Livsfarligt sabotage

I Motala har någon roat sig med att vässa ett gäng träpinnar och pålar och placera dem så att den som dyker från den populära badbryggan skulle göra sitt sista dyk.

Bild från Expressen.se

Detta får mig att undra hur det är med folk egentligen? Dådet påminner om Femte Kvinnan av Henning Mankell, där en man spetsades på bambustavar på sin egna tomt i en fälla. Men den historian var ett verk av Mankells hjärna. I Motala har någon på riktigt försökt skada eller döda. Vem som blev offer för detta tycks helt ointressant. Men någon har lagt massor av tid på att skaffa ett 30-tal träbitar, tagit sig tiden och energin att tälja till dem, och sedan dessutom planterat dem på badplatsen. Tid, resurser, planering och en otäck målmedvetenhet som får en att undra om en endaste skruv är rätt åtdragen hos denna individ.

En psykologi-expert har konstaterat att detta dåd bär samma förtecken som skålgårdsmassakrer; gärningsmannen vill hämnas en oförrätt, verklig eller inbillad. Vad kan vara så fel att man riskerar att ta livet av oskyldiga, barn, unga eller gamla, för att få fram... Ja vaddå? Vem skulle förstå? Vem skulle veta? Är inte en blind hämnd där kanske helt oskyldiga drabbas och ingen förstår varför rätt bortkastad? Varför inte bara smälla sin plågoande på käften, om man ändå är såpass våldsbenägen?

Pride är komma-ut-vecka för många

Nu var det i och för sig mer slumpen som gjorde att jag själ avklarade min sista instans av att komma ut i veckan. Det var min kära farmor som började undra om man och barn, såsom så många andra före henne, och då kunde jag inte hålla mig utan berättade att jag inte kommer att leva med en man. Hon tittade på mig, undrade om människor var elaka mot mig och om jag borde hålla det hemligt, men förstod och respekterade min reaktion när jag sa att hellre dör jag än döljer den jag är. Sedan sa hon, precis som mamma, att hon inte var alls förvånad, utan hade undrat ibland. Varför kunde ingen talat om det för mig när de tänkte så?

Läst precis i Aftonbladet, som ska ha tummen upp för att de så vitt och brett rapporterar om Pride och regnbågsrelationer, att 1/3 av de som var HBT (och svarat på den lilla omröstningen) inte kommit ut ännu. Det var en beklämmande siffra att ta del av. 1/3 vågar eller vill inte outa sin läggning. Det är ju jättehemskt. Aftonbladet jobbar också hemåt med komma-ut-berättelser, chatt med en Pride-bloggare och givetvis en länk till nämnda blogg. Som grädde på moset skriver man om "höstens heta filmpar" som är.... två män. I filmen "Patrik 1,5" porträtteras ett par som är väldigt Svensson, förutom att det består av två män. Vi kan alltså få se Gustaf Skarsgård och Torkel Petersson hångla på rulle i höst. Lite sjysst homo-hångel blir bra till biohösten.

Jag tror att det är viktigt för många, särskilt de som inte vågat komma ut ännu, att se att vi inte är ensamma, att HBT finns överallt, i alla samhällsskikt, och överallt i landet, och utomlands. Och det är viktigt för vår identitet, särksilt om man fortfarande söker den, att ha förebilder, eller i alla fall någon att snegla mot. Jag har funnit att filmer, tv-serier och böcker faktiskt är viktiga när man tillhör en såpass dold falang av befolkningen som "flator". De flator man ser på klubbar är inte nödvändigtvis hela flatvärlden, men det är de som syns. Är just nu galet glad över boken "Stjärnor utan svindel", där berättelsen på fler punkter än den uppenbara tangerar mitt liv. Som ilskan när män omkring en påstår att tjejsex inte är "på riktigt". Känslan av att alla flator antas vara på ett visst sätt. Att de tror att flator går på allt som rör sig av honkön... Mycket konstiga fördomar finns det. Och tankar kring livet, kärleken, och världen. Media har en viktig, viktig roll i detta. Aftonbladet må tumma på fakta och innehåll för smarriga rubriker ibland, men de har faktiskt tagit en del av sitt ansvar i att jobba för en gay-vänligare värld. Önskar att t ex GP gjorde mer på den fronten också.

