GP har en intressant artikel som handlar om lärarutbildningen, och kommer där in på bildningsförakt. Det är väl knappast någon överraskning för någon att man i Sverige inte är riktigt okej när man har fet examen och ett bra jobb som följd av denna examen. Eller bara annars lyckats jobba sig upp. Man ses på med missunnsamhet, misstänksamhet, avundsjuka och förakt, och det är helt socialt accepterat att tillskriva dessa horribla individer alla möjliga negativa egenskaper som man VET att de har. Till exempel att de är gnidna, otrevliga, snyltar på andra, och så vidare.
Föräldrarna till mitt ex hade svårt för högutbildade människor. I den familjen räckte det att ha gått ut gymnasiet för att de utgick från att man trodde att man var förmer. Mina på den tiden blygsamma 250 poäng från universitetet var alltså inte helt poppis. Till och med ett av barnen i familjen betraktades som suspekt för att han hade haft den dåliga smaken att utbilda sig till civilingenjör. Dessa människor tycktes utgå från att JAG som utbildad såg ner på de som inte hade samma träarsle och pallade att sitta och plugga år ut och år in. Att jag inte lägger så mycket värderingar i folks val av yrkesbana var ingenting som jag någonsin skulle ha kunnat nå dem med. Försökte inte ens. De hade redan bestämt sig. Att det var deras egna värderingar om sitt lägre värde som de flitigt projicerade på mig och andra hemska akademiker var väl också tankar som aldrig slog dem.
Det fanns där redan när jag gick i skolan. Föraktet mot den som var duktig. Jag hade ett läshuvud som de flesta inte begåvats med, vilket gjorde mig till måltavla för lärarnas irritation när jag år efter år ville spurta genom matteboken och mest satt och var uttråkad på lektionerna. Mina klasskamrater tyckte jag var konstig, och någon skulle retas med mig och klämde ur sig "Du är sån pluggis! Du kommer att hamna på Chalmers.". Ja, det var väl det värsta som kunde hända en människa, att födas begåvad och gå på teknisk högskola. Nu läste jag bara två kortare kurser på Chalmers efter sjukgymnastexamen, men jobbade där i tre år och är fortfarande inne ibland och föreläser. Så han fick ju rätt, denna indignerade gosse. Men varför skulle det vara så hemskt att förverkliga sig själv?
Jag blir lika fundersam varje gång denna debatt blommar upp. Det är okej att gå på idrottsskola och vara bäst på att kasta boll, skrinna eller åka skidor. Men fan ta dig om du är smart. Det måste vara en kvarleva från tiden då akademin var strikt förbehållen de förmögna, i en tidsålder då det låg direkta och våldsamma motsättningar mellan klasserna. Men jag är arbetarunge! Född av en ensamstående mor med "okvalificerat arbete" och ingen akademisk utbildning. Jag har växt upp i ett område dit ingen vill flytta idag. Jag är beviset på att utbildning inte måste innebära att man växte upp med en silversked mellan skinkorna. Det går om man vill. Och om man orkar stå emot föraktet man möts av när man uttrycker sina ambitioner.
Det hade varit härligt att se att de som är begåvade på något uppmuntras till att utvecklas vidare istället för att klubbas ner av missunnsamhet och avundsjuka, ibland på gränsen till mobbing, för att man är duktig. Det pågår i småskolan och det pågår på arbetsplatserna. De "duktiga", de som kan något, är ett hot och istället för att försöka uppnå något själv så söker man att knäcka den som nått framgångar. I Sverige gör man nämnligen inte en inventering av de egna målen och ambitionerna, utan man ägnar tid åt att skjuta skarpt på de som redan kommit en bit på vägen, eller nått ända upp. Det känns konstruktivt och är säkert givande för alla parter...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar