Killen som tvingade med sin flickvän ut på en åker och misshandlade henne så illa att hon fick permanenta skador har fått sin dom: 12 års fängelse. Jag är både glad och ledsen för domen. Glad för att en så våldsam och respektlös person är borta från gatorna. Och ledsen för att en så ung person är så trasig att han saknar impulskontroll och tycker att han har rätt att göra andra illa om de misshagar honom. Jag säger ingenting mot domen, den är klockren och 12 år i buren kan faktiskt inte ens börja bli en soning för det hans offer utsatts för, och kommer att få leva med. Men detta får mig att tänka på vad det är som driver en person att skada någon så illa. Kontrollbehov, eller för stort ego kombinerat med noll självkänsla? Eller alltihop? Han har visst en historik av att misshandla flickvänner, vilket tyder på att något i det interpersonella samspelet inte fungerar ua.
Killen har konstaterats frisk, i rättslig bemärkelse bäst att tillägga. Det är verkligen som en skribent i SvD nyligen skrev; det är inte de sjuka utan de "normala" som vi bör oroa oss för. Det är de som begår de flesta brotten. Men här ser vi tydligt att avsaknad av psykisk sjukdom inte gör någon till en lämplig samhällsmedborgare. Frågan är hur vi ska skapa den effekten? Alltså fungerande samhällsmedborgare. Det är knappast så att han lär sig respektera andra och får goda förebilder i fängelset heller. I bästa fall förstör man honom bara lite till på kåken. Men han kommer att ha en låååååång väg tillbaka. Antagligen lika hoppfull som den är för kvinnan han misshandlade. Det här fallet påminner mig om att det sällan finns några vinnare i en sådan här historia. Trots att jag tycker att avskum ska plockas från gatorna, så är jag skeptisk till fängelsekonceptet. Vet inte riktigt hur man skulle göra så att de som åkte in verkligen kom ut som bättre medborgare och människor. Idag verkar fängelset för många tjäna som en inskolning till tyngre kriminalitet, och som en markering av att man inte hör ihop med övriga samhället.
Två förlorade själar är resultatet av detta. Offret och förövaren. Trots att jag förespråkar hårda och långa straff för den som ger sig på andra, så känns det ändå inte riktigt bra. Ibland hade det varit lättare för mig att bibehålla en medeltida syn på brott och straff, men jag har väl ett stråk av filantrop i mig, eftersom jag ändå vill att straffet ska göra något vettigt av den man skickar in bakom murarna. Även om jag kan känna att man i hopplösa fall borde svetsa igen dörren. Hur ser vi till att den här inte blir ännu ett hopplöst fall?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar