"Realistiskt" att kalla patienter omoraliska?

I Aftonbladet har nu publicerats en debattartikel av en anonym läkare som efter ett par år inom primärvården sett hur det "egentligen" står till med sjukskrivningsproblematiken. Han konstaterar att många sjukskrivningar är av psykologisk karaktär, eller på grund av oklara smärttillstånd, och därmed är de alltså icke giltiga och direkt omoraliska. Han skriver att det i många fall handlar om attityden till sin kropp, och att förlika sig med tanken på att man ibland behöver jobba med smärre krämpor.

Min fråga till honom skulle vara på vilket sätt han bidrar till att hjälpa dessa människor att finna "rätt attityd". Rekommenderar han coaching, sjukgymnastik, samtalsterapi, eller något annat sätt för patienterna att komma vidare? Eller gör han som så många av de läkare jag kom i kontakt med under min tid som sjukgymnast: skriver ut anti-inflammatoriska piller och/eller sömntabletter, och skickar dem vidare utan uppföljning?

Jag blir också beklämd när jag läser att besvär som inte direkt orsakas av svår kroppsskada inte skulle kunna vara arbetsförmågesänkande. Den här läkaren har jobbat i tre år och tror sig nu vara näst intill oantastlig i sina insikter. Jag skulle vilja påstå att han har mycket kvar att lära om hur människor och kroppen fungerar. Allting sitter inte i kroppen eller går att mäta med labbprover eller röntgen. Hans oförmåga att förstå, utreda eller behandla patienter vars besvär har psykosomatisk genes eller där orsaken inte går att finna är hans tillkortakommande, inte automatiskt ett tecken på omoral hos patienten.

Vad som också bör räknas in i sammanhanget är att många av dessa "omoraliska" patienter under flera års tid fått sina sjukskrivningar, och de har fått höra att de inte kan jobba av vårdapparaten. En läkares epifani ändrar inte deras världsbild direkt. De behöver hjälp. Han skriver ju själv att de behöver uppmuntran. Vem ska ge den? Tror han att bara för att han sagt att de inte är sjuka så mobiliseras hela patienternas liv och umgänge kring att hux flux leva denna nya insikt? Han är inte Jesus, folk tar inte sina sängar och går i 2010-talets Sverige. Särskilt inte de som länge fått höra att de inte kan. Omoralen jag fann i debattartikeln var läkarens. Hans plikt, och ed, är att bota, lindra och trösta, i den ordningen. Bota gör han inte, för han tror inte på deras krämpor. Lindrar gör han inte, för de har ju egentligen inte så ont, utan attitydproblem. Och trösten? Verkar bestå i att han talar om för dem att de inbillar sig. Det får ju oss alla att genast finna nya vägar och kämpaglädje, eller?

I sak har han ju rätt, många kan mer än de tror. Men att informera dem om att så är fallet räcker inte. Tror de inte själva, så kan de inte. Skribenten verkar dock anse att har han informerat om läget så har han gjort sitt. Alla vi som satt av ens gymnasiepsykologin vet att förändringar i attityder inte går via snabb information. När ska denna läkare förstå? Och faktiskt börja lotsa ut människor till den som kan hjälpa dem vidare.