Idag verkar fängelset för många tjäna som en inskolning till tyngre kriminalitet, och som en markering av att man inte hör ihop med övriga samhället.

Två förlorade själar är resultatet av detta. Offret och förövaren. Trots att jag förespråkar hårda och långa straff för den som ger sig på andra, så känns det ändå inte riktigt bra. Ibland hade det varit lättare för mig att bibehålla en medeltida syn på brott och straff, men jag har väl ett stråk av filantrop i mig, eftersom jag ändå vill att straffet ska göra något vettigt av den man skickar in bakom murarna. Även om jag kan känna att man i hopplösa fall borde svetsa igen dörren. Hur ser vi till att den här inte blir ännu ett hopplöst fall?

Svårhanterad bokstavsdiagnos: IQ

I december förra året skrev jag om hur det varit att vara ett s.k. "särbegåvat barn" i den vanliga skolan. Kortfattat: tråkigt, oinspirerande och nedslående. Sedan det inlägget har jag kommit att prata med flera andra, som delar mina upplevelser. Himlandet med ögonen, suckandet när man ställde följdfrågor och inte nöjde sig med "Det ÄR så." som svar... Fler än jag har upplevt detta från sina lärare.


Det som också hänt sedan det inlägget är jag fått ett papper där det bekräftas att min bokstavsdiagnos är IQ. Enligt testet får jag nu bli medlem i Mensa. Jag vet att det är ungefär lika intressant egentligen som att någon tar 100 kg i bänkpress, eller springer milen på under 30 minuter, eller spelar fiol som en gudinna. Men det betyder något för mig. Det betyder att jag inte misstog mig, jag var lite rappare helt enkelt. Inte bara en arrogant kverulant som gjorde livet surt för lärarna genom att aldrig nöja mig med vad de än hade att komma med.

Att ha sett dokumentärer om hur skolan inte kan hantera smarta barn, och hur de som idag är vuxna upplevt sin skolgång stärker mig enormt. Det är skönt att veta att det inte bara var jag som kände mig helt vilse och fel i skolan, trots uppenbar lätthet att lära. Vem hade trott att det var PÅ GRUND AV den lättheten som man fick problem i skolan?


Man kan hantera ADHD, och andra bokstavsdiagnoser i skolorna. Man vet att de behöver extra stöd och lite mer förståelse. Men bokstavskombinationen IQ är läskig på riktigt för många. En mamma säger i en dokumentär att hon önskade att sonen fått en annan diagnos än smart, för då hade hon i alla fall vetat vad hon skulle göra. Att barnet är ultrabegåvat upplevs som ett stort problem. Av mamman, och av skolan, liksom av barnets övriga omgivning.

Mensa arbetar med att informera om hur man ska göra när man har särbegåvade barn. På hemsidan listas kännetecknen för riktigt smarta barn. Många av de tydligaste tecknen tror jag ofta förväxlas med andra typer av problem. Och även med diagnosen klarlagd så vet inte människor vad de ska ta sig till med en skarp hjärna i sin närhet. De är skrämda och kanske lite hotade av att ha ett så smart barn framför sig. Det är ett hot mot många vuxnas ego och stolthet att bli ifrågasatt och skärskådad av ett barn. Då uteblir stödet och det urartar i maktkamper istället.

Jag har som sagt haft turen att ha en stöttande mor, som själv har en IQ att avundas. Hon har sett till att åtminstone delar av mig hela tiden fått något att bita i. Och så träffade jag ju i september förra året Jenny. Hon är vice ordförande i Mensa Sverige, och det var hon som uppmuntrade mig att göra testet. Två intelligenta kvinnor som gjort stor skillnad i mitt liv. Är så tacksam för att de finns, och för att de funnits där för mig. Jag hoppas kunna bidra till att göra skillnad för någon annan och att bidra till att avdemonisera intelligens. Det är ingen sjukdom, även om det ofta känts så med tanke på reaktionerna man mött. Som sagt, vissa tar massor i bänkpressen. Andra är grymma på matte. Någon hanterar språket vackrare än de flesta. Alla har sin grej. Men ingen blir rädd för en duktig fotbollsspelare, så som man ryggar för ett skarpt intellekt. Varför?

Brittisk biskop om kondomer och sex

Skrattade så jag nästan trillade av stolen över artikeln i DN om en brittisk biskop och hans "förståelse" för kondomer. Han kan "kortsiktigt förstå att redskap som skyddar kvinnor är tilltalande". Ojojoj, det är faktiskt rätt stora ord ut munnen på en katolsk biskop, det måste jag faktiskt ge honom.

Men sen kommer det roligaste av allt, som visar att katolska kyrkan missat ett par sekler i utvecklingen:

"Om vi inte har en vision om skönheten i sexualiteten och öppenheten i sexualiteten inför ett av dess grundläggande ändamål, som är skapandet av nytt liv, löper vi risken att reducera den till underhållning, tidsfördriv eller bara ett nöje."

News-flash: Vi är redan där. Vi har egentligen alltid varit där. Våra kroppar kan känna lust både när vi är fruktbara och när vi inte är det. Nu finns det dessutom sätt att slippa bli med barn varje gång man har sex, för det vore ju fasligt opraktiskt. Min metod är nog i och för sig säkrast; dejta inte män, men för heterokvinnorna finns kondomer, p-piller och annat jox att ta till. Tack och lov. Biskopen och övriga katoliker, välkomna till 2000-talet.

Och till sist den roligaste kondomreklamen jag sett, någonsin. Kan man få den översatt så vi kan skicka den till påven och hans vänner?

Rapelay, och smutsiga män

Malin Wollin har skrivit en bra krönika, igen. Den här gången handlar det om ett spel, Rapelay, som finns att ladda ner från nätet, som går ut på att du våldtar flickor/kvinnor. Du kan till och med välja att göra ditt offer med barn. Fantastiskt att det finns ett spel som sänker trösklarna till dessa illdåd. Vad för sjuk hjärna har fantiserat ihop idén? Och vilka är de missanpassade tomtarna som spelar det? Hur rubbad är man inte om man sitter hemma med sin dator och låtsas våldta tjejer, kväll efter kväll. Följa efter dem i T-banan, och slita upp hennes kjol och ta henne mot hennes vilja. Känns som ett bra alternativ till alla tv-såpor, eller? Så sjukt att man kräks.

Jag började fundera lite kring vad det är som driver en man till att spela ett sådant spel, eller till att genomföra en våldtäkt i verkligheten. Det verkar handla om makt, och att förminska sitt offer, kränka och förnedra henne. Att göra henne smutsig och förtappad. Måste då inte mannen och hans älskade lem vara de riktigt smutsiga och äckliga delarna av det hela? Mannen måste vara en enorm smittohärd av dåliga saker, för att kunna överföra så mycket skit till kvinnan han våldtar. Om det värsta som kan hända en kvinna är att en man tar henne mot hennes vilja, om hon aldrig kan bli så smutsig som av det, då måste det vara mannen som bär skiten och smittar. För det kan knappast uppstå spontant som via ett mini-big-bang i ögonblicket han ger sig på henne. Nej, han försöker överföra en massa negativt till henne. Och det kommer från honom själv. Hon blir hans kanalisering av det äckliga i honom, och han projicerar med hela samhällets hjälp allt på henne. Så fiffigt, så utomordentligt käckt, för honom... En existensiell slasktratt som han tömmer all sin egna skit i. Ja, HANS skit. Hon blir inte smutsig av egen kraft, det är HAN som solkar ner.

Vad är det för fel på folk?

Läser idag med stigande vrede om en tjej som blivit våldtagen på skoltoaletten. Hon är en av de lyckliga i och för sig som faktiskt fått se den skyldige dömas i rätten. Men det var också allt. För tro inte att det är HAN som drabbats hårdast efteråt. Hon har fått stå ut med hot och trakasserier, och att människor aktivt och öppet tar våldtäktsmannens parti mot henne.

Detta påminner om scenariot som beskrivs i Stina Jeffners avhandling "Liksom våldtäkt, typ", där en ung tjej blir våldtagen på en fest, och killarna får allt stöd socialt och hon blir kallad för det ena och det andra. Och tjejen som våldtogs av två killar, som av rätten ansågs "för fina och fräscha och snygga för att behöva våldta", så man friade killarna. Man noterar till och med att man tror på att hon har sagt ifrån, men att man inte anser att killarna behöver ha förstått hennes protester. *!!!!!!!!!!!!!!!!!!*

Vad är det för fel på folk? På riktigt. Hur kan man ge sig på den som redan ligger ner? Vad får man ut av att smäda den som redan har ett så stort sår i sin själ? Varför vill man strö ytterligare salt i blödande sår och gnugga in? Givetvis vill man inte tro att ens vän, pojkvän, bror, son eller polare kan göra något så vidrigt som att våldta någon. Men det är ALLTID någons "något" som gör det. Det är kompisen. Släktingen. Mannen. Pojkvännen. Barndomsvännen. Kusinen. ALLTID.

Ikväll visar Uppdrag Granskning historien om tjejen som jag nämnde först, som våldtogs i skolan och som nu fått flytta på grund av trakasserier. Förövaren? Hyllas och bor kvar. Är det rätt? Hur kan folk omkring leva med sig själva? Hur kan man vända någon ryggen så brutalt istället för att stötta henne i det som redan innan sveket från omgivningen var den största prövningen i hennes liv? Programmet refereras till under titeln "Den andra våldtäkten". Det är det det är att svika den som behöver stöttning efter ett övergrepp. Om det finns något som heter karma, så vet jag ett gäng vars karma snart kommer att hoppa upp och bita dem i arslet, så hårt. Kan alltid hoppas det i alla fall. Vad hände med "stötta de utsatta" och "agera på det som känns rätt"? Just det... Det var ju polaren, kusinen, kompisens pojkvän, och han är ju en "bra pojke som inte 'behöver' våldta...". Och det är de ju allihop.

Personlighetstester är kul

Katolikerna i blåsväder igen

Den här gången är det en dansk biskop som sagt att han känt till flera fall av övergrepp på barn inom kyrkan, men som han inte anmält. Han tycker inte man ska behöva göra det. Vare sig utreda gamla brott eller anmäla nya ligger inom hans intressesfär. Jag hoppas att han förstår att han framställer sig själv som en mossig pedofil som försvarar sina jaktmarker med detta uttalande. Katolska kyrkan håller på att utplåna sin existensrätt i mina ögon med alla dessa skandaler där barn utnyttjats av vuxna, och där församlingarna och de högre instanserna lagt locket på. Pedofilerna förstör livet för barnen, oavsett om de är "Guds män" eller inte. Är inte det något som man intresserar sig det minsta för inom katolska kyrkan? Eller har de en egen tolkning av celibat? "Inget sex med personer över 15år"? Någonstans borde kraftiga protester från Vatikanen dyka upp inför uttalanden som detta. Men det är tyst. Väldigt tyst. Det stör skiten ur mig att en kyrka med så många medlemmar inte tar avstånd från pedofilin i de egna leden. Nej, alla katoliker är givetvis inte pedofiler. Men de flesta grupper har i alla fall vett nog att inte hålla dem om ryggen.

