onsdag 1 april 2009

Lesbiska "botas" med våldtäkter

Jag blev inte arg. Jag blev rosenrasande och ledsen när jag läste artikeln om hur lesbiska kvinnor i Sydafrika anses få skylla sig själva om de utsätts för våld. En kvinna berättar hur hennes döttrar våldtogs för att inte de skulle bli som mamma, dvs lesbiska. Rättsväsendet gjorde inte många knop för att skipa rättvisa för tjejerna, varav den ena tog livet av sig av skam. Kvinnan i berättelsen hade fått en kniv i ryggen av en man, och polisen hjade förklarat för henne att hon ska ha en man, och därför är det hela hennes fel [eftersom hon envisas med att vara lesbisk]. Tack och lov har inte hoten tystat henne, utan hon fortsätter att informera om lesbiska och arbeta för att hon och hennes medsystrar ska få leva ifred, som de är, okränkta.

Nu är nog vårt egna rättssystem i Sverige något mer uppdaterar, även om det fortfarande känns pinsamt uddlöst att lagarna om hets mot folkgrupp inte riktigt används fullt ut för att skydda homosexuella. Många är de undantag som tillåts från själva lagen. Som en liten gräddklick på moset, och som för att markera hur vissa homofoba kristna pinkar i motvind i debatten, sitter en världsfrånvänd bibelbloggare och skriver att lesbiska och bögar kan ta emot Jesus och på så sätt få förändras. Problemet med hans resonemang är att VI VILL VARA DE VI ÄR, inte något projekt för omvändelse eller förändring. Skribenten konstaterar också att hatbrott verkar ovanligt i Sverigfe [för att denna artikel skriver om Sydafrika], och att media visst tar till detta grepp för opinionsbildning. Dags att kolla verkligheten, kanske? De flesta homosexuella jag känner till har upplevt hot och våld. Statistiken säger att detta gäller över hela Sveriges population av homofolk. Men den här bloggaren läser av verkligheten som Fan läser Bibeln, det är ett som är säkert.

Jag återkommer till en stor fråga ganska ofta i dessa sammanhang, och det är: Varför är det så viktigt för vissa människor vad andra gör i sängkammaren, och med vem? Hur orkar man bry sig så mycket? Varför öda sådan energi på detta? Finns det hos dessa individer ett behov av att trampa ner andra för att själva klättra på den moraliska stegen som de också själva bestämt stegen för? Ett stort behov av att få peka finger och säga "Jag är i alla fall inte som DEN DÄR"... Små människor behöver kanske detta för att nära sig själva och sin klena självbild. Men det måste finnas bättre sