Elitklasser. Det klingar så illa i mångas öron. Många hör ordet till tonerna av "klasskamp" och tror att det är rikemansungarnas gräddfil till ännu fler fördelar i samhället. Som om intelligens och annan begåvning köptes för föräldrarnas årslön. I så fall hade jag varit rätt så puckad. Men det är jag inte.Sannolikt kommer detta tankesätt sig av att akademin varit "överklassens" domäner under många hundra år, och endast de som hade råd att ha någon annan slitandes för sig kunde ägna tiden åt vetenskap. Men detsamma gällde i och för sig konst och humaniora, och man kan knappast säga att konsthögskolorna eller humanistiska fakulteterna till största del befolkas av brats. Idag är dessutom skolorna öppna för alla, och oavsett diskussionerna om att man måste ha rika föräldrar för att plugga så tar sig flertalet "arbetarklassbarn" genom universitetsutbildningar.
Jag hade inga rika päron att backa upp mig under studietiden, och jag växte inte upp med en silversked mellan skinkorna. Jag har på något mystiskt vis klarat min skolgång ändå. 8 år totalt på universitet hittills. Läskigt många böcker har jag läst, och en skrämmande mängd artiklar på fackspråk ur refererade tidskrifter. Och detta, vill jag säga, trots att jag knappast kände mig uppmuntrad att uvecklas intellektuellt i grundskolan. Snarare tvärtom. Från dag ett till slutet av nian, ständigt anpassande. I gymnasiet något bättre, men då var det för sent för min del. Jag hade förlorat intresset. Mina, enligt mig,mediokra gymnasiebetyg hade kunnat vara helt annorlunda (4,4 på N) om jag orkat intressera mig, om passionen funnits kvar.
Det var 9 otroligt frustrerande år i grundskolan för min del. En vacker dröm som blev sann hade det varit för mig att få ägna mig åt min passion; siffror, formler och kluriga räkneuppgifter. Jag vet att det är svårt att få alla att förstå att precis som vissa älskar sina instrument, sin sång, sin konst och sin dans, så älskade jag verkligen matte. Jag, arbetarbarnet, tjejen, invandrarungen, med alla odds emot mig i naturvetenskapliga ämnen enligt vänsterblockets sätt att resonera kring skolprestationer, räknade negativa tal när jag var 6 år gammal. Ekvationssystem hette min passion i högstadiet. Jag blev kär i komplexa tal och differentialekvationer på gymnasiet. Tänk om... tänk om... tänk om någon odlat den passionen när den var ren och stark och fylld av glädje, redan i grundskolan. Innan högstadiet ens.
Jan Björklund säger till SvD.se att "...Ingen ska sitta och rulla tummarna.". Var fanns han när jag gick i skolan? På Aftonbladet.se säger han "Det är dags att vi lämnr den socialdemokratiska jantelagen bakom oss i skolpolitiken.". Ja, snälla. Låt alla barn utvecklas i sin egen takt. Även de begåvade. Alltså, inte bara de som är bra inom idrott och musik. ALLA!
Hittade en blogg idag där skribenten ondgör sig över Björklund idé med elitklasser. GIVETVIIIIIIIS måste de studiesvaga elevernas behov tillgodoses FÖRST. Det Ulf Vargek inte verkar ha helt koll på är att begåade elever som inte får den stimulans de behöver faktiskt mår dåligt över detta, och ofta blr störande element för resten av klassen. Alla lider, ingen får arbetsro eller tvecklas optimalt. Förstår inte poängen... Men det har gått ideologiska troll i hela diskussionen. Smart är fult och att utbilda smarta på deras nivå är ännu värre! *???* Såhär skrev jag som svar i Ulfs blogg (får se om han publicerar kommentaren):
"Ulf skriver om att man inte får föda de resursstarka på bekostnad av de som behöver extra hjälp. Saken är den att de begåvade inte automatiskt lär sig mer eller bättre på egen hand, utan är också i allra högsta grad i behov av att stimuleras på sin nivå och få lov och stöttas i att utvecklas i sitt kunskapssökande och lärande. Faktum är att de begåvade elever som inte fått särskilt stöd eller accelererats genom ämnen de är begåvade i ofta presterar dåligt i skolan och söker sig inte vidare till, eller klarar inte högre utbildning.