Censur har ingen plats i en demokrati

Det pratas mycket om hur man ska särbehandla Sverigedemokraterna och sabotera deras kampanjande i år, igen. Vill minnas att man vägrat dela ut deras utskick på vissa håll vid tidigare valrörelser, och i år är den stora affären kring huruvida SD ska få komma till skolorna och presentera sin politik. På vissa håll har man sagt nej till alla politiska partier för att slippa få in SD, och det är visst mer det, än det faktum att man försöker censurera politiska kampanjer, som oroar vår statsminister (hans ställningstagande oroar mig...). Hans oro över att inte de etablerade partierna ska få synas på skolorna är befängd. Jag är orolig för att inte alla partier som vill ska få synas. Att sitta i riksdagen idag ska inte ge propagandaföreträde. Aftonbladet lyfter fram aspekten av att det är viktigt att laddade åsikter kommer fram och diskuteras under ledning av en utbildad lärare. Det tycker jag är en god tanke.

Jag kan över huvud taget inte förstå frågan. Vi lever i en demokrati. Det finns inte utrymme att börja åsiktscensurera om man vill kalla sig ett demokratiskt land. Skulle nu så många av svenskarna hysa dessa, låt gå j-ligt obehagliga åsikter som SD står för, så får vi leva med det. Då har vi SD i kommunpolitik, regioner och riksdag. Jag hoppas bara att ett så uttalat antifeministiskt och rasistiskt parti aldrig får fotfäste. Vi talar faktiskt om ett parti som vill begränsa kvinnors aborträtt. Man motsätter sig att homosexuella ska få betraktas som "normala", eller gifta sig.

Det är inte upp till moralister, utan väljarna. Hur mycket det än bär emot. Extrema vänstergrupper med minst lika totalitär syn på världen och minst lika obehaglig agenda finns det också gott om. Men vänsterfalangen är på något sätt okejad i alla lägen i Sverige. Även de som går runt med massmördaren Che Guevara på sin tröja, eller romantiserar Sovjetrepubliken, eller Mao Tse Tung. Minst lika obehagliga killar som Hitler på sin tid, men testa skillnaden i att gå ut med Adolf på tröjan, elller Che. Nu senast briljerar kommuniststaten Nord-Korea med att ha avrättat en ekonom för "misslyckad valutareform" (även på SvD.se). Ändå tillåter man extrema vänstergrupper vara mer ifred, medan de flesta tycks resa ragg inför SD och deras gelikar.

Vad jag vill komma till är att om extremhögern (hur nationalsocialister nu hamnat "till höger" vet jag inte) måste få komma till tals, de måste få sprida sin propaganda, och de måste tillåtas vara med i debatter och dela ut sitt material, annars är vi ute på hal is. Vem ska i slutändan få bestämma vem som får säga vad, och i vilket sammanhang? Vems censur ska gälla? Hur obehagliga jag än tycker högerextrema och vänsterextrema grupper är, så har vi inte råd att tysta dem med gott samvete och sen lalla om demokrati. Det går helt enkelt inte ihop. Något slags "kollektivt samvete" som säger att SD är ett otrevligt parti som hyser osunda värderingar är inget argument mot att gå emot yttrandefriheten, eller vår frihet och rätt att välja det parti vi anser representerar oss i valet. Det öppnar för obehagliga möjligheter, som att få en SD-ledd regering om det vill sig illa. Men vi måste ta den risken. Vi kan bara arbeta för och hoppas att andra alternativ står ut som mer attraktiva för väljarkåren. Vi behöver absolut inte en obehaglig grupp som lockar individer på martyrromantiken, och det är precis det som händer nu. "Ingen vill ha oss, de försöker tysta oss...". Bättre klister för en grupp som redan marginaliserat sig själv finns inte än att omvärlden angriper dess existensrätt. Exponera ihjäl skiten istället. Tala med dem. Tala om dem. Låt dem ventilera sin störda politik, och låt folk få se vad de går för. Så vi alla vet och förhoppningsvis kan hålla oss borta. Och för att minska martyrpoängen. Närmare 5 % i opinionsundersökningarna talar ett tydligt språk. Vi har inte råd att försöka tiga ihjäl dem. Demokratin har inte råd med att tiga ihjäl något alls.