Svårhanterad bokstavsdiagnos: IQ

I december förra året skrev jag om hur det varit att vara ett s.k. "särbegåvat barn" i den vanliga skolan. Kortfattat: tråkigt, oinspirerande och nedslående. Sedan det inlägget har jag kommit att prata med flera andra, som delar mina upplevelser. Himlandet med ögonen, suckandet när man ställde följdfrågor och inte nöjde sig med "Det ÄR så." som svar... Fler än jag har upplevt detta från sina lärare.


Det som också hänt sedan det inlägget är jag fått ett papper där det bekräftas att min bokstavsdiagnos är IQ. Enligt testet får jag nu bli medlem i Mensa. Jag vet att det är ungefär lika intressant egentligen som att någon tar 100 kg i bänkpress, eller springer milen på under 30 minuter, eller spelar fiol som en gudinna. Men det betyder något för mig. Det betyder att jag inte misstog mig, jag var lite rappare helt enkelt. Inte bara en arrogant kverulant som gjorde livet surt för lärarna genom att aldrig nöja mig med vad de än hade att komma med.

Att ha sett dokumentärer om hur skolan inte kan hantera smarta barn, och hur de som idag är vuxna upplevt sin skolgång stärker mig enormt. Det är skönt att veta att det inte bara var jag som kände mig helt vilse och fel i skolan, trots uppenbar lätthet att lära. Vem hade trott att det var PÅ GRUND AV den lättheten som man fick problem i skolan?


Man kan hantera ADHD, och andra bokstavsdiagnoser i skolorna. Man vet att de behöver extra stöd och lite mer förståelse. Men bokstavskombinationen IQ är läskig på riktigt för många. En mamma säger i en dokumentär att hon önskade att sonen fått en annan diagnos än smart, för då hade hon i alla fall vetat vad hon skulle göra. Att barnet är ultrabegåvat upplevs som ett stort problem. Av mamman, och av skolan, liksom av barnets övriga omgivning.

Mensa arbetar med att informera om hur man ska göra när man har särbegåvade barn. På hemsidan listas kännetecknen för riktigt smarta barn. Många av de tydligaste tecknen tror jag ofta förväxlas med andra typer av problem. Och även med diagnosen klarlagd så vet inte människor vad de ska ta sig till med en skarp hjärna i sin närhet. De är skrämda och kanske lite hotade av att ha ett så smart barn framför sig. Det är ett hot mot många vuxnas ego och stolthet att bli ifrågasatt och skärskådad av ett barn. Då uteblir stödet och det urartar i maktkamper istället.

Jag har som sagt haft turen att ha en stöttande mor, som själv har en IQ att avundas. Hon har sett till att åtminstone delar av mig hela tiden fått något att bita i. Och så träffade jag ju i september förra året Jenny. Hon är vice ordförande i Mensa Sverige, och det var hon som uppmuntrade mig att göra testet. Två intelligenta kvinnor som gjort stor skillnad i mitt liv. Är så tacksam för att de finns, och för att de funnits där för mig. Jag hoppas kunna bidra till att göra skillnad för någon annan och att bidra till att avdemonisera intelligens. Det är ingen sjukdom, även om det ofta känts så med tanke på reaktionerna man mött. Som sagt, vissa tar massor i bänkpressen. Andra är grymma på matte. Någon hanterar språket vackrare än de flesta. Alla har sin grej. Men ingen blir rädd för en duktig fotbollsspelare, så som man ryggar för ett skarpt intellekt. Varför?