Kamphundar på tapeten igen

Nu har polisen skjutit en staff-variant av hund som sprungit runt i ett grannskap och skrämt folk. Ägaren vill ha en urskt från polisen, och anser att hunden är snäll och inte alls aggressiv. Att flera grannar ringt under den senaste tiden verkar man helt oförstående inför.

Detta har återigen fått förstå-sig-påarna som tror att de vet något om hundar att gasta om att förbjuda vissa raser. Jag blir lika lesen varje gång detta kommer upp. Alla som i högan sky skriker att staff-hundar är aggressiva, onda varelser som borde förbjudas, som VET att hunden är farlig, borde ta en titt på fakta om olika hundraser innan de öppnar truten.

När jag var liten var det schäfern som hade dåligt rykte. Sönderavlad och ofta ägd av människor som hade vovven som penisförlängare och respekt-substitut, eller som enda levande sällskap i missbruksmisären, hade schäfern svårt att visa sig från sin bästa sida. Samma är det med staffarna. De må vara framavlade för att, som någon på Aftonbladets debattsida skrev, att användas i ett visst syfte. Detta gör inte att man inte kan ha dem som sällskapsdjur. Många hundraser är till för jakt och vallning, men inte ser man ofta stans alla hundägare samlas i skogen för att jaga eller släppa ut sin vovsing för att valla får. Alltså, ett nollargument.

Saken är, att precis som med schäfern för tjugotalet år sedan, så har olämpliga ägare gjort att rasernas rykte dragits i smutsen. Hundarna i sig kan vara keliga som små kattungar och mycket tillgivna och härliga och mycket säkra bland människor. Fel uppfostrad kan en papillon eller en pudel bli väldigt jobbig att hantera. En hund som fostrats med kärlek och konsekvens blir sällan "defekt" eller farlig. Givetvis finns enstaka defekta fall som ploppar fram här och var, precis som bland människor. Men döm inte hundrasen efter vilka ägare som finner den polulär för stunden. Dessa hundar som nu är på tapeten, staffarna, förtjänar ett bättre öde och rykte än så.

Artikel om känd "kamphund" som blev dekorerad i Första Världskriget.