Back to basics

Nu har det gått månader *!* sedan mitt träningsschema var tillfredsställande för vare sig mig, mina mål eller min kropp. Äntligen börjar jag få lite ordning på kalaset och har kommit in i att träna regelbundet igen.

Idag blev det SATS Färjestad som lcokade fram träningsviljan, mjölksyran och svetten ur mig. Tänker nästan varje gång jag är på SATS och tränar hur glad jag är att vara tillbaka. Älskar attityden hos personal och instruktörer. Tycker om hemsidan, och den nya appen för bokning av pass. Medlemstidningen och månadsbreven inspirerar till att testa nya saker och att inte tappa orken.

Nu är jag på spår igen med en bättre planerad vardag som tillåter alla de pass jag vill och behöver *!* gå på.  Känns helt enkelt sjukt bra. Och bättre blir det när jag slutar näst intill dö efter varje pass för att jag är så otränad...

Äntligen vettiga ord om nämndemännen

Det har länge varit känt att nämndemännen gjort sitt, då de varken representerar folket, är opartiska, eller vad som är värst av allt, har en susning om juridik. En artikel i SvD lyfter argumenten mot nämndemannasystemet, och gör klart att domarkåren i Sverige dessutom är skeptiska mot det. Om domarna inte litar på de, som de ska arbeta med, kanske det är dags att se över ett system som sedan länge borde ha kasserats. rättsosäkerheten hotar att bli för stor. Förstår över huvud taget inte grejen med att icke-jurister kan avgöra domen. Det bör vara minst 100 år sedan det kunde ha betydelse att ha med "folket" i rättsprocessen på detta sätt för att säkra rättvisa. Nu tycker jag systemet motverkar rättssäkerheten.

Tillbaka på SATS

Sedan ett par veckor tränar jag på SATS igen. Har hållit till på Sportlife i några år, men kände att jag längtade tillbaka. Det är inte så att maskinerna på Sportlife är sämre, eller att jag inte fått någon effekt av min träning. Men det går inte att argumentera mot kvalitet och professionalism. För mig betyder det mycket att receptionspersonalen är trevlig och tillmötesgående. Instruktörerna känns inspirerade av det de gör, och det smittar av sig på grupperna. Det känns på det hela taget som att både receptionspersonal och instruktörer vill lite mer på SATS. Jag kan ha fel. Det kan vara så att jag är den enda i världen som känner såhär. Men det är trots allt min trivsel och upplevelse som avgör var jag vill träna. Jag har valt SATS, igen. För där trivs jag bäst.

Med rätt att röka

Om man har olidlig värk och ett av villkoren för operationen är att man ska vara rökfri i 12 veckor för att minska komplikationerna, så borde det hade varit ett enkelt val. Men inte för damen som går ut i media och beklagar sig över att inte få behålla sina cigarretter. Ingen ska minsann säga till henne att hon ska sluta röka, hon som är 53 år... Jag undrar varför hon inte helt enkelt tar chansen att vara rökfri i 12 veckor och kanske till och med lyckas sluta för gott? Vad är poängen med att in absurdum hävda sin rätt att röka? Nåja, hon får i alla fall vänta med operationen tills hon kan tänka sig hålla upp i 12 veckor. Det är ingen jättelång tid... Förstår inte problemet.

Han däruppe behöver rensa lite i sina led...

Jag mår illa.

Mest mår jag illa för att dessa barn fick lida så. Men författarna till boken som omnämns i klippet ger mig frossbrytningar. De sitter och förklarar hur de minsann anser att man ska använda bälten och andra tillhyggen på barn. Denna filosofi har de tjänat pengar på! *yach*

Raljera är kul, men räcker inte långt

Raljant, och lite kul i Expressen om SD. Men hur tänker hon sig att man ska vara den där "motkraften"? Jag håller med om att SD inte är helt sunda i sin människosyn, men artikeln hade vunnit massor av stilpoäng på lite konkreta idéer istället för att bara tala om att SD är en samling puckon. Dessutom får man inte glömma att SD är folkvalda, hur surt det än är. Vi kan inte och får inte bortse från att det finns ett stort antal människor i Sverige som vill ha SD i Riksdagen. Att idiotförklara dem, och att bortse från att dagens läge är resultatet av en demokratisk process vi måste värna även när den inte går som vi vill, är receptet på ännu fler Sverigedemokrater i Riksdagen efter nästa val.

Jag tror att vi behöver bemöta dem i sak, med fakta och siffror. Att skratta och spotta åt dem har uppenbarligen inte hjälpt, om man inte anser att SD-politiker i Riksdagen är "hjälpt". Det finns en fin "sanning", som går ut på att "När det du gör inte fungerar, gör något annat.". Nu har vi testat att hyscha och marginalisera SD. Funkade inte så bra. Upp med debatten i dagsljuset och ta diskussionen. Punktera argumenten, visa att de har fel och varför.

Dåligt underbyggt svammel om skolan och klass-skillnader

Daniel Swedin slår i sin B-artikel fast att klassklyftorna späs på i Björklunds B-skola. Detta skulle då vara för att studiemotiverade elever dragit till skolor där de faktiskt får stimulans till utveckling, och får lära sig saker, medan de svagare eleverna blivit kvar i de sämre skolorna, som dessutom förlorar alla ledstjärnor och goda exempel.

