Människosynen från ... under jord

Vad ska man säga? Helena Rivière briljerar med sin underbara människosyn i sin blogg. Alltså, på temat sjukförsäkringar. Hon skriver om empati och respekt, men raljerar mest över människor som inte har fattat att de kan jobba bara för att HR och hennes gelikar nu befriat dem från sjukskrivningsoket som sosseregeringen tvingat på dem. HR behöver akut en kurs i motivationsteori och rehabiliteringspsykologi, samt en fet dos verklig empati. Hennes sätt att se ner på alla som inte klarat av att finta sig runt ett ruttet system, och som dessutom har mage att inte se henne som frälsaren som befriat dem från det och tacksamt skutta till AF och sina nya jobb, är beklämmande. Har sällan tagit del av så vidrig människosyn, och sådan brist på förståelse för att inte alla bara ... fungerar, som HR uppvisar. Denna syn har uppenbarligen fått fotfäste i sättet man valt att hantera de sjukskrivna som numera plötsligt inte är sjuka längre. Jag säger ingenting om målet i sig; det vill säga att fler ska klara av att försörja sig själva. Det är en fantastisk tanke, och den i sig bygger på en människosyn jag delar. Vi kan mycket mer än vi ofta tror. Men man kan inte pressa fram människor från att i åratal "inte klarat något" till att plötsligt känna driv och kraft att återgå i arbete. Den processen är längre än den tid det tog att skriva om begreppen. HR har allvarliga problem med att begripa detta. Och någon hjälp till de som inte bara fattar verkar inte finnas. Empati och respekt... my a**!