Barn och silvertejp

Idag kom jag hem efter en härlig långhelg i England. Dans, dans och mer dans, och alla som är ett namn inom min dansgenre var givetvis där. Är nu så inspirerad att jag spricker nästan och vill bara dansa dansa dansa... Men på vägen hem var inspirationen stundtals av annan sort. Jag hamnade framför en mor med två battingar på planet från London. Ungen bakom mig fann, förutom i att sjunga med sin syster som satt bredvid, och tjoa och tjimma, stort nöje i att banka och sparka i stolsryggen framför sig under resans gång. Ett antal gånger vände jag mig om och bad mamman säga till sin illbatting. Jag ville bara slita tag i ungens ben, som jag kunde ha nått mellan sätet och väggen, och nypa till. DET illvrålet hade i alla fall varit värt att lyssna på... Men mamman verkade inte ha något som liknade pli på sin både högljudda och sprattliga dotter. Ville vända mig om än en gång, och fråga om hon tänkt på användingsområdena för silvertejp inför nästa resa. Inte kul att sitta och försöka läsa när hela sätet skakar som om planet höll på att rämna. Nästa gång vill jag boka barnfritt plan. Och jag vill uppmuntra flygbolagen att instruera passagerare att ALLA, även barn, skall hålla sig inom vettiga ljudnivåer. Kanske blir man som småbarnsmamma så avtrubbad att man inte förstår att de gälla skrik ens ögonstenar utstöter i tid och otid faktiskt är oljud för alla som saknar blodsband med ljudkällorna. Jag konstaterade också under resan att sannolikheten att jag själv vill ha barn någon gång i framtiden minskade ytterligare.