Precis som med privat sjukvård ser jag de "bättre" skolorna som något som inte borde behövas. Alla skolor borde satsa på att ge alla elever den utbildning de har rätt till, utifrån varje barns förutsättningar. Det står trots allt i läroplanen och skollagen att det är så det ska gå till. Tyvärr vet jag av egen erfarenhet och från andra källor att just studiemotiverade barn hålls tillbaka i många skolor. Man får inte utvecklas i sin egen takt, och hade någon viftat med en skola där jag hade fått lära mig i den takt jag ville hade jag inte tvekat en sekund. Och bara för sakens skull, mina föräldrar är varken akademiker eller rika. Jag blev rätt bright i alla fall. Liksom många andra arbetarbarn. Så det har inte med klass att göra ifall man lyckas bli understimulerad i skolan.

Problemet är alltså inte enligt mig att studiemotiverade elever söker sig till skolor där de får utvecklas, utan att de behöver flytta på sig för att få stimulans. Skolan är idag väldigt dåligt rustad för att ta hand om elever som är smartare än snittet, och som behöver extra stimulans. Inte sällan hanterar man dem med Jante som riktningsgivare. Varför skulle dessa elever sitta kvar i en sunkig skola där ingen vill ge dem de intellektuella utmaningar de vill ha och behöver? Och dessutom har rätt till enligt lag!

Lärarutbildningen har inte en enda obligatorisk timme om särbegåvade barns villkor (däremot en valbar kurs som väldigt få vill gå), och inte många lärare har samlat på sig extramaterial att prångla ut för att mätta de hungrigaste. Det är inte någon dyr åtgärd att mata de vetgiriga. Det är otroligt tacksamt, och läroivern skulle kunna smitta av sig på de mindre motiverade. Men idag kväser man hellre de ivriga, och säger föraktfullt att man minsann måste satsa på "de som inte redan har det så bra". Vem sa att intelligens automatiskt leder till lycka eller framgång?

När man får de motiverade och begåvade att vilja stanna, då är problemet löst. Inte genom att återkalla skolpengsidén. Tanken med den var väl att skolorna skulle se till att bli så attraktiva att folk ville stanna där? Om man misslyckas, ska man då ta bort valfriheten, eller försöka bli bättre?

Inför föräldralicens NU!

Vissa ska inte ha barn. I alla fall inte mamman som låter spruta in botox i ansiktet på sin 8-åring för att dottern ska vinna skönhetstävlingar. Vidrigt är ordet. Åsa Erlandsson vill inte kalla mamman svin, för det hade varit taskigt mot grisarna... Håller med. Var finns de sociala myndigheterna som ska rädda dottern? Hennes bild av vad som är viktigt i livet är nog redan skev, men det kan finnas räddning om hon får omge sig med sunda vuxna resten av sin uppväxt. Illa, illa, jag mår illa...

Genpoolens igenslaggade ände...

Ibland undrar man...

Och så har jag precis garvat mig halvt fördärvad åt knarklangaren som bokstavligt talat verkar ha supit bort fyra kilo metamfetamin och en adressbok över sina kontakter.

Ibland blir man påmind om att genpoolen inte riktigt är så väl efterhållen som den borde.

För att verkligen gotta sig på temat kan man surfa in på Darwin Awards.

Ingen penna- inget ligg?

Nog för att sexualbrott är ett stort problem, och att män som selektivt inte begriper nej, så är Beatrice Asks förslag om att man ska kontraktera sexuellt umgänge det mest idiotiska jag hört om på länge. Jag vet att det diskuterats lite fram och tillbaka kring hur man ska säkerställa att ja är ja och nej är nej, men jag ser bara problem med kontraktsförslaget. För det första, har du ingen penna i närheten så blir det inget knulla av. För det andra så lär det knappast bli något ukubuku efter att man suttit och lusläst ett torrt kontrakt. Värre erotikdödare har jag svårt att tänka mig. Tänk om det inte är vattentätt? Då blir det inget heller. Och för det tredje så finns en risk med att när kvinnan, eller mannen, som skrivit på sedan får svårt att säga nej, eller få gehör i rätten för att ha försökt säga ifrån, om partnern viftar med kontraktet och hävdar att det var fritt fram. Man skulle behöva skriva ett kontrakt för varje sekund, varje handling och varje eventualitet. Mycket sexigt.

Bild: Attila

På bloggen Jag ska inget ha finns ett rätt bra förslag till hur ett kontrakt skulle kunna se ut. Bye bye spontanitet. "Nähe, kära du. Doggy-style fanns INTE med i kontraktet... Jo, det skulle kunna funka, men jag vill inte ha samtal från någon jurist sen...". Bea ska ha ihjäl all passion, sensualism och erotik i landet, verkar det som. Jag menar, REALLY?!?!?! Hur många vet i förväg hur länge, exakt vad och hur mycket och hur många gånger man vill ha när lusten börjar slå till? Sängkammardöden är inte ett lesbiskt problem längre, det stavas Beatrice Ask och gäller alla som avser idka sexuellt umgänge. Undrar om kontrakten ska förvaras i färgglada kuvert? Bea har ju tidigare visat sig förtjust i sådana.

Scary birds avec des bunnies

För den som inte orkat eller velat eller vågat ta sig igenom "Birds" finns här nu en animerad kortversion. Notera särskilt varningstexten under.

Njutning eller kalorihets?

Igår var jag på ett body pump-pass som verkligen blåste rent rören, om man säger så. Instruktören peppade oss att ta i från tårna, och grannens tår också vid behov. Helt underbart och jag var verkligen totalt slut efter passet. Body pump is the shit. Jag har varit skeptisk, men nu är jag såld. Hela kroppen på en timme

Det som jag dock ställde mig frågande till var att instruktören ofta under passet sa att vi skulle tänka på att det snart var dags för sommarlinnena och att det nu var dags att "bränna det vi åt igår". Det kändes för mig inte helt sunt. Träningsanorektikerna och ortorektikerna lär ju älska att instruktören legitimerar deras sjuka driv att göra av med varje kalori man stoppar i sig. Men det är inte det en instruktör ska göra, enligt mig. Med dagens vikthets behöver vi inte boostas till det när vi tränar. Många nojar nog som det är. Har också hört om en ännu knepigare instruktör, vars pepp går ut på att "det här är priset vi betalar för att folk ska vända sig om på stan". ÖHHHHH?!?!?! Vad hände med välmående och sunda ideal, och att det faktiskt är GÖTT att ta i så man känner pulsen rusa och mjölksyran invadera kroppen, som ett förstaled till en friskare och starkare kropp? Njutningen. Det som gör att belöningen inte bara är sen, utan också där och då?

Det finns positiva sätt att peppa. Man kan påminna gruppen om att ha de egna målen i åtanke och kämpa för dem. Att prata om att det handlar om sommarlinnet innebär på sätt och vis att man utgår från att alla som är där vill, eller bör vilja, gå ner i vikt. Det antyder att vi egentligen inte ska vara nöjda än. Saken är att jag ÄR nöjd. Jag har den dåliga smaken att "underhållsträna", både för att behålla formen, och för att slippa smärta från en tämligen överrörlig rörelseapparat. Jag har ingen sommarlinnenoja, och inget behov av att slita för att folk ska vända sig om efter mig. Nog för att jag tycker om en atletisk figur, på mig själv och andra, men det är inte min plats att utgå från att alla vill ha det eller idealiserar det. Man kan och får vara nöjd utan sexpack. Som min väninna sa: "Det är ute med rutor och inne med ränder.". Hon är helnöjd med sina kurvor. Visst är det skönt när man är nöjd? Mår man bra och är nöjd kan man träna för att det är bra för en. Inte alla sliter för att gå ner i vikt hela tiden.

Tycker därför, och det sa jag också till instruktören, att vi kanske kan få äta den där kladdkakan på lördag utan att hetsas att bränna varje gram av den på söndag. Vinglasen vi hällde i oss, chipsen vi åt, och godiset som slank ner. Det var gott. Vi ska kunna njuta av det utan att det blir en "skuld" att betala med träning dagen efter. Socker i mängder, varje dag, är jobbigt för kroppen. Men att aldrig tillåta sig att njuta känns så snett. Vad blir det för liv? I tankespåret "bränn allt det du äter" bor avsevärda mängder tvångspräglade beteenden och tankar, som jag inte tycker vi behöver lyfta fram. Jag skulle gärna se att fler tränade. Men inte primärt för att leva upp till ett smalt ideal utan för att det är bra. Våra ideal är olika, men alla kroppar behöver röra på sig. Hur vore det att ta fram det som är skönt och positivt med det, utan tvång och kaloriskulder? Träning är nyttigt kul. På tiden att det börjar marknadsföras som det!

Undrens tid är inte förbi

För inte alltför länge sedan ångade jag över att ännu en kvinna fått sätta livet till på grund av en svartsjuk och kontrollerande man. Flera är de tidigare fall där männen fått en liten klatsch på rumpan mer eller mindre och ett "ajabaja" av rättssystemet, som någonstans tyckt synd om männen.

Justitia

Nu är mannen som gav upphov till senaste blogginlägget om detta fått sin dom: LIVSTID!!! Jag är uppriktigt förvånad, men också väldigt glad, för att rätten värderat hennes liv så högt. Det ska dessutom utredas om tjänstefel begåtts när man inte plockade in mannen direkt efter att han blev anmäld, dagen innan han mördade henne. Bara att man ser närmare på saken känns betryggande. Det ÄR inte okej att ignorera kvinnor som är rädda för sina män. Det kan sluta illa. Det slutade illa. Men nu har rätten sagt sitt: Man får inte mörda sin kvinna, hur mycket man är förlorat kontrollen över henne. Hur svartsjuk man än är. Det var på tiden.

Vad är detta för "män" egentligen?

Igår läste jag ett par artiklar om män som lurar kvinnor från andra länder att komma hit till dem. Sedan misshandlar de kvinnorna och utsätter dem för sexuella övergrepp, och lutar sig mot att kvinnorna inte har någonstans att ta vägen. Lagen är i vanlig ordning helt uddlös när det kommer till att skydda kvinnorna. Även om de skulle våga sig utanför hemmeet och göra en anmälan, så riskerar de utvisning.

Jag läste också om dårarna som försöker klona Hitler, bland annat. Ledaren för denna minst sagt underliga gruppering vill också skapa sexslavar som saknar egen vilja. De finns redan. De kan blåsas upp vid behov... Tanken tycks vara lite samma som med männen, eller wannabe-männen, som importerar fruar för att förtrycka dem. Man vill helt enkelt bara ha ett varmt omslag till sin penis. När man vill. Utan diskussioner. Säger ju en del om vad dessa män tror sig klara av. Och att vissa män verkar uppskatta "död-fisk"-stilen hos sin partner. "Är det du eller jag som kn***ar?", typ...  

Från Israelisk kampanj
mot människohandel

Jag bara undrar... VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ DESSA MÄN?!?!?! Är de ens "män", på andra sätt än möjligen bärare av Y-kromosomen? Nog för att den är liten och enligt Läkartidningen "ett genetiskt ökenlandskap", men ändå?!?!?!

Vad driver en person att utöva de grymmaste dåd mot en annan person, kränka henne och reducera henne till ett påsättningshål  och en slagpåse utan rättigheter? Vilken typ av människa behöver göra så, för att kunna leva med sig själv? Det kan inte vara möjligt för en sådan man att leva i en relation med en jämbördig kvinna, eller man. De kan över huvud taget inte klara av mellanmänsklighet på någon mer avancerad nivå än att möjligen åka buss ihop med andra. De måste vara en skock av tragiska low-lives, som tror att de är Herrar för att de trampar på någon som inte har kraft att sätta emot. I sina egna små riken är de kungar. Bland vanliga människor, i vanliga relationer, kan de inte fungera.

För mig är en ömsesidig relation med givande och tagande det absolut finaste som finns. När man inte kan hantera en sådan relation, utan måste trycka ner, förnedra och hota, så är det nog mer än en skruv som är lös, loss och borta. Bot? Tror det enda som hjälper mot detta är när de knackar på hos Sankte Per. Tills dess kan man hoppas att de flesta av dem tynar bort ensamma i sina hålor, utan offer.

Socker är verkligen inte snällt mot kroppen

Inte för att jag inte visste att socker stressar kroppen, men ibland är det så gött att göra saker som är mer goda än nyttiga. Sagt och gjort, igår hade jag och ett gäng väninnor filmmarathon hemma hos mig, och vi satte i oss vad som diplomatiskt borde kunna kallas "en ansenlig mängd" sötsaker och snacks.

Imorse så gjorde min kropp uppror. Den talade på alla tänkbara sätt om att den mängden socker inte var okej. Till att börja med sov jag till middag, och sen dess har min hjärna gått på halvfart. Jag funderar halvt panikartat hur jag ska rivstarta systemet inför helgens topp-timme; BODY PUMPEN!!!

Jag borde verkligen lära mig. Kroppen mår inte bra av allt sött. Den gör inte det, på riktigt. Socker skapar stress i kroppen och rubbar viktiga balanser i systemet. Det är en usel uppladdning för träningsdagar, och gör att man är trött både under tiden, strax efter och till och med dagen efter att man mölat i sig. Det är faktiskt inte värt det. Sötsaker är faktiskt inte så gott att det inte går att avstå när man väger mot skadeverkningarna.

Nu hoppas jag att min kropp går med på att återfå något slags balans efter att jag cyklat till pumpen, kört en timme och cyklat hem. Dags att återvända till ett liv med bra mycket mindre socker igen. Så gott är det inte. Så få alternativ finns det inte. Det är en dålig vana att "unna sig" socker, när det finns så mycket annat som är minst lika gott, och som känns bättre i kroppen både nu och sen. Med tanke på hur viktig träningen är för mig känns det helt sinnesrubbat att jag frivilligt förstör den med en massa socker. Dags att tänka om. För orken, prestationen, omgivningen (blodsockerdippar är påfrestande, för de omkring), träningseffekterna, balansen i kroppen... Finns så många skäl att låta bli det vita giftet. Jag körde trots allt större delen av 2010 helt sockerfritt. Bara på 'et igen. *!!!*

Rosaklädd pojke får räkna med att bli mobbad?

*morraspottafräsaskrikastampa*

I Jönköpings kommun anser visst skolpersonal att en 6-årig pojke som bär rosa får räkna med att bli mobbad. Känns betryggande. Föräldrarna har tack och lov bestämt sig för att flytta pojken.

För ett par veckor sedan Lindex med inbyggd rörelseinhibering i flickkläderna, nu får rosa pojkar acceptera att de blir slagna. Den här gossen hade till och med attackerats med kniv, och man hade inte ens informerat föräldrarna. Everyday life hazards, om man bär rosa?

När ska individen få vara individ, istället för att tvingas in i könsschabloner som begränsar? Och när ska vuxenvärlden våga träda fram och försvara varje barns särart? Hör alltför ofta att man skyller mobbing på offret. Fel kläder. Fel IQ. Fel föräldrar. Fel glasögon. Fel jeans. För pratig. För tyst. För social. För osocial. För fet. För smal. För dålig i idrott. För bra på matte. Barn kan gå på ett annat barn för vad-som-helst! Vi vuxna måste se till att det inte urartar och tala om att det är fel. Det krävs visst mer stake än de flesta vuxna klarar av att visa upp att säga till ett barn. Jag säger SKÄMS, och det säger jag inte ofta! Skamvrån nästa om du inte ens kan tillrättavisa eleka barn in action. Vem ska, om inte du? Föräldrar, skolpersonal... Det är ert jobb! Man kan göra det enkelt för sig, eller göra rätt. Du väljer.

En blick säger mer än tusen nallar

Apropå det stundande spektaklet med Alla Hjärtans Dag så verkar det hagla tips i olika tidningar på hur man "ska" uppvakta sin tilltänkta. Lite intressant koncept egentligen. Dels brukar jag försöka tala om för min sambo, dagligen, att han är speciellt, eller visa det på olika sätt. Dels behövs det knappast en särskild dag för att köpa små nallar och blommor till folk man är intresserad av. Det kan man ju göra varje dag?  Läste i Aftonbladet om en gosse som undrar hur han ska bära sig åt för att uppvakta en intressant tjej på gymmet. Han undrar om det vore okej att uppvakta en mer eller mindre främmande kvinna med blommor och gosedjur. Jag kan säga som så att blommor kan vara det finaste, men också det mest creepy, du kan ge en kvinna. Jag har fått blommor från människor som trott att det känns bra när de skippar de inledande stegen, som att ta ögonkontakt, pejla läget med intresse, och så vidare. Att få blommor från någon man inte uppmuntrat eller är det minsta intresserad av känns mer som ett krav än gulligt. Ibland till och med direkt läskigt.

 

Det värsta jag varit med om på den fronten har varit rosor hängda på min dörr från någon jag inte ens gett min adress till. Det är inte det minsta "sött" att leta upp någons hem, och besöka platsen med blommor på det sättet. Det känns "STALKER" mer än något annat.

Så, hur ska man veta när det är rätt och vad som är rätt? Jag tror stenhårt på att vi behöver släppa våra egon, mediernas tips och vad vill för en stund, och känna efter. Hur känns interaktionen? Finns det något där? Använd morrhåren. Ta in det som finns framför dig. Hur ofta har du egentligen misstolkat människor omkring dig när du bedömer vem som är intresserad av vem? Inte så ofta antagligen som med dig själv, eftersom du då inte varit färgad av dina önskemål eller stolthet. Använd morrhåren och acceptera att blommor, nallar, halsband, dikter etc. inte kan kompensera om intresset inte finns. Låt inte Valentine's-hysterin tvinga fram överdådiga kärleksförklaringar prematurt. En blick säger mer än tusen nallar. Varje dag. Året om.Våga ögonkontakt, våga känna in och ge dina känslor tillkänna. Mjuknar han eller hon vid ögonkontakt? Finns en connection? Om inte, behåll blommorna och nallarna. Spara dem till den som skulle uppskatta gesten.

Ge fan i folks äggstockar Vol 2

Det finns få saker som är mer irriterande än alla som ska förhöra sig om huruvida man nuppar utan skydd så fort man stadgar sig med någon av motsatt kön. För det är ju det de indirekt frågar om när de kastar sig över de nykära paren med frågor om när de tänkt knoppa. Som om det verkligen vore allas business hur man tänker sig sin familjebildning. Jag har fått mer än nog av alla som redan när jag var singel gick på om att jag minsann borde skaffa knodd. Det blev inte bättre när jag bildade par med en man. Jag förstår inte hur folk kan med. Varför bryr de sig så mycket? Varför är besättningen av andra kvinnors buktrakter en så intressant fråga för alla andra? Tro inte att det skulle bli tyst för att man skaffar en rosa skrikande liten sak. Jag har förstått att man knappt hinner hem från BB innan folk undrar när nästa bebis ska bli till. Småbarnsföräldrar får ständigt frågor om när de ska skaffa nästa. Och den som inte ska ha mer än en blir mer eller mindre ifrågasatt. Jag blir bara så trött. Vem sa att familjebildning var en allmän angelägenhet? Det finns dessutom många olika skäl till varför det kan vara känsligt att diskutera dessa frågor. Ofrivillig barnlöshet, missfallshistorik och andra problem kan finnas bakom "det obegripliga valet" att skaffa bara ett, eller inga, barn. Och ibland så vill man bara inte. Inte alla par, eller ens alla kvinnor, känner att de vill ha barn. Nu, sen, eller någonsin. Det är inte nödvändigtvis något man vill diskutera. Nu, sen eller någonsin. Lite respekt för människors privatliv skulle inte skada. Ta inte för givet att ämnet är "öppet" bara för att det anses "allmänmänskligt". Som jag skrivit tidigare: tycker man att jorden är underbefolkad, så är det bara att nuppa på. Utan skydd. Berätta gärna för alla som orkar lyssna också om processen. Men förvänta dig inte att alla är lika intresserade av att dela med sig. Nej, det är inte ens alltid okej att fråga. Mina äggstockar är mina. Min livmoder är min. Hur jag använder dem är något som jag diskuterar med min sambo. Resten får gissa, alternativt följa det som händer, eller inte händer.

En av feminismens stora är nu borta

Såg ett mail i min inkorg imorse om att en av de stora förkämparna för feminismen, och inte minst bättre förutsättningar för lesbiska, har avlidit. Stina Sundberg har somnat in under gårdagen.

Hon lämnar efter sig ett stort hål, både inom partiet Feministisk Initiativ, som hon varit med och byggt upp, samt som människa. Hon var påläst, varm, med stort hjärta och en förmåga att lyssna på människorna omkring sig. Raka rör och rak i ryggen, med fötterna på jorden, var det som gällde.

Det förvånar mig att inte en enda tidning skrivit någonting om hennes bortgång. Hon var ju "bara" talesperson för ett av landets mer kontroversiella partier. En av de som faktiskt stått på barrikaderna för kvinnors sak. Av någon anledning är hon inte medialt intressant. För få skandaler, och inga troskupper i media, kanske?

