Dödshjälp- en mänsklig rättighet

Med starka känslor mycket nära ytan läste jag en artikel om en kvinna i Danmark som hjälpt sin mor att dö. Modern var sjuk, och hade kommit en bra bit på vägen till att bli en lallande grönsak och hade bestämt sig sedan länge för att göra slut på eländet när hon närmade sig brytpunkten. Henens barn bistod henne med medlen, det vill säga rätt mediciner, och var på olika sätt omkring när planen sattes i verket. Jag tycker det var otroligt starkt av dessa barn att ge sin mor hennes sista och enda önskan. Det måste varit en sjujävla kamp mot allt vad känslor och normer och egoism heter, att låta det som skedde ske.

Jag undrar varför det på så många håll, bland annat i Sverige, är så tabu att vilja avsluta sitt liv när lidandet blir för stort. Jag lät avliva en mycket älskad katt för att han led av sin sjukdom. Ingen tycker att det var konstigt. Men om jag skulle bli mycket sjuk, och av olika skäl vilja avsluta livet men inte förmå att göra detta, så förväntas jag lida tills kroppen och knoppen ger upp helt och hållet. Tänker på Million Dollar Baby, där den förlamade boxar-tjejen försöker med alla medel att göra slut på eländet. Hon försöker med att bita av sig tungan där hon ligger, förlamad från nacken och ner, men misslyckas. Senare har hennes tränare förbarmande över henne och hjälper henne att få somna in. Ett stort brott i samhällets ögon, en gest av stor barmhärtighet och varmt hjärta om man ser det från den skadade kvinnans sida.

För mig är rätten av välja slutpunkten på sitt liv en mänslig rättighet. Om någon verkligen, verkligen inte vill leva längre, varför tvinga dem? Särksilt om de plågas svårt av sjukdomar utan chans till bot? Varför klamrar vi oss egoistiskt och med de moraliska pekpinnarna i högsta hugg fast vid att varje mänsligt liv skall uppehållas in absurdum så länge det bara går? Vem vinner på det? Vem gagnas av att ha en döende eller svårt lidande individ vid liv? Inte ens de anhöriga kan väl känna någon egentlig glädje, då det bara innebär extra långa väntan på det oundvikliga? Varför är vi så rädda för döden? Jag har drömt om min, på olika sätt, i omgångar, och är benägen att se det som något som vi alla kommer att uppleva, som jag inte längre fruktar. Nunnorna i Vadstena talade om döden som ett skifte från ett skede i existensen till ett annat, som borde firas lika fint som födelsen. Vacker tanke. Döden är inte hemsk. Kanske är vägen dit det för många. Nära och kära sörjer, givetvis. Men själva döden är bara ett ögonblick av ändrat tillstånd. Vad man tror finns efter det är upp till var och en.