Man kan med gott samvete säga att utbildning av de normalbegåvade och de som behöver extra hjälp hittills skett på bekostnad av de begåvades utveckling. Jag ser inte varför de "studiesvaga" elevernas behov skulle vara viktigare än andras. ALLA behöver och bör få en chans att utvecklas på sina villkor utifrån de resurser man har i skolan. Det står vad jag minns till och med så i läroplanen. Däremot tolkas det ofta och gärna som att "vi måste stötta de svaga eleverna, resten klarar sig ju". Men som sagt, det gör de inte.
Har läst många forskningsrapporter, där man just sett att begåvade barn är understimulerade och inte får lära sig att lära sig i skolan, vilket försvårar vid högre studier. De skolkar, bråkar och stör, eller lider i tysthet över understimulansen. Klasser där man får använda sin kapacitet, utvecklas, utmanas och dessutom umgås med andra som förstår ens passion för matte och kemi, eller vad det nu är för ämnen, är positivt både för de begåvade barnen, och för ålderskamraterna som slipper störelementet i klassen. Japp, inte sällan är klassens bråkstake eller pajas en understimulerad högbegåvad elev! Dessutom tar man tillvara på resurser som annars går till spillo. Ja, varje land behöver ta tillvara på sina spetsar, oavsett om det gäller idrott eller matte! Så jag undrar på vilket sätt någon alls vinner på att man inte stödjer de begåvade?"
Fler för mig obegripliga ställningstaganden om att intelligenta barn minsann ska finna sig i att bli sinkade och understimulerade:
Feel in the blogg- Mår illa över att man vill satsa på individuell utvecklingsnivå.
Västgötskan- De svaga först, och främst, och alltid...
Kommunisternas blogg- Gör intelligens till en klassfråga *???*
Alltid rött, alltid rätt-"För de som redan har det bra..."
Mad World- Tror det handlar om att ha bråttom till högre studier...
Västgötskan- De svaga först, och främst, och alltid...
Kommunisternas blogg- Gör intelligens till en klassfråga *???*
Alltid rött, alltid rätt-"För de som redan har det bra..."
Mad World- Tror det handlar om att ha bråttom till högre studier...
11 kommentarer:
Hej Callisto!
Självklart så publicerar jag ditt inlägg.
Måste säga att i ditt eget inlägg under rubriken ”Elitskola vore en välgärning”, fan jag mycket som stämde in i min egen skolgång i Göteborg i slutet på sextiotalet och början av sjuttiotalet.
Kommer också från ett arbetarhem och känner väl igen det här med hur det var att ligga före de andra eleverna i kunskap. Inte sagt att jag är ett ljushuvud för det, men känslan av att inte få koma längre och fortare fram i sitt behov av kunskap gjorde att man tämligen fort blev skoltrött då det inte på den tiden heller fanns något intresse av att hjälpa elever som var lite begåvade utöver det normala. Skolplanen skulle följas till punkt och prick, vare sig du var underpresterande eller överpresterande.
Vad jag främst vänder mig emot i dagens skola och de idéer om elitklasser som Björklund för fram är att man inte går till botten med de grundläggande problemen som finns i dagens skola. För stora klasser och en låg lärartäthet gör att alla får lida utbildningsmässigt i dagens skola. Både begåvade och mindre begåvade barns behov blir med detta undersatt.
Helst skulle jag se en skola som bestod av mindre klasser fler lärare, och fler lärare med specialistkunskaper som kunde tillgodose både de lässvaga barnen och de begåvningsstarka barnen.
Tanken på att vissa utvalda elever som är begåvade utöver det normala skulle hamna i egna så kallade elitklasser tycker jag inte behövs, då för att risken för att dela in barn redan i grundskolenivå kan få effekter av ett utanförskap hos de normalbegåvade eller mindre begåvade eleverna. Barn i en så ung ålder bör inte delas upp efter begåvning. Däremot bör undervisningen anpassas så att studietakten anpassas efter varje elevs behov. Och det kan göras utan att dela upp eleverna.
Däremot så ser jag personligen inga problem med att utbildningarna efter grundskolan blir mer specialiserade. Då för att tillgodose både de svagare och starkare eleverna. Men fortfarande då efter varje elevs personliga studietakt. För det finns inget som säger att en studiesvag elev inte kan bli lika duktig som en mer studiebegåvad elev. Enda skillnaden många gånger är att inlärningskurvan hos vissa elever kan skilja sig åt ganska mycket. Målet med skolgången måste vara att ge alla lika chanser att utbilda sig till vad de vill.