Vi som kände henne och vet vad hon gjort inser i alla fall förlusten.

Ännu en siffra i den svartaste statistiken...

Den svartsjuke exmannen mördade sin f.d. fru. Innan han gjorde det hade han lämnat ena barnet i skolan, och sedan köpt en kniv och väntade in henne. Det gick inte för sig att hon träffat en ny man, även om det vid det här laget var två år sedan hon begärde skilsmässa.

25 knivhugg. Han erkänner inte uppsåt. Tillåt mig hångarva. Ända sedan denna lilla ynkliga varelse till man förstod att han inte kunde behålla och kontrollera henne så har hans vanmakt kokat och puttrat. Denna dag kokade den över. Det slutade med att två barn nu står utan mor.

Kvällen innan hade hon pratat med rättsapparaten. De valde att inget göra just då, för det var för sent på kvällen. Bra beslut. Hur tänkte de? Att hotbilden går hem samtidigt som man stämplar ut från jobbet..? Både kvinnan och hennes barn var livrädda.

Jag undrar dels varför ingen sytt in karln tidigare, och framförallt hur barnen kunde vara hos honom. Med en man som slog och hotade. Det är alldeles för lätt att behålla sina barn när man förverkat rätten till dem med våld. Men så anser man också att vårdnaden ska innehas främst av biologisk förälder, även om den som är kvar mördat den andra. Man behöver visst vara "uppenbart olämplig" innan vårdnadsrätten prövas. Jo, slå ihjäl mamsen, och bli en hyvens farsa. Alla vet ju att det kan bli så... ÖHHHHHHH?!?!?!?!

Noterar än en gång hur tandlös vår rättsapparat är. Någon måste dö för att det ska hända något. För barnen fortsätter nu en mardröm som aldrig tar slut. De kan inte, som den eftermiddagströtta åklagaren, gå hem från skiten. Och den här kvinnan bli ännu en siffra i den pinsamma statistiken över kvinnor som mördas av sina män varje år. I Sverige.

Undrar om man bedömer att hon också mördades på ett humant sätt, såsom Lule tingsrätt bedömde ett annat uppmärksammat kvinnomord för ett antal år sedan. Den kvinnan mördades med minst 23 yxhugg, men mordet ansågs inte särskilt rått eller hänsynslöst. Att hon haft den dåliga smaken att göra slut och be honom flytta hade ju gjort att mannen mådde dåligt. Detta räknades som förmildrande omständighet och gjorde att han fick lågt straff. Vi får väl se om rättsväsendet ryckt upp sig och numera förstår vikten av att markera att det inte är okej att dänga upp eller mörda sina kvinnor och ex. Eller om de också tänker håna den mördade kvinnan genom att anse att sjuklig svartsjuka som mannen mår dåligt av är förmildrande omständigheter.

"Realistiskt" att kalla patienter omoraliska?

I Aftonbladet har nu publicerats en debattartikel av en anonym läkare som efter ett par år inom primärvården sett hur det "egentligen" står till med sjukskrivningsproblematiken. Han konstaterar att många sjukskrivningar är av psykologisk karaktär, eller på grund av oklara smärttillstånd, och därmed är de alltså icke giltiga och direkt omoraliska. Han skriver att det i många fall handlar om attityden till sin kropp, och att förlika sig med tanken på att man ibland behöver jobba med smärre krämpor.

Min fråga till honom skulle vara på vilket sätt han bidrar till att hjälpa dessa människor att finna "rätt attityd". Rekommenderar han coaching, sjukgymnastik, samtalsterapi, eller något annat sätt för patienterna att komma vidare? Eller gör han som så många av de läkare jag kom i kontakt med under min tid som sjukgymnast: skriver ut anti-inflammatoriska piller och/eller sömntabletter, och skickar dem vidare utan uppföljning?

Jag blir också beklämd när jag läser att besvär som inte direkt orsakas av svår kroppsskada inte skulle kunna vara arbetsförmågesänkande. Den här läkaren har jobbat i tre år och tror sig nu vara näst intill oantastlig i sina insikter. Jag skulle vilja påstå att han har mycket kvar att lära om hur människor och kroppen fungerar. Allting sitter inte i kroppen eller går att mäta med labbprover eller röntgen. Hans oförmåga att förstå, utreda eller behandla patienter vars besvär har psykosomatisk genes eller där orsaken inte går att finna är hans tillkortakommande, inte automatiskt ett tecken på omoral hos patienten.

Vad som också bör räknas in i sammanhanget är att många av dessa "omoraliska" patienter under flera års tid fått sina sjukskrivningar, och de har fått höra att de inte kan jobba av vårdapparaten. En läkares epifani ändrar inte deras världsbild direkt. De behöver hjälp. Han skriver ju själv att de behöver uppmuntran. Vem ska ge den? Tror han att bara för att han sagt att de inte är sjuka så mobiliseras hela patienternas liv och umgänge kring att hux flux leva denna nya insikt? Han är inte Jesus, folk tar inte sina sängar och går i 2010-talets Sverige. Särskilt inte de som länge fått höra att de inte kan. Omoralen jag fann i debattartikeln var läkarens. Hans plikt, och ed, är att bota, lindra och trösta, i den ordningen. Bota gör han inte, för han tror inte på deras krämpor. Lindrar gör han inte, för de har ju egentligen inte så ont, utan attitydproblem. Och trösten? Verkar bestå i att han talar om för dem att de inbillar sig. Det får ju oss alla att genast finna nya vägar och kämpaglädje, eller?

