Livsfarligt sabotage

I Motala har någon roat sig med att vässa ett gäng träpinnar och pålar och placera dem så att den som dyker från den populära badbryggan skulle göra sitt sista dyk.

Bild från Expressen.se

Detta får mig att undra hur det är med folk egentligen? Dådet påminner om Femte Kvinnan av Henning Mankell, där en man spetsades på bambustavar på sin egna tomt i en fälla. Men den historian var ett verk av Mankells hjärna. I Motala har någon på riktigt försökt skada eller döda. Vem som blev offer för detta tycks helt ointressant. Men någon har lagt massor av tid på att skaffa ett 30-tal träbitar, tagit sig tiden och energin att tälja till dem, och sedan dessutom planterat dem på badplatsen. Tid, resurser, planering och en otäck målmedvetenhet som får en att undra om en endaste skruv är rätt åtdragen hos denna individ.

En psykologi-expert har konstaterat att detta dåd bär samma förtecken som skålgårdsmassakrer; gärningsmannen vill hämnas en oförrätt, verklig eller inbillad. Vad kan vara så fel att man riskerar att ta livet av oskyldiga, barn, unga eller gamla, för att få fram... Ja vaddå? Vem skulle förstå? Vem skulle veta? Är inte en blind hämnd där kanske helt oskyldiga drabbas och ingen förstår varför rätt bortkastad? Varför inte bara smälla sin plågoande på käften, om man ändå är såpass våldsbenägen?