Mvh
Ulf
"Ingen ska sitta och rulla tummarna."
Right. Det var precis vad jag gjorde från åk 1 till åk 9. Och sa varje dag att jag inte ville gå tillbaka. Jag har alltid haft en enorm lust att lära mig saker, lära mig mer, upptäcka, kunna, hitta svar; det uppmuntrades inte i den skola jag gick i. Där fick jag, som kunde läsa svåra texter när jag var 4-5, snällt anpassa mig till de mindre kunniga barnen och börja om med att båda lära mig läsa och skriva. Hjärndödande är ett snällt ord. Sedan dess var jag patologiskt uttråkad i skolan. Och eftersom jag inte passade in genom att jag var för begåvad men saknade förmågan att anpassa mig till de andra barnenn nivå så blev också min sociala skoltillvaro därefter. Först på gymnasiet kom något slags utmaning, men då var mycket av intresset borta även hos mig, och hade ersatts av diverse mer destruktiva tendenser. Dessutom var gymnasiet inte byggt för att jag skulle kunna läsa så som jag hade velat: H för språken, S för historian och N för matten. Icke!
Vad är det för idioter som försöker göra intelligens och lust att lära till en klassfråga? Är de medvetna om att de i sitt förmenta omhuldande om "den svaga" dumförklarar alla från "underklassen" (de som de säger sig värna)? Intelligens och begåvning handlar inte om klass eller inkomst, eller om föräldrarnas utbildningsnivå. Det handlar inte heller om en elit, och jag tror att om man bara bytte ut det ordet mot något mindre laddat, så skulle hela diskussionen bli betydligt mindre laddad. För jag förstår verkligen inte varför det ska vara mer OK att vara en särbegåvning inom en viss idrott, och få särbehandling för det, medan samma särbehandling och uppbackning för att man råkar vara intellektuellt begåvad inte är OK. Beror det på att våra beslutsfattare inte tillhör de särbegåvade och är rädda att avslöjas som inte-smartare-än-resten-av-massan, eller är det ett vänsterarv med en missriktad tro på allas likhet?
Särbegåvade barn är inte lika med starka barn som klarar sig själva. Att sitta på en hel hög med resurser som inte alla andra har innebär inte att man vet hur man ska använda dem; att man lär sig snabbare innebär inte att man kan allt från början eller att man kan lära sig allt själv. Smarta ungar behöver också stöd, peppning och guidning genom skolåren och lärandet. Och de behöver få känna att de inte är konstiga, fel, utpekade som annorlunda och därmed ofta blir måltavlor för de andra barnen. I dagens skola blir det tyvärr ofta så, eller att begåvningspotentialen inte utnyttjas alls. Vilket slöseri!
Det handlar inte om en elitsatsning; det handlar om att skapa en skola där alla har rätt att utvecklas i sin takt och ses för den hon/han är; där begåvning och potential tillåts blomma ut. Det vore en vinst för hela samhället, inte ett sätt att skapa ett elitsamhälle.
~L
Ulf, tack för långt och utförligt svar på mitt inlägg. :)
Det finns ett stort problem med att inte särskilja särbegåvade barn tidigt. Det är att de faktiskt inte utvecklas i lika hög grad som de begåvade barn som accelereras i skolgången, och de upplever inte heller samma tillfredsställelse med livet i allmänhet. Det har gjorts flertalet studier på effekter av att låta särbegåvade köra sitt race, och de mår bättre (både i skolan och längre fram i livet) och kommer längre helt enkelt om de får köra i den takt de behöver.
Ett annat problem är det faktum att särbegåvade barn inte är som sina ålderskamrater i fråga om språk och resonemang, vilket gör dem utsatta och utanför i alla fall. Lärarna i vanliga klasser är sällan heller rustade för att hantera barn som ställer högre krav än snittet, och ibland uppstår makt- och prestigekamper mellan läraren som känner sig ifrågasatt och den kunskapstörstande eleven.
Så i sämsta fall är de begåvade barnen "konstiga" för sina klasskamrater och får inte vara med, hotar lärarnas egon och blir pin-pointade av den anledningen, och får dessutom inte ens utvecklas. Taskig ekvation, tycker jag...
Alltså, det går inte att på ett tillfredsställande sätt valla alla inom en viss ålderskategori genom skolan med samma pedagogik och material.
Hej igen Callisto!
Känner igen problematiken med lärare som känner sig ”trampade på fötterna” av sina elever.
Kan bara se till min egen son som under sin tid i gymnasiet, då han läste data och spelutveckling, ett flertal gånger fick gå till rektorn med sina olika tentor för att få dem betygsatta på ett rättvist sätt då lärarna i vissa ämnen han hade inte verkade förstå innehållet i dem. Då helt enkelt för att vissa lärare inte var kompetenta nog eller hade den egna utbildningen som krävdes för att bedriva undervisning. Och så får det ju inte vara. Gick till och med så långt att min son fick hoppa in och vikariera som lärare under sin egen tid i skolan. Och det var ju ett kraftigt underkännande av vissa av de befintliga lärarna på skolan.
Du verkar vara bra insatt i det här Callisto, så jag undrar hur många barn är det i en genomsnittsklass mellan 25-30 elever idag som ligger över begåvningsgenomsnittet?
Vore intressant att veta detta så att man kan få ett grepp om behovsbilden. Tror att detta skulle förenkla resonemanget i hela frågan.
Hej igen Ulf!
Ja, detta är en fråga som ligger mig varmt om hjärtat. :)
Jag vet inte exakt hur många barn per grupp som kan anses ha särskilda behov pga hög begåvningsnivå. Det beror på var man drar gränsen för särbegåvad, och hur lärarna tacklar begåvningsspridningen i klassen. IQ på över 120 sätter en i topp 10%, och där börjar vi hitta något rappare elever. Mensa-nivån >131 uppmäts hos ~2% av befolkningen, och på den nivån börjar det rassla in rätt så många rejält uttråkade elever. Forskning säger att upp till IQ ~140 brukar gå hyfsat problemfritt, men att det därefter nästan undantagslöst blir problem för eleverna att passa in med sina ålderskamrater då de tänker så olika och så mycket snabbare än de flesta andra i sin åldersgrupp.
Det rör sig om en elev per 2-4 klasser som kan antas vara på tok för begåvad för normalundervisningen, och sannolikt runt 2-4 elever per klass som skulle må riktigt gott av att få dra på lite extra.
Lärarkåren... Don't get me started säger jag bara. Kompetensnivån där hos alltför många... GAAAAAAHHHHHHHH!!!
Länk till info om särbegåvning, och faktiskt siffror:
http://www.hlk.hj.se/doc/3553
Om myter kring begåvat:
http://www.hlk.hj.se/doc/3554
Kommer ihåg när jag gick i gymnasiet, jag och kompisen satt och pluggade matte hela dagarna och tyckte det var kul att köra på, men då sa våran lärare till oss att vi fick lugna ner oss för vi skulle hålla samma tempo som dom andra i klassen...
"Happ, fuck it then.."
Sagt och gjort, vi började supa istället och jag började röka på och skolka..
Har tagit mig flera år att plugga ikapp det jag tappade på gymnasiet tack vara den kärringen..
Hej Callisto!
Tack för de intressanta länkarna. Ger en bättre insikt i hur intelligensnivån fungerar och avgör hur man på ett bättre sätt kan förstå vad som bör göras för att bättre individanpassa utbildningen.
Sen har jag alltid funderat på vad skillnaden ligger i de personer som är praktiskt lagda och de som är mer teoretiskt lagda.
Vet att här finns briljanta teoretiker som när man stoppar en skruvmejsel eller hammare i handen på dem verkar ha tummen mitt i handen. Och så finns det de som är oerhört praktiskt lagda men är usla på det teoretiska.
Sen finns det de som besitter både teoretiska och praktiska kunskaper.
Hur ska man avgöra i unga år vilken inriktning en elev skall ta för att få ut det bästa möjliga av sin utbildning? Både det teoretiska och det praktiska då.
Finns inte nåt tillägga.
Vill bara nicka och hålla med :)
Så lite så, Ulf.
Apropå olika begåvningar... IQ är en sorts begåvning. Det finns många olika. De kan sällan jämföras och kan absolut inte mätas med samma instrument. Men som de skrev på nån av länkarna jag la upp så är särbegåvning när man är överraskande duktig på något. Oavsett om det är snickra eller lösa mattetal.
Hej, Ulrika. Long time... :) Kul att ha dig åter på min blogg.
Skicka en kommentar