Satt på vagnen och läste Hillevi Wahls kolumn. Hon har följt debatten runt den tämligen tunna norska skidlöparen Therese Johaug och noterat att okunskapen kring ätstörningar är stor.
Dels verkar Johaug själv inte riktigt förstå att det klingar ihåligt att säga att man inte hunnit äta tillräckligt. Dels framträder en klart oriktig bild av sjukdomen i kommentarerna till artikeln, där en skribent talar om att elitidrottare inte kan ha ätstörningar.
Så, oavsett om Johaug är "sunt smal", eller har dokumenterade ätstörningar, så oroar det mig att folk tror att man är skyddad när man tränar hårt. Man kan äta MASSOR, men förbränner man massor mer, så blir man till slut underviktig. Punkt. Att man gör det för sin sport gör inte det hela friskare, snarare "rubbat med alibi".
Jag tävlade i taekwondo på elitnivå i många år, och min ortorexi övergick i träningsanorexi och bulimi med strikt matdagbok och dagliga vägningar. Jag plockade ett gäng internationella medaljer för landslaget och tog SM-guld när jag var som mest sjuk.
Min uppfattning är mer att ätstörningar lätt får fotfäste inom idrotten. Vem minns inte löparen Sara med lår som normala överarmar i omfång? Elitidrotten är inget skydd. Snarare en inkörsport till rubbat ätbeteende.
Hur rimmar då min indignation över okunskapen om ätstörningar med mitt egna förhärligande av atletisk silhuett? Det gör det faktiskt. Atletiskt betyder inte magert, och förutsätter inte en kost- och träningsregim som påverkar hela ens övriga tillvaro. Man kan alltså vara sund och tränad. Länge trodde inte jag heller det, och det kändes väldigt svårt att hitta balansen i det hela. Men det gick. Efter 20 år med mer eller mindre stört ätbeteende äter jag bra, tränar för att det är kul och jag mår bra av det. Ångesten kring mat och vikt är borta. Men inte för att jag elitidrottat, snarare trots det. Det finns ingen som är för duktig eller snygg för att ha ätstörningar. Istället me så att många duktiga flickor drabbas. Vi behöver inte ursäktas eller bortförklaras. Tvärtom.
- Posted by Callisto on the move, using BlogPress from my iPhone
1 kommentar:
Stört är bara förnamnet på människor okunskaper kring ätstörningar… Hur många år ska det ta innan de förstår att uppseendeväckande magra anorektiker faktiskt inte är den typiska personen med ätstörning, utan tvärtom tillhör en minoritet? Och om man ser hur maniskt och mycket personer med ätstörningar kan träna, så är kommentarerna i AB om att man inte "kan" ligga på elitnivå med en ätstörning ren BS. Tyvärr är elitidrott i alla dess slag ofta en grogrund för ätstörningar av alla varierande slag. Rent procentuellt skulle jag helt ärligt gissa att det finns fler med ätstörningar på och strax under elitnivå i idrotten än i normalbefolkningen.
Skicka en kommentar