Pride är komma-ut-vecka för många

Nu var det i och för sig mer slumpen som gjorde att jag själ avklarade min sista instans av att komma ut i veckan. Det var min kära farmor som började undra om man och barn, såsom så många andra före henne, och då kunde jag inte hålla mig utan berättade att jag inte kommer att leva med en man. Hon tittade på mig, undrade om människor var elaka mot mig och om jag borde hålla det hemligt, men förstod och respekterade min reaktion när jag sa att hellre dör jag än döljer den jag är. Sedan sa hon, precis som mamma, att hon inte var alls förvånad, utan hade undrat ibland. Varför kunde ingen talat om det för mig när de tänkte så?

Läst precis i Aftonbladet, som ska ha tummen upp för att de så vitt och brett rapporterar om Pride och regnbågsrelationer, att 1/3 av de som var HBT (och svarat på den lilla omröstningen) inte kommit ut ännu. Det var en beklämmande siffra att ta del av. 1/3 vågar eller vill inte outa sin läggning. Det är ju jättehemskt. Aftonbladet jobbar också hemåt med komma-ut-berättelser, chatt med en Pride-bloggare och givetvis en länk till nämnda blogg. Som grädde på moset skriver man om "höstens heta filmpar" som är.... två män. I filmen "Patrik 1,5" porträtteras ett par som är väldigt Svensson, förutom att det består av två män. Vi kan alltså få se Gustaf Skarsgård och Torkel Petersson hångla på rulle i höst. Lite sjysst homo-hångel blir bra till biohösten.

Jag tror att det är viktigt för många, särskilt de som inte vågat komma ut ännu, att se att vi inte är ensamma, att HBT finns överallt, i alla samhällsskikt, och överallt i landet, och utomlands. Och det är viktigt för vår identitet, särksilt om man fortfarande söker den, att ha förebilder, eller i alla fall någon att snegla mot. Jag har funnit att filmer, tv-serier och böcker faktiskt är viktiga när man tillhör en såpass dold falang av befolkningen som "flator". De flator man ser på klubbar är inte nödvändigtvis hela flatvärlden, men det är de som syns. Är just nu galet glad över boken "Stjärnor utan svindel", där berättelsen på fler punkter än den uppenbara tangerar mitt liv. Som ilskan när män omkring en påstår att tjejsex inte är "på riktigt". Känslan av att alla flator antas vara på ett visst sätt. Att de tror att flator går på allt som rör sig av honkön... Mycket konstiga fördomar finns det. Och tankar kring livet, kärleken, och världen. Media har en viktig, viktig roll i detta. Aftonbladet må tumma på fakta och innehåll för smarriga rubriker ibland, men de har faktiskt tagit en del av sitt ansvar i att jobba för en gay-vänligare värld. Önskar att t ex GP gjorde mer på den fronten också.