I sak har han ju rätt, många kan mer än de tror. Men att informera dem om att så är fallet räcker inte. Tror de inte själva, så kan de inte. Skribenten verkar dock anse att har han informerat om läget så har han gjort sitt. Alla vi som satt av ens gymnasiepsykologin vet att förändringar i attityder inte går via snabb information. När ska denna läkare förstå? Och faktiskt börja lotsa ut människor till den som kan hjälpa dem vidare.

Konsten att säga inget alls...

Jimmie Åkesson utmanar Bosse Ringholm som retorikens nollpunkt. Man kan lugnt säga att reportern inte verkade alltför imponerad av Jimmies resonemang. Hans språkfärdigheter kan kanske anses vara ett sätt att markera att han verkligen tar avstånd från resten av världen. Tacka vet jag politiker som vet vad de vill säga och kan säga det också. Jimmie är inte en av dem.

Ätstört

Satt på vagnen och läste Hillevi Wahls kolumn. Hon har följt debatten runt den tämligen tunna norska skidlöparen Therese Johaug och noterat att okunskapen kring ätstörningar är stor.

Dels verkar Johaug själv inte riktigt förstå att det klingar ihåligt att säga att man inte hunnit äta tillräckligt. Dels framträder en klart oriktig bild av sjukdomen i kommentarerna till artikeln, där en skribent talar om att elitidrottare inte kan ha ätstörningar.

Så, oavsett om Johaug är "sunt smal", eller har dokumenterade ätstörningar, så oroar det mig att folk tror att man är skyddad när man tränar hårt. Man kan äta MASSOR, men förbränner man massor mer, så blir man till slut underviktig. Punkt. Att man gör det för sin sport gör inte det hela friskare, snarare "rubbat med alibi".

Jag tävlade i taekwondo på elitnivå i många år, och min ortorexi övergick i träningsanorexi och bulimi med strikt matdagbok och dagliga vägningar. Jag plockade ett gäng internationella medaljer för landslaget och tog SM-guld när jag var som mest sjuk.

Min uppfattning är mer att ätstörningar lätt får fotfäste inom idrotten. Vem minns inte löparen Sara med lår som normala överarmar i omfång? Elitidrotten är inget skydd. Snarare en inkörsport till rubbat ätbeteende.

Hur rimmar då min indignation över okunskapen om ätstörningar med mitt egna förhärligande av atletisk silhuett? Det gör det faktiskt. Atletiskt betyder inte magert, och förutsätter inte en kost- och träningsregim som påverkar hela ens övriga tillvaro. Man kan alltså vara sund och tränad. Länge trodde inte jag heller det, och det kändes väldigt svårt att hitta balansen i det hela. Men det gick. Efter 20 år med mer eller mindre stört ätbeteende äter jag bra, tränar för att det är kul och jag mår bra av det. Ångesten kring mat och vikt är borta. Men inte för att jag elitidrottat, snarare trots det. Det finns ingen som är för duktig eller snygg för att ha ätstörningar. Istället me så att många duktiga flickor drabbas. Vi behöver inte ursäktas eller bortförklaras. Tvärtom.



- Posted by Callisto on the move, using BlogPress from my iPhone

Träningsoptimering, träningsglädje och magiska förändringar

Upptäckte att jag i vår kommer att ha ett tufft träningsschema. Dansklasser måndag och tisdag, och på tisdag ~4 timmar. Detta ska petas ihop med två pump-klasser, ett combatpass och minst ett cykelpass i veckan. Tyvärr la inte Sportlife sitt schema efter mina arbetstider eller min dansundervisning. DAMN. Så jag kan "bara" optimera min träning för alla utom en dag. Ja, snacka om I-landsproblem på hög, eller låg nivå.

Träning är ändå en väldigt viktig del av min tillvaro. Jag har aldrig tillhört de som anser att det är ett nödvändigt ont. Min kropp skriker av glädje när jag får röra på mig. Och jag mår som bäst när jag håller mig i form. Någonstans tror jag att lite motion är bäst för alla, även om man givetvis inte måste jaga "Miss Fitness"-formen, som även jag finner extrem.

För 1,5 år sedan skrev jag om hur människor ville berömma mig för att jag "gått ner i vikt", och hur bestörta de blev när jag sa att jag inte "gått" ner, utan aktivt arbetat för det. Med rätt mat och träning i den mängd det krävdes så har jag trallat ner 6cm i midjemått. Satsningen innan dess plockade ner mig 10cm. Ingen magi, inga konstigheter. Bara "plain old food and training-concept"...

På den bloggen fick jag en hurring av en person som skrev att han tyckte jag var ytlig och att förhärligandet av kampanjer som "love needs no handles", som Les Mills kört, kan verka sårande för överviktiga. Läste kommentaren igen idag, och tänkte "Öhhhhhhh?!?!?!", igen. Varför skulle det vara kränkande att tycka om en atletisk figur på människor? Eller att vilja ha det? Eller att tycka att träning är nyttigt och bra och att alla borde ägna sig åt det i rimliga mängder? Träna bör man...

Jag är evinnerligt tacksam över att ha fått växa upp med glädje inför tanken på fysisk aktivitet, och behålla den. Förstår att inte alla kommer in i tränandet via glädje, utan vissa via en läkare som hötter med fingret och öser livslängdssiffror över en. Men vi kan alla ställa om vår inställning till att röra på oss om vi vill. Just det, vi kan, om vi vill. Välj träningsglädje. Och tryter motivationen så har alla gym med lite självaktning idag ett stall av välutbildade personliga tränare som skräddarsyr program efter just dina behov. Tuta och kör. Vi ses på gymmet. För att det är så förbannat kul!!!

Darwinism in action?

Grilla inomhus var inte en het idé... Det fick de tio personer som hamnade på sjukhus efter att ha försökt med detta erfara.


Jag bara undrar, igen; hur dum får man vara egentligen?

Människosynen från ... under jord

Vad ska man säga? Helena Rivière briljerar med sin underbara människosyn i sin blogg. Alltså, på temat sjukförsäkringar. Hon skriver om empati och respekt, men raljerar mest över människor som inte har fattat att de kan jobba bara för att HR och hennes gelikar nu befriat dem från sjukskrivningsoket som sosseregeringen tvingat på dem. HR behöver akut en kurs i motivationsteori och rehabiliteringspsykologi, samt en fet dos verklig empati. Hennes sätt att se ner på alla som inte klarat av att finta sig runt ett ruttet system, och som dessutom har mage att inte se henne som frälsaren som befriat dem från det och tacksamt skutta till AF och sina nya jobb, är beklämmande. Har sällan tagit del av så vidrig människosyn, och sådan brist på förståelse för att inte alla bara ... fungerar, som HR uppvisar. Denna syn har uppenbarligen fått fotfäste i sättet man valt att hantera de sjukskrivna som numera plötsligt inte är sjuka längre. Jag säger ingenting om målet i sig; det vill säga att fler ska klara av att försörja sig själva. Det är en fantastisk tanke, och den i sig bygger på en människosyn jag delar. Vi kan mycket mer än vi ofta tror. Men man kan inte pressa fram människor från att i åratal "inte klarat något" till att plötsligt känna driv och kraft att återgå i arbete. Den processen är längre än den tid det tog att skriva om begreppen. HR har allvarliga problem med att begripa detta. Och någon hjälp till de som inte bara fattar verkar inte finnas. Empati och respekt... my a**!

Mer om sjuka försäkringar

Idag skrivs det ännu mer om de rubbade sjukförsäkringsreglerna. Jag håller med skribenten om att det mest verkar handla om antal dagar och strikta kriterier, och oroväckande lite om individens faktiska möjligheter på den faktiska arbetsmarknaden. Att vårdapparaten dessutom är inställd på att prångla igenom så mycket folk som möjligt på så kort tid som möjligt (Taylorismen är återfödd i vården...) gör att individer utreds dåligt och summariskt från första början, och den riktade rätta hjälpen uteblir för många.


Inte nog med att fokus verkar ligga på att så snabbt det bara går få avskriva individer som har den dåliga smaken att belasta systemet. Dels räcker det att någon på Försäkringskassan (även kallat "Förskingringskassan", undrar varför...) kan tänka sig att det kanske i den bästa av världar kunde finnas ett jobb individen kunde utföra för att man ska räknas som arbetsför. Om jobbet finns, eller sannolikheten att få en sådan tjänst finns, är inte intressant. Dels så har många handläggare underligt snäv syn på hur arbete får utföras. Har hört om individer med depression och utmanttningsproblematik, som inte klarat sig in på arbetsmarknaden för att deras tillstånd inte tillåter regelbunden t ex. halvtid 8-12 varje dag. Att de skulle kunna jobba heltid en dag, vila nästa, jobba 6 timmar dagen efter, kanske heltid dagen efter igen, osv, och på sikt tråckla ihop en viss deltid, har liksom inte varit intressant. Det räknas inte. Blir kanske för jobbigt att läsa in de papprena, eller vad som nu är problemet.

Så regelverk med fel fokus, bedömningar som bygger på att alla människor automatiskt fungerar på det sätt som ger minst pappersexercis och minst pengar ut från systemet, och en ovilja hos både beslutsfattare och handläggare att se att man skjuter bredvid målet är orsaker till att man inte längre tar hand om människor som mår dåligt. Man bedriver hetsjakt på dem, och får många av dem att må ännu sämre. Speciellt individerna med psykosomatiska besvär får dubbeldos av stress, och de som inte berörts av stress innan kan få sin stroke-rehab eller återhämtning efter handledsfraktur kantad av lite stress-symptom. Försäkringskassan bjuder på det.

Vi som tittar på hoppas innerligt att slippa bli sjuka. I alla fall fram tills det finns ett system som ser till våra faktiska behov av rehabilitering, där man kan få en reell möjlighet att återhämta sig och faktiskt återgå i arbete, istället för att skjutas ner för att en byråkrat kommit på att ens åkomma inte KAN ta längre tid än X dagar att läka ut... Jag vill se ett system som i första hand fokuserar på att hjälpa individen att komma tillbaka. Där det finns en inbyggd insikt om att vi alla skadas av olika saker och har olika förutsättningar till återhämtning. En stroke läker inte på X dagar. Ett benbrott läker inte på Y dagar. Det finns ett spann. Vem kan tala om det för Försäkringskassan, eller ännu hellre De Som Bestämmer?