Njutning eller kalorihets?

Igår var jag på ett body pump-pass som verkligen blåste rent rören, om man säger så. Instruktören peppade oss att ta i från tårna, och grannens tår också vid behov. Helt underbart och jag var verkligen totalt slut efter passet. Body pump is the shit. Jag har varit skeptisk, men nu är jag såld. Hela kroppen på en timme

Det som jag dock ställde mig frågande till var att instruktören ofta under passet sa att vi skulle tänka på att det snart var dags för sommarlinnena och att det nu var dags att "bränna det vi åt igår". Det kändes för mig inte helt sunt. Träningsanorektikerna och ortorektikerna lär ju älska att instruktören legitimerar deras sjuka driv att göra av med varje kalori man stoppar i sig. Men det är inte det en instruktör ska göra, enligt mig. Med dagens vikthets behöver vi inte boostas till det när vi tränar. Många nojar nog som det är. Har också hört om en ännu knepigare instruktör, vars pepp går ut på att "det här är priset vi betalar för att folk ska vända sig om på stan". ÖHHHHH?!?!?! Vad hände med välmående och sunda ideal, och att det faktiskt är GÖTT att ta i så man känner pulsen rusa och mjölksyran invadera kroppen, som ett förstaled till en friskare och starkare kropp? Njutningen. Det som gör att belöningen inte bara är sen, utan också där och då?

Det finns positiva sätt att peppa. Man kan påminna gruppen om att ha de egna målen i åtanke och kämpa för dem. Att prata om att det handlar om sommarlinnet innebär på sätt och vis att man utgår från att alla som är där vill, eller bör vilja, gå ner i vikt. Det antyder att vi egentligen inte ska vara nöjda än. Saken är att jag ÄR nöjd. Jag har den dåliga smaken att "underhållsträna", både för att behålla formen, och för att slippa smärta från en tämligen överrörlig rörelseapparat. Jag har ingen sommarlinnenoja, och inget behov av att slita för att folk ska vända sig om efter mig. Nog för att jag tycker om en atletisk figur, på mig själv och andra, men det är inte min plats att utgå från att alla vill ha det eller idealiserar det. Man kan och får vara nöjd utan sexpack. Som min väninna sa: "Det är ute med rutor och inne med ränder.". Hon är helnöjd med sina kurvor. Visst är det skönt när man är nöjd? Mår man bra och är nöjd kan man träna för att det är bra för en. Inte alla sliter för att gå ner i vikt hela tiden.

Tycker därför, och det sa jag också till instruktören, att vi kanske kan få äta den där kladdkakan på lördag utan att hetsas att bränna varje gram av den på söndag. Vinglasen vi hällde i oss, chipsen vi åt, och godiset som slank ner. Det var gott. Vi ska kunna njuta av det utan att det blir en "skuld" att betala med träning dagen efter. Socker i mängder, varje dag, är jobbigt för kroppen. Men att aldrig tillåta sig att njuta känns så snett. Vad blir det för liv? I tankespåret "bränn allt det du äter" bor avsevärda mängder tvångspräglade beteenden och tankar, som jag inte tycker vi behöver lyfta fram. Jag skulle gärna se att fler tränade. Men inte primärt för att leva upp till ett smalt ideal utan för att det är bra. Våra ideal är olika, men alla kroppar behöver röra på sig. Hur vore det att ta fram det som är skönt och positivt med det, utan tvång och kaloriskulder? Träning är nyttigt kul. På tiden att det börjar marknadsföras som det!