JAG VILL VERKLIGEN INTE! Jag tänker inte skaffa barn. Inte för att tillfredsställa normopaterna som anser att det är meningen med livet (de får gärna knoppa av sig bäst de vill i sin strävan efter mening), eller för att avla barnbarn eller småkusiner till någon. Varje gång jag hör folk diskutera när min livmoder ska bli boning åt nästa generation vill jag skrika "TA GENAST BORT MINA ÄGGSTOCKAR UR DIN PLANERINGSKALENDER!!!". Inte vänligt, utan som ett primalskri från mitt inre. Kanske kompat av att jag kastar lite saker omkring mig, mest för att markera. Varför är det så sabla viktigt för andra att jag vill ha barn? Vad får andra att tro att de har rätt att lägga sig i? Att de vet bättre än jag, att de sitter på SANNINGEN om livet och hur sakers ordning är.
Barn ÄR INTE meningen med mitt liv (Tack Helena Utter på AB som skrivit om detta.). Det får vara meningen med ditt. Eller Linda Skugges, som skriver att skaffar man inte barn så kommer man att ångra sig. För mig känns tanken på barn helt befängd. Jag har aldrig velat ha barn. Har aldrig fantiserat om en liten familj. Så, om jag blir ensam och obesökt på ålderdomshemmet (Terri Herrera Eriksson på AB undrar också om det är därför man knoppar...), så låt mig ruttna bort ensam i ett hörn då. Om jag mot all rimlig förmodan skulle ångra mig, MITT problem. Jag kan inte skaffa ett par ungar för att jag kanske ångrar mig sen, eller för att ha några som måste hälsa på mig på hemmet.
Barn ska man enligt mig skaffa för att man vill ägna en annan individ ett par decennier av sitt liv och vara förälder. Jag har inget sådant driv. Varför skulle man pusha in ett barn i en tillvaro där ingen vill bereda plats åt det? Där föräldrarna har milslånga agendor och karriärstegarna resta och helt annat i tankarna? Känns inte sjysst. Så låt mina äggstockar vara. Känns Jorden underbefolkad, pippa på och knoppa mer. Jag tänker inte bidra till det kalaset. Så, radera mina och andra medsystrars äggstockar ur planeringskalendern nu. Vi får faktiskt välja helt själv, och tänker också göra det.
8 kommentarer:
Så väl talat.
Har heller aldrig förstått grejen med att till varje pris "skaffa" barn. I all synnerhet inte att göra det för att passa in i nåt slags norm, trots att man egentligen inte har vare sig tid eller budget för det.
Jag är också frivilligt barnlös - eller åtminstone halvt. Jag är sjukskriven och har det tungt att klara av vardagen både pga sjukdomen och ekonomin, så att ta det stora ansvaret med barn vill jag inte. I alla fall inte nu.
Jag tycker samtidigt att det är hyckleri av politikerna och pressens ledarskribenter att klaga över att svenskarna föder för få barn, och samtidigt driver en familjefientlig politik. Istället för att underlätta för par som vill skaffa barn men inte har råd osv, så pratar man om att ersätta vår ofödda nästa generation med invandrare. Vi ska alltså förlita oss till människor från kulturer där barnafödande är det enda som gäller för kvinnor pga religiöst förtryck.
Jag har också läst artiklarna på aftonbladet idag och funderat och reflekterat, tom så pass att jag var tvungen att starta en egen blogg för att uttrycka min tanke. (kommer väl iofs använda bloggen mer som en "åsikts-blogg", kan ju bli lätt tjatigt att blogga om just det ämnet men iaf :P) kika gärna in och kommentera om du har lust :)
Vilket bra inlägg! Håller med om varenda ord!
Själv HATAR jag att inte bli tagen på allvar när jag berättar att jag inte vill ha barn. "Det kommer att gå över, ska du se", är en av de värsta kommentarerna. En annan är "Men har du tänkt på A (sambon)? Hur tror det känns för honom?". Gaaah, kan man inte bara få vara?!
Just den hatar jag med... "Det går över.". Eller "Det kommer (med den rätte...).". Är det någon evolutionär knorr som gör att kvinnor rent biologiskt inte kan hålla sig från att pressa sina medsystrar till mödraskap? Eller är den sociala pressen så stark, att de inte ens reflekterar över vilka övertram de gör i ens privatliv? Eller är de själva så missnöjda med att ha fastnat i eller vara på väg att fastna i normen, att de får avunds-panik när någon annan uppenbart INTE tänker som "normen"?
Tack Callisto för länkningen och lyftet av min blogg! Roligt att se din blogg. Gött med människor (ffa kvinnor!) som vågar ta ställning oavsett vad "normen" säger.....
Vad bra att du står på dig! Jag tycker det är lite märkligt att kvinnor förutsätts självförverkliga sig själva genom att skaffa barn. De som vill får för min del, men vart har idén om att respektera andras fria reproduktiva val försvunnit?
Känner verkligen igen det där... Var gift en gång i tiden, gifte mig när jag var 20, trodde verkligen det var mitt livs kärlek (som jag träffade vid 15 års ålder). Dock hade jag mindre bråttom än vad mina nära och kära tyckte jag borde ha att skaffa barn. Jag var TJUGO och tjatet började... Men jag ville ut och resa och ha skoj, med min man. Och det hade vi, verkligen! Sen började ju även han att tjata hål i huvudet, och det gick som det gick... Iaf nu är man i en ålder när man börjar känna den där stressen att varför passade jag inte på innan, och som du nämner om Linda Skugges kommentar: tänk om jag ångrar mig om jag inte skaffar... Jag känner inte det som om det vore mitt livs uppgift här på jorden, men nog skulle det kunna vara mysigt. Men mest är jag rädd att ångra mig om jag inte skaffar barn... Jag hoppas man en dag träffar den rätta man får "den" känslan med. Annars skiter jag i det, kräsen där... Där är jag nu. Vill jag eller vill jag inte, hur vet man? Jag vet att jag inte är emot, definitivt inte. Men är mitt i livet där det finns så mycket annat som lockar också, tänk om jag ångrar mig??
Skicka en kommentar