Jag kan bara sucka djupare än Marianergraven... Nu snackas det om att en ny trend *HICK*; att vara hemmafru, är på G. Aftonbladet.se har en artikel om kvinnor som valt att stanna hemma. En av dem konstaterar att karriären inte är så viktig, hennes mål har alltid varit att bilda familj. Jasså? Är mannen evigt bunden att ta hand om henne och barnen ekonomiskt? Betalar han in hennes pensionsförsäkring? Hjälper han henne med en skälig summa pengar den dagen de eventuellt (statistiskt sett är ju risken rätt stor...) går isär, och hon inte har någon aktuell arbetslivserfarenhet och får harva för låg lön för sin och barnens överlevnad? Och mer statistik, hon dör sannolikt efter honom. Klarar hon sig på sin pension sen även om de hänger ihop tills döden skiljer dem åt?
Madeleine Wallin skriver om hemmafrulivet, och att hon inte är rädd att hennes man ska lämna henne. Varför skulle han, skriver hon. Ja, du ... Varför går alla par som separerar isär? Det är inget man kan planera för eller egentligen förebygga. Trassliga relationer fortgår, och fina relationer slås i spillror när något händer. Lika otippat som om amen uteblev i kyrkan. Att lita på sin relation och sin partner bör givetvis vara en grund i varje förhållande, men att blåögt klamra sig fast vid att man har statistiken på sin sida utan att gardera sig ekonomiskt för eventuell separation ser jag som naivt. Och det har kostat många kvinnor många år med en ekonomi man inte skulle önska sina fiender ens. Att försöka mjölka mannen på sjysst kosing för att klara sin ekonomi som nåt slags tack för att man lagat hans mat och uppfostrat hans ungar när separationen inleds är sällan något lukrativt projekt heller. Tänk efter före, säger jag bara. Och fundera gärna över varför man vill stanna hemma. Traditioner? Mannens idé? Mammas? Är det din egen, SHOOT! Men se till att du har på fötterna ekonomiskt!
Jag har kallats oromantisk cyniker, som bäst tror jag, när jag luftat dessa tankar. Men jag och min sambo började diskutera samboavtal efter några månader, till exempel. Vi kollar över försäkringar och efterlevnadsskydd. Osexigt så det skriker, kanske, men samtidigt klokt. Och egentligen ett tecken på att vi bryr oss om varandra rejält. Vad som helst kan hända. Och ja, vi båda jobbar och drar in pengar till boet! Jag skulle aldrig lämna karrirären för atrt bli lyxhustru eller hemmamamma. Det är för mig en helt främmande tanke, även om jag insett att vissa verkligen vill det. Jag motarbetar inte idén, jag efterlyser bara mindre rosa stoff över horisonten när man beslutar att stanna hemma.Lisa Magnusson har ett par kloka ord till övers i debatten; varför skulle barn vara ett kvinnoprojekt? Varför skulle inte båda föräldrarna trappa ner lite på jobbandet för att ge barnen trygghet och mer föräldrakontakt? Ja, alltså bortsett från att "det alltid varit mamman" historiskt sett till allra största delen.
2 kommentarer:
Intressant tolkning du har, jag är själv hemmafru och många av er som är negativt inställda till detta verkar tro att att vi är blåsta och inte tänkt på framtiden. Jag är även bekant till Cecilia i artikel som var på aftonbladet igår. Jag och min man är helt införstådda med att min pension kommer bli mindre. Likaså är Cecilia. Jag vet genom fakta att Cecilia i artikeln sparar 1000 kronor i pension varje månad och har gjort detta sedan 8 år tillbaka . Så hon planerade för att vara hemma redan innan hon fick man och barn. Likaså jag och min man sparar till min pension. Och vad är det som säger att vi och cecilia och hennes man kommer skilja sig. Visst man kan titta på statistiken men statistiken bevisar ju bara att det är för lätt idag att skilja sig, så man ger hellre upp än att ta sig in i fajten och kämpa för sitt äktenskap. på jag och cecilia kommer ha minst 25 år i arbetslivet när barnen blivit större så vad pensionen anbelangar så är inte detta ett problem. Så vad är det då som är så negativt??? Jag förstår inte vad ni har emot det...Väljer man att skaffa barn så är det ju mitt ansvar att uppfostra barnet inte samhället. Det är det som den röda politiken gjort med oss, det har fått alla att vara så beroende av samhället att det inte klara sig på egen hand och själva. Man måste ju kunna ta hand om barnen själv inte några främlingar på dagiset. Barnen är ju inte deras ansvar utan mitt. Vill jag ha barn får ju också jag vara den som gör uppoffringarna.
Anonyma kommentarer... Detta eviga gissel. Svårt att ta det på allvar faktiskt.
Men hursomhelst, det låter som att du har tänkt till. Inte alla gör det. Och för de som inte gör det hoppas jag att så många som möjligt har statistiken med sig. Men det är urdumt att chansa.
Vaddå varför skulle de skilja sig? Det finns tusentals anledningar. Liksom det finns tusentals anledningar till att hålla ihop. Att vara beroende av någon annan ekonomiskt känns dumt, särskilt med tanke på hur lätt det är att skilja sig, som du påpekar. Romantik och livslång kärlek i all ära, men tyvärr är det få förunnat. Alltför många står där utan aktuell arbetslivserfarenhet, huvudansvar för barn och skrattretande pension som resultatet av rosa skimmer och fagra drömmar som brast. Man kan vara jättekär och ändå gardera sig.
Skicka en kommentar