Politiskt desillusionerad

Jag har alltid varit blå. Jag har mycket svårt att se mig själv slira över åt det röda hållet, jag tycker inte att ideologierna passar mitt sätt att tänka, värdera och vara. Men nu, en bit in i det blå styret, har jag insett att de jag röstat på inte håller måttet. Dels vågar de inte föra blå politik, dels innebar min röst att kd-tomtarna i ännu en mandatperiod bromsar chansen för mig att någonsin få gifta mig, och dels har de helt misslyckats med att ta mediarummet och försvara sin politik utan har hamnat i ett slags pinsam opposition mot medierna, som fortfarande ägs av (S) och (V). Dessutom har de på sina händer också att FRA-skiten röstades igenom.

Till och med en av mina bästa vänner någonsin, den mest blå person jag känt i hela mitt liv, säger att han inte ska rösta borgerligt i nästa val. DET, ska gudarna veta, är STORT STORT STORT!!! När E bangar från sina "artfränders" sida, då har de dabbat sig rejält.

Jag vet inte vad jag ska rösta på i nästa val. Det självklara alternativet har självdött från den kartan. Andra alternativ verkar lysa med sin frånvaro. Kanske skulle man lägga en röst på Piratpartiet? Eller bilda ett blåfärgat feministparti? Kan Linda Rosing bilda parti borde väl jag med kunna. Vaffan... Det svider att se att det man en gång trodde på var ett luftslott som ingen klarade av att bygga, eller vågade bygga.

Sent, men med viss eftertanke om FRA

Även till min egen förvåning har jag låtit bli att kasta mig in i debatten kring FRA. Antagligen är en av orsakerna att jag mest hunnit ta till mig korta rubriker och löpsedlar med upprörda slogans och korta försök till försvar av kalaset. Nu har jag hunnit läsa på lite mer, och kunde inte låta bli att fnissa när jag läste att FRA anmält en bloggare. Anmälan gick till JK och rörde brott mot yttrandefrihetslagen. Då kunde jag inte annat än attk onstatera att hela FRA-grejen stinker gammal öststats-byrå med noll kapacitet att hantera kritik. Oliktänkande skall tystas!!! Till priset av vår rätt att yttra oss fritt, som står skriven i vår grundlag, så är man visst beredd att driva detta in absurdum. Henrik Alexandersson heter mannen som publicerat en hel del information om FRA:s verksamhet, bland annat papper som säger att den spaning man nyss fått tillstånd att utföra bedrivits i över ett decennium. Känns betryggande...

Har konstaterat i debattvimlet och bloggosfären att samtliga ungdomsförbund tycks reservera sig mot FRA-lagstiftningen. Jag tycker att detta bådar gott. Förutsatt att alla partier skiftar genereationer inför nästa val. Beklämd konstaterar jag att mina egna "åsiktsfränder" på den blå flanken verkar uppskatta idén. Och givetvis kommer några med de fina gamla klyschorna "jag har då inget att dölja". Nä, kanske inte, men vissa andra kanske vill behålla privatlivet privat. I allas liv kan situationer uppkomma, då information man trodde var privat kan komma att skada en. Det tre vet, vet världen, och FRA har garanterat fler än två anställda. Tusen är en siffra jag hört. Och var det inte något 100-tal namn som publicerades nyligen?

Försvarsministern försvarar lagen genom att påstå att den behövs för att skydda landet mot yttre hot. Han skriver att:
"Endast om en person i Sverige har direkt koppling till yttre hot mot landet, som internationell terrorism eller annan stats agerande mot Sverige, blir den relevant för FRA:s signalspaning.

FRA använder mycket avancerade sök­begrepp avsedda att finna just det FRA söker om yttre hot mot landet. Allt annat ska sorteras bort. Sökbegreppen är inte uppbyggda av ord, utan av tekniska variabler. Den trafik som inte träffas av sökbegreppen passerar således obehandlad förbi och kan då inte lagras."

Killen, Tolgfors alltså, måste ha flunkat datakunskapens grunder, om han inbillar sig att ingen för FRA:s ändamål irrelevant kommunikation fastnar i filtret. Likaså måste man vara tämligen naiv för att inbilla sig att alla terrorister mailar på sina Hotmail-adresser okrypterat. Det som händer är att vanliga svenssons på olika håll kommer att råka fastna i dessa filter, och eventuellt få känslig information lagrad hos individer som nu beskrivs som övermänskligt kapabla till tystnad. Fler än jag är kritiska, och på SvD har en svarsartikel publicerats efter Tolgfors inlägg.
Denna nya "fantastiska" lag som ska frälsa oss från alla hot från utlandet lockar fram fan i mig. Kanske skulle man isntallera det där krypteringsprogrammet på mailen? Eller börja slumpa in fraser som "This e-mail does not contain any of the following words: president, kill, terrorist, al quaida...". Jag blir så trött. Om man nu måste genomföra en sådan lag, varför inte stå för alla dess konsekvenser? En teknik-okunnig minister som ska försvara lagen inför individer med betydligt bättre kunskaper i datatrafik än han själv sitter på gör inte lagen mer poppis.

Hoppas de börjar spana på min blogg. De behöver säkert upplysas om en flatas vardag, och de transande älgarnas intåg i våra bokaffärer, för att inte tala om mäns tillkortakommanden som varelser. BAH!

Akademibokhandeln goes Queer

Idag var jag inne på Akademibokhandeln för att spana in eventuella nya läsfynd. Hittade inte så mycket nytt, men till min glädje såg jag att man plockat fram litteratur om och av HBT-människor och ställt på ett eget bord, mitt i butiken. Nästan pinsamt att säga det, men jag har faktiskt inte ännu läst "Stjärnor utan svindel", som på sätt och vis tangerar min livshistoria, så jag köpte den. Fick en uppsjö idéer om kommande bokköp också.

Men det roligaste, och mest QUEERA var nog älgarna. De säljer älgar med blåvitrutiga byxor, och älgar med rödvitrutiga klänningar. Saken är den, att ALLA har horn. Blev så full i skratt. Akademibokhandeln säljer transande älgar. Vi tackar än en gång för ett kul inlägg i sammanhanget.

Dödshjälp- en mänsklig rättighet

Med starka känslor mycket nära ytan läste jag en artikel om en kvinna i Danmark som hjälpt sin mor att dö. Modern var sjuk, och hade kommit en bra bit på vägen till att bli en lallande grönsak och hade bestämt sig sedan länge för att göra slut på eländet när hon närmade sig brytpunkten. Henens barn bistod henne med medlen, det vill säga rätt mediciner, och var på olika sätt omkring när planen sattes i verket. Jag tycker det var otroligt starkt av dessa barn att ge sin mor hennes sista och enda önskan. Det måste varit en sjujävla kamp mot allt vad känslor och normer och egoism heter, att låta det som skedde ske.

Jag undrar varför det på så många håll, bland annat i Sverige, är så tabu att vilja avsluta sitt liv när lidandet blir för stort. Jag lät avliva en mycket älskad katt för att han led av sin sjukdom. Ingen tycker att det var konstigt. Men om jag skulle bli mycket sjuk, och av olika skäl vilja avsluta livet men inte förmå att göra detta, så förväntas jag lida tills kroppen och knoppen ger upp helt och hållet. Tänker på Million Dollar Baby, där den förlamade boxar-tjejen försöker med alla medel att göra slut på eländet. Hon försöker med att bita av sig tungan där hon ligger, förlamad från nacken och ner, men misslyckas. Senare har hennes tränare förbarmande över henne och hjälper henne att få somna in. Ett stort brott i samhällets ögon, en gest av stor barmhärtighet och varmt hjärta om man ser det från den skadade kvinnans sida.

För mig är rätten av välja slutpunkten på sitt liv en mänslig rättighet. Om någon verkligen, verkligen inte vill leva längre, varför tvinga dem? Särksilt om de plågas svårt av sjukdomar utan chans till bot? Varför klamrar vi oss egoistiskt och med de moraliska pekpinnarna i högsta hugg fast vid att varje mänsligt liv skall uppehållas in absurdum så länge det bara går? Vem vinner på det? Vem gagnas av att ha en döende eller svårt lidande individ vid liv? Inte ens de anhöriga kan väl känna någon egentlig glädje, då det bara innebär extra långa väntan på det oundvikliga? Varför är vi så rädda för döden? Jag har drömt om min, på olika sätt, i omgångar, och är benägen att se det som något som vi alla kommer att uppleva, som jag inte längre fruktar. Nunnorna i Vadstena talade om döden som ett skifte från ett skede i existensen till ett annat, som borde firas lika fint som födelsen. Vacker tanke. Döden är inte hemsk. Kanske är vägen dit det för många. Nära och kära sörjer, givetvis. Men själva döden är bara ett ögonblick av ändrat tillstånd. Vad man tror finns efter det är upp till var och en.

Kamphundar på tapeten igen

Nu har polisen skjutit en staff-variant av hund som sprungit runt i ett grannskap och skrämt folk. Ägaren vill ha en urskt från polisen, och anser att hunden är snäll och inte alls aggressiv. Att flera grannar ringt under den senaste tiden verkar man helt oförstående inför.

Detta har återigen fått förstå-sig-påarna som tror att de vet något om hundar att gasta om att förbjuda vissa raser. Jag blir lika lesen varje gång detta kommer upp. Alla som i högan sky skriker att staff-hundar är aggressiva, onda varelser som borde förbjudas, som VET att hunden är farlig, borde ta en titt på fakta om olika hundraser innan de öppnar truten.

När jag var liten var det schäfern som hade dåligt rykte. Sönderavlad och ofta ägd av människor som hade vovven som penisförlängare och respekt-substitut, eller som enda levande sällskap i missbruksmisären, hade schäfern svårt att visa sig från sin bästa sida. Samma är det med staffarna. De må vara framavlade för att, som någon på Aftonbladets debattsida skrev, att användas i ett visst syfte. Detta gör inte att man inte kan ha dem som sällskapsdjur. Många hundraser är till för jakt och vallning, men inte ser man ofta stans alla hundägare samlas i skogen för att jaga eller släppa ut sin vovsing för att valla får. Alltså, ett nollargument.

Saken är, att precis som med schäfern för tjugotalet år sedan, så har olämpliga ägare gjort att rasernas rykte dragits i smutsen. Hundarna i sig kan vara keliga som små kattungar och mycket tillgivna och härliga och mycket säkra bland människor. Fel uppfostrad kan en papillon eller en pudel bli väldigt jobbig att hantera. En hund som fostrats med kärlek och konsekvens blir sällan "defekt" eller farlig. Givetvis finns enstaka defekta fall som ploppar fram här och var, precis som bland människor. Men döm inte hundrasen efter vilka ägare som finner den polulär för stunden. Dessa hundar som nu är på tapeten, staffarna, förtjänar ett bättre öde och rykte än så.

Artikel om känd "kamphund" som blev dekorerad i Första Världskriget.

Poesi enligt Voltaire

When you're evil... Underbar, underbar sång. Kommer att skapa en dans till denna. Den är på sätt och vis... dedikerad.

When the Devil is too busy
And Death's a bit too much
They call on me by name you see,
For my special touch.
To the Gentlemen I'm Miss Fortune
To the Ladies I'm Sir Prize
But call me by any name
Any way it's all the same

I'm the fly in your soup
I'm the pebble in your shoe
I'm the demon in your bed
I'm a bump on every head
I'm the peel on which you slip
I'm a pin in every hip
I'm the thorn in your side
Makes you wriggle and writhe And it's so easy when you're evil
This is the life, you see
The Devil tips his hat to me
I do it all because I'm evil
And I do it all for free
Your tears are all the pay I'll ever need

While there's children to make sad
While there's candy to be had
while there's pockets left to pick
While there's grannies left to trip down the stairs
I'll be there, I'll be waiting 'round the corner
It's a game. I'm glad I'm in it
'Cause there's one born every minute
And it's so easy when you're evil
This is the life, you see
The Devil tips his hat to me
I do it all because I'm evil
And I do it all for free
Your tears are all the pay I'll ever need

I pledge my allegiance, to all things dark
And I promise on my damned soul
To do as I am told, Beelzebub
Has never seen a soldier quite like me
Not only does his job, but does it happily.

I'm the fear that keeps you awake
I'm the shadows on the wall
I'm the monsters they become
I'm the nightmare in your skull
I'm a dagger in your back
An extra turn upon the rack
I'm the quivering of your heart
A stabbing pain, a sudden start.

And it's so easy when you're evil
This is the life, you see
The Devil tips his hat to me
I do it all because I'm evil
And I do it all for free
Your tears are all the pay I'll ever need
And I do it all for free
Your tears are all the pay I'll ever need
And I do it all for free
Your tears are all the pay I'll ever need

It gets so lonely being evil
What I'd do to see a smile
Even for a little while
And no one loves you when you're evil
I'm lying through my teeth!
Your tears are all the company I need

Barn och silvertejp

Idag kom jag hem efter en härlig långhelg i England. Dans, dans och mer dans, och alla som är ett namn inom min dansgenre var givetvis där. Är nu så inspirerad att jag spricker nästan och vill bara dansa dansa dansa... Men på vägen hem var inspirationen stundtals av annan sort. Jag hamnade framför en mor med två battingar på planet från London. Ungen bakom mig fann, förutom i att sjunga med sin syster som satt bredvid, och tjoa och tjimma, stort nöje i att banka och sparka i stolsryggen framför sig under resans gång. Ett antal gånger vände jag mig om och bad mamman säga till sin illbatting. Jag ville bara slita tag i ungens ben, som jag kunde ha nått mellan sätet och väggen, och nypa till. DET illvrålet hade i alla fall varit värt att lyssna på... Men mamman verkade inte ha något som liknade pli på sin både högljudda och sprattliga dotter. Ville vända mig om än en gång, och fråga om hon tänkt på användingsområdena för silvertejp inför nästa resa. Inte kul att sitta och försöka läsa när hela sätet skakar som om planet höll på att rämna. Nästa gång vill jag boka barnfritt plan. Och jag vill uppmuntra flygbolagen att instruera passagerare att ALLA, även barn, skall hålla sig inom vettiga ljudnivåer. Kanske blir man som småbarnsmamma så avtrubbad att man inte förstår att de gälla skrik ens ögonstenar utstöter i tid och otid faktiskt är oljud för alla som saknar blodsband med ljudkällorna. Jag konstaterade också under resan att sannolikheten att jag själv vill ha barn någon gång i framtiden minskade ytterligare.

Mödomshinna och små, små karlar

Läste idag en artikel om kvinnor som i halv panik söker sig till kliniker och betalar dyra pengar för att få konstruerat en mödomshinna. Allt för att deras blivande man, som säkert betäckt det mesta av en och annan härad själv redan innan bröllopet, inte ska upptäcka att de inte är oskulder.

Jag blir så förbannad när jag läser sådant. Mödomens betydelse har ingenting med något anat än manlig fåfänga att göra. De vill vara först. De vill ha det rena köttet. Att deras åderpåle vandrat från veck till veck är inget att hojta om. För de är...*trumvirvel*... MÄN!

Jag tycker det är beklämmande att män "äntligen blir av med" och kvinnor "förlorar" oskulden. Det säger en hel del om synen på det hela. Är det inte dags att uppdatera synen på kvinnans sexualitet ungefär 2000 år och börja acceptera att kvinnor liksom män har drifter och både kan och får ha sex om de vill. Att man inte blir en sämre kvinna för att man inte knipit fram till bröllopet. Tänka sig, det kan till och med gynna äktenskapet att ha lekt av sig och testat fram sina preferenser innan. Inte minst makarna emellan.

Men men, synen som kommit fram på så många håll, på kvinnans sexualitet är att den inte ska synas, inte ska omnämnas, inte ska existera, annat än när mannen behöver hennes tjänster. Sexualiteten beskrivs fortfarande i termer om att hon ger och han tar. När jag i min enfald dejtade män så konfronterades jag ofta med "... men jag vill ju...", och en total oförståelse när jag inte "ställde upp". En karl hade den goda smaken att klandra mig för och se ner på mina tidigare erfarenheter, för att han själv minsann ägnat sig åt konventionellt sex inom en endaste relation. Att se en mer erfaren partner som inspiration slog honom inte alls, utan det lilla, lilla självförtroendet krockade med egot och så fick jag ta smällen. En annan detalj jag retade mig på var att jag förväntades göra mig vacker, medan gossarna inte kunde komma på ett enda sätt att gengälda gesten. Vackert litet smycke att ha med sig, visa upp och dra över vid behov. Tack, men nej tack. Inget för mig.

När ska dessa män, som inbillar sig att det är i kraft av sin överlägsenhet de regerat i världen dessa årtusenden inse att de regerat endast som följd av ett systematiskt förtryck av olika grupper. Förtryck betyder inte att förtryckaren är överlägsen eller given på ledarposten. Bara att de slår hårdast eller hotar bäst. Och det märks ju att så fort deras självbild ifrågasätts så blir de förvirrade, elaka och aggressiva och försöker hävda sig. Ofta genom att dissa någon annan.

Okej, innan någon börjar gapa om det med. Inte ALLA män är sådana. Men många. Alldeles för många. Och jag är så glad att mitt liv aldrig mer behöver kantas av relationer till denna sort.

Perfekt fredag

Kissen hos veterinär, nu med diagnos och ingen mer oro för matte.

Frulle på EspressoHouse med E.

Mycket lyckad körlektion med favorit-sadisten J, som till och med berömde min prestation.

After work, eller vad man ska kalla det på semestern, med J2. Öl, sushi, cider och helt förträffligt underbart och über sällskap.

Bra bok, uppmuntrande mail och kissegos hemmavid.

Helt bäst dag på många sätt. Inte för varm heller. Lite lagom sådär. Och lite friskt och fuktigt, och ett härligt sommarregn på kvällskanten. Bättre än såhär blir det inte förrän jag naken-nattabadar med en söt flicka, eller vinner snuskigt mycket pengar på Triss...

Sista vi ser av Dark Venus

Min favvodans, framförd för sista gången. Platsen är Graz i Österrike.

Jämställdhet vägen till mattebegåvning?

Hittade en lite annorlunda artikel i Aftonbladets nättidning. Där stod det att jämställdhet gör att flickor blir bättre på matte. Då undrar jag givetvis hur man tänker sig "bättre". Själva begåvningen finns nog där, eller inte. Oavsett jämställdhet. Men jag är också tämligen säker på att förväntingarna och vad som tillskrivs ens roll starkt påverkar vilka sidor man låter utvecklas.

En av mina bästa vänner, som dessutom är en av de smartaste människor jag träffat, fick veta på gymnasiet (hon hade då valt teknisk, men hoppade av före studenten) av sin mattelärare att flickor kan inte räkna så de kan inte få femma i matte. Så bra att läraren "visste" det. Och att han fick sin tes bevisad genom att hon "inte klarade" linjen (det hette linjer på min tid).

Jag har alltid varit grym på matte. Mamma lärde mig negativa tal när jag var 6 år gammal. Jag var helt fascinerad av hur man kunde trixa med siffrorna. Räkning var min stora passion. Men det var inte direkt premierat i skolan. Är dock inte säker på att det hade med jämställdhet att göra. Jag tror snarare Jante hade sagt sitt i min grundskola. Min lärare var stark anhängare av Jante. Tror inte det hade så mycket med att jag var tjej att göra.

Artikeln påminde mig om hur mycket man kan förstöra hos barn och ungdomar av talang och ambitioner, oavsett om det är könsroller eller på annat sätt skeva vyer som orsakar det. Vilket slöseri med resurser. Och begränsning av individer. Varför inte bara låta var och en bli salig på sin sak? Och utveckla de sidor som ligger en varmast om hjärtat? Screw Jante.

Gay-week på Kanal 5, men var är flatorna?

Femman stoltserar med heluppslag i nya QX-tidningen med att de har gay-vänlig vecka på TV under Euro-Pride. De sänder Priscilla-filmen och reprisen av Queer as Folk. Flatorna då? Kunde de inte sända en flatfilm med? Eller en flat-serie? Tipping the Velvet hade varit hett att få se på femman. Men icke. Inte en kanalminut dedikerad åt en enda kvinna med HBT-läggning. Som vanligt då. Gay= bög. I bästa fall transa. Flatorna? Bibrudarna? Ja, vi får i vanlig ordning finna oss i att vara lite vid sidan om. Eller en bit bort. Eller någon annan stans. Men inte i rampljuset. Flator i media är visst fortfarande bara intressant för heteromän, i porr-tappning...

Unleash Hell

Det var faktiskt präster närvarande när jag uppträdde med denna:

Callisto Unleashed Hell

GP försvarar könsneutral äktenskapslagstiftning

Igår fanns en insändare i GP där en man ondgjorde sig över att homosexuella vill gifta sig, precis som heterosexuella par får göra. Det går ju inte minsann, då äktenskapet enligt skribenten alltid handlat om en man och en kvinnas relation.

Gert på GP-redaktionen svarade direkt på detta genom att konstatera att slaveri och annat otyg också varit "norm" för inte alltför länge sedan. Han skriver vidare att partnerskapslagstifntningen är ett sätt att fortfarande diskriminera homosexuella.

Insändarskribenten verkar helt ha missat att äktenskap ingås i första hand av två skäl: kärlek och/eller juridik. Man gifter sig helst med den man älskar, och det kan ju då vara en man eller en kvinna, beroende på läggning. Sedan finns en hel del juridik i det hela, som man också får ta med i beräkningarna. Faktiskt väljer många par idag att skriva på sina äktenskapspapper, inte för att de så gärna vill just gifta sig, utan av juridiska skäl. Juridiken borde givetvis vara samma för paren, oavsett om de består av ett eller två kön.

Som alltid så undrar jag FORTFARANDE varför det är så viktigt för vissa att få paxa något så personligt som äktenskap. Hur i hela fridens namn orkar man ens bry sig om ifall jag vill gifta mig med en man eller kvinna? Hur påverkar detta någon annans liv? Har skribentens privatliv på något sätt påverkats av att homosexuella lever ihop? Eller att de får skaffa barn? Eller att de vill gifta sig på lika villkor som heteropar? Skaffa ett liv, säger jag bara. Helst ett eget, och sluta leva andras och ställa upp pekpinnar utifrån den egna snävsyntheten.