Könsrollerna huggna i sten?

Tanja Bergkvist, mamma och fil dr i matematik (vad hennes titel har med ämnet att göra framgår inte, kanske antas man impa bara genom doktorsgraden i fullständigt ovidkommande ämne), tar sig ton om genuspedagogiken och säger att könsrollerna är biologiskt betingade. Ho diskuterar det faktum att flickor och pojkar beter sig olika redan i unga år och undrar "Anser genusvetarna att barnen är hjärntvättade av oss föräldrar redan vid tre månaders ålder?". På det vill jag svara "JA, och tidigare än så dessutom, det börjar redan på BB.".
Att det är biologi och inget annat innebär enligt henne att de inte kan rubba hur man än försöker. Nu är förvisso exemplen som lyfts fram som argument på insnöad och extrem genuspedagogik, som att barn inte får ha rosa på sig på vissa ställen och att man inte får leka med dockor, så störda att jag förstår att hon reagerat. Men det finns ett antal exempel på hur flickor och pojkar som man inte uppfostrar i "pojkfack" och "flickfack" blir annorlunda än "normen". Sedan finns många exempel på att flickor blir flickor och pojkar blir pojkar oavsett vad man gör. Så kanske är det biologi, men biologin spikar i alla fall inte huruvuda snopp och grabbighet och mus och tjejighet hänger ihop. Det varierar för mycket på det planet för att det ska bara vara så, alltid. Det hon skriver om att "Vad ska de göra när en flicka plockar blommor, medan en pojke samlar stenar? Rensa skogen på dessa könskodade föremål?" ställer jag mig också frågande till. Vi flickor och pojkar på dagis på min tid plockade både blommor och stenar och löv allihop.
Aftonbladets läsare, liksom de som kommenterat på SvD, verkar stödja att könsrollerna kan rubbas, vilket är glädjande. Några anser förstås att de minsann ska uppfostra sina döttrar till att vara kvinnliga, men vad innebär det egentligen? Det hade varit intressant att veta. Jag blir också glad över att man inte anser att rosa kläder på flickor är det stora hotet mot jämställdhet, utan lyfter fram andra problem, och någon påpekade att rosa en gång i tiden ansågs vara en manlig färg. Fler än jag tycker att "mattedoktorn" (som en på SvD kallar Tanja) har missat hela poängen. Det tycker jag också.

Själv tror jag att mycket vore vunnet om man tidigt, tidigt lärde flickor att de har rätt att ta för sig trots att det har en mus istället för snopp, och killar fick lära sig att de inte kan få allt de pekar på trots att de har snopp. Tanja tycker väl att jag skiter på mina gener med det påståendet. Fast saken är att jag trots uppväxt i en kvinnodominerad miljö med avsaknad av manliga förebilder alltid valt killkompisar, och betraktats som grabbig. Nu är jag "feminin med dominant" enligt många. Inte typisk självutplånande direkt såsom många tjejer uppfostras att vara, och det vill jag inte heller.

Jag hoppas att Tanja, för sina barns skull, vaknar upp och inser att flickor inte är gulliga av naturen, nödvändigtvis. Det finns flickor och pojkar som av naturen är gulliga, men också flickor och pojkar som inte är det. Att hävda att alla flickor är si och pojkar så skapar för snäva ramar för många barn, som känner att de inte får vara sig själva inom de förväntade ramarna.
En annan skribent på Aftonbladet, Terri, försvarar genuspedagogiken, och jag håller med henne. Att behandla pojkar och flickor olika, och att förstärka helt olika egenskaper hos barn baserat på kön kan få förödande konsekvenser för individer. Det finns givetvis fanatiker, tokstollar och annat löst folk även inom genusvetenskapen, och stråk som drar åt att förbjuda rosa och dockor ger jag inte mycket för. Individualism javisst. Inte könsroller. De hämmar både pojkar och flickor.