Politiskt desillusionerad

Jag har alltid varit blå. Jag har mycket svårt att se mig själv slira över åt det röda hållet, jag tycker inte att ideologierna passar mitt sätt att tänka, värdera och vara. Men nu, en bit in i det blå styret, har jag insett att de jag röstat på inte håller måttet. Dels vågar de inte föra blå politik, dels innebar min röst att kd-tomtarna i ännu en mandatperiod bromsar chansen för mig att någonsin få gifta mig, och dels har de helt misslyckats med att ta mediarummet och försvara sin politik utan har hamnat i ett slags pinsam opposition mot medierna, som fortfarande ägs av (S) och (V). Dessutom har de på sina händer också att FRA-skiten röstades igenom.

Till och med en av mina bästa vänner någonsin, den mest blå person jag känt i hela mitt liv, säger att han inte ska rösta borgerligt i nästa val. DET, ska gudarna veta, är STORT STORT STORT!!! När E bangar från sina "artfränders" sida, då har de dabbat sig rejält.

Jag vet inte vad jag ska rösta på i nästa val. Det självklara alternativet har självdött från den kartan. Andra alternativ verkar lysa med sin frånvaro. Kanske skulle man lägga en röst på Piratpartiet? Eller bilda ett blåfärgat feministparti? Kan Linda Rosing bilda parti borde väl jag med kunna. Vaffan... Det svider att se att det man en gång trodde på var ett luftslott som ingen klarade av att bygga, eller vågade bygga.