Jag har nyligen fått lägga vantarna på en tämligen intressant bok, som heter "I trygghetsnarkomanernas land" av David Eberhard. David är psykiatriker, och har skrivit om den svenska längtan efter trygghet, som mer eller mindre kommit att förlama Sverige. Vi har fått ett land där alla former av tävling (förutom om man heter Kajsa, Foppa eller Ingemar) är strikt förbjudet. Vi har fått ett klimat där man aldrig utsätts för några krav eller tillåts känna hur det är att möta motstånd eller misslyckanden. Detta har skapat generationer av hudlösa individer, som tror att någon annan ska lösa deras liv åt dem, och som inte klarar av det vanliga livet utan depressioner, suicidförsök och mer eller mindre känslor av annalkande undergång.Det är spännande läsning, men kapitlet som fick mig att reagera starkast, var det om skolan i Sverige. Skolan, där alla tvingas in i samma form. Fyller du inte ut den, så tvångstöjs du till att fylla den, med vissheten om att du egentligen inte passade men det får man ite säga högt. Tar du för mycket plats klipps du behändigt ner i den ordinerade formen. Jag återupplevde under dessa sidors läsning min egna skoltid, präglad av frustration och förvirring. Den pådyvlade skammen för att jag var begåvad (och hade dessutom mage att inte dölja det inför de mindre begåvade!), förmaningarna när jag räknade för snabbt, den nedlåtande blicken när fröken påstod att 3-5 inte gick, och jag protesterade med att det visst går och blir -2 (i första klass), de djuuuuuupa suckarna när jag räckte upp handen IGEN under lektionen och ville svara på frågorna...
Jag började första klass med den fullkomligt felaktiga förväntningen att det skulle bli ett ställe jag skulle älska, för där fick man LÄRA SIG saker. Att lära mig var det bästa jag visste. Efter ett år var jag desillusionerad. Efter några år ytterligare omotiverad. I högstadiet var jag fullständigt ohanterabar för lärarkåren och saknade all respekt för den. Jag slogs inte, jag pratade inte sönder lektionerna, jag mobbade ingen, jag förstörde inte skolans egendom, men jag hade en stenhård mask av aggression och motstånd i största allmänhet. Hade jag lågpresterat hade man säkert satt mig hos skolpsykologen och sedan i OBS-klass. Men jag var ju duktig, så jag fick hållas... Lärarna kallade mig "begåvad men oslipad", men ingen problematiserade det närmare än så.
I gymnasiet gled jag igenom naturvetenskaplig linje med inställningen "kan man få en fyra gratis är det fusk att plugga för en femma". Jag gick ut med 4,4 i slutbetyg, dödligt besviken på linjen som skulle varit en stor utmaning, och svor att aldrig sätta min fot i en skola igen. Nu, drygt 300 poäng på universitet senare, så är jag glad att jag inte lät mig avmotiveras alldeles. Mina år som student har varit otroligt givande och spännande, och jag har mött världar där man får, och till och med förväntas, prestera. Tiden jag arbetade på högskola är fortfarande den tid jag ser tillbaka på med flest leenden och mest värme. Inte för att jag på något sätt var "bäst" eller briljerade dagligen, utan för att miljön var gjord för att utveckla och utvecklas, att få prestera och få möta utmaningar på daglig basis.
I Sverige är det fult att utmanas. Att prestera är något som man bör hålla för sig själv, och helst låta bli, så att ingen annan sate som INTE klarar samma saker blir ledsen. Fast jag tror inte att någon annans liv hade blivit sämre om jag fått lov att vara duktig i matte. För de andra är säkert bättre än mig på andra saker. Jag må pricka bra poäng på IQ-tester, men vad säger det? Det är ingen värdering av min existens i förhållande till andras människovärde. Det säger ingenting om hur jag kommer att klara mig livet. Eller hur lycklig jag kommer att bli. Men att bli dissad för att jag råkade födas med en hjärna som hade disposition för logik och problemlösning har knappast gjort mig, eller någon annan, lyckligare. I den ständiga strävan att få alla att tro att de kan vara lika bra på allt tar man från allihop bort möjligheten att bli bra på någonting alls. Vem vinner på det? Jag har nu, 32 år gammal, gjort upp med min skoltid på allvar och beslutat att det som inte dödat nog i alla fall härdat lite. Men måste det vara så?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar