tisdag 16 februari 2010

Skapande genererar sexuella trakasserier?

Ekot har gjort en undersökning där det framgår att varannan skådespelerska utsatts för sextrakasserier av kollegor eller chefer. I hälften av dessa fall är förövaren en chef. Men vi kanske ska nöja oss med att se detta som ett utslag av skaparångest? Lite åt det hållet drar Sture Carlsson, chef för svensk scenkonst, i alla fall. Han konstaterar förvisso att det rör sig om ett maktuövande mot kvinnor, men säger också att "Man bör kanske också veta att inom en skapandeprocess finns mycket ångest och sexualitet är ett av de sätt som ångest kommer till uttryck i.". F! Västra Götaland kommenterar detta i sin blogg med att teatern ju i så fall är en mycket farlig plats och borde stängas. Skapar den sådan ångest att man blir en fara och ett besvär för sina medmänniskor så kanske man borde fundera på en annan bransch?

Jag har arbetat som artist i flera år, och alltid ägnat mig åt någon form av skapande. Jag har då aldrig känt något svårkontrollerat behov att trakassera någon, eller göra närmanden mot någon, när jag skapat nya scenkläder eller koreograferat. Inte heller har uppträdandet gett mig sådan ångest att jag svårligen klarat mig undan att bli kladdig mot min omgivning. Alltså, ursäkter, ursäkter. Gubbväldet gör vad som helst för att få sina sjuka äckliga beteenden att framstå som normala och acceptabla. Det är de inte!

Lina Zavalia från nätverket WISP (Women in Swedish perfoming arts), uttalar sig i DN och lägger problemägarskapet i knät på svensk scenkonst. Hon menar att det rör sig om en ledningsfråga. När chefer får krav på sig att styra upp värderingar, och också gör det, kan det hända saker.

Det är verkligen på tiden att det händer saker i detta trakasseriträsk. De historier som publicerats utifrån enkäterna som Ekot samlat in ger en skrämmande bild av hur det kan gå till. Kvinnorna vet att de är i underläge och vågar inte att bli en sån där besvärlig typ som anmäler. Den som ändå säger ifrån, trots förväntningen om tillgänglighet, kan vänta sig kalla handen i fråga om jobb framöver. Och ibland ger de sig på en i alla fall, även om man säger nej. Det hände i alla fall den kvinna vars story Expressen publicerat. "Gick jag inte med på att ligga med honom skulle han slå mig medvetslös och sedan skulle han ha sex med mig". Sicken gullig kille. Men får man inte ligga utan våld och hot, och inte är man nog att få napp på normal väg, får man väl även som känd skådis ta till det man har. DN berättar om en kvinna som råkade höra de manliga kollegorna prata om vem som skulle ta henne först, och att de försökte ta sig in på hennes rum under natten.

Det behövs AKUT en normförändring inom teatern. Och samhället, i och för sig. Alla borde egentligen förstå hur kränkande det är för kvinnorna att vistas i denna miljö, och säga högt att det inte är okej. I alla fall hoppas jag att de flesta tycker så. Att vi kvinnor har rätt till våra egna kroppar. Vi får säga nej. Vi får söka jobb på begåvning och meriter istället för att vara söta och knulla oss till jobb. Eller förväntas pippa vilken överkåt manlig skådis eller chef på en teater som helst för att ha en chans att få jobb framöver.

Det som också behövs är att vi kvinnor bryter tystnaden och också stödjer dem som vågar tala ut, som vågar protestera. Kvinnors fördömande av varandra håller många tillbaka, och är minst lika problematiskt som det manliga beteendet. Så skrik högt, tjejer. Ta inte längre skiten. Och se till att få de andra tjejerna och kvinnorna med på tåget på er sida. När vi slutar vara tysta och lida i smyg av rädsla, och när vi börjar stötta varandra, så förlorar svinen sitt grepp. Dags att återerövra rätten till våra egna kroppar, och ta oss rätten att bli sedda och bemötta som individer, inte hål på två ben.

4 kommentarer:

Lisa sa...

Hear, hear! Det finns ingen anledning för kvinnor att hålla tyst och ta emot, och än mindre att släta över männens tafsande och egenmäktiga beteenden kring kvinnokroppen. Vare sig i kultursfären eller utanför.

Är det konstnärligheten i sig, det kreativa sinnet eller mer specifikt den manliga konstnärligheten som skulle vara en ursäkt för grova sexuella övertramp? Jag har då inte märkt några sådana tendenser i mina kreativa uttryck, men så saknar jag både y-kromosom, kuk och hög position inom kultursfären också.

Ingen konstnärlig status ger en man rätten att trycka upp en kvinna mot väggen och köra upp handen i hennes skrev, och det finns INGA som helst ursäkter. Det är inte chefernas problem om cheferna aldrig får veta att problemet finns där. Utan när tystnaden gör att strukturerna vidmakthålls är det tystnaden som måste brytas. Och ja, det är lite för ofta kvinnornas tystnad. Som jag redan tjatat om gång på gång i min blogg. Sluta ta emot, tjejer! Om tillräckligt många står på sig och säger ifrån så kommer ett NEJ inte betyda att man tackar nej till nästa roll.

Huskorset sa...

Ett WISP-arrangerat panelsamtal på Pustervik den 8 mars, verkar det. Håll utkik!

Callisto sa...

Huskorset, hoppas det ligger på en tid man kan gå.

FVHC sa...

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=2795&grupp=9346

"Medierna" i P1 visar att man inte kan dra generella slutsatser av undersökningar om sextrakasserier i scenkonsten. Alltså har Solveig fel och Lena rätt. Det är bara att lyssna via länken. Svarsfrekvensen var bara 37 %. Då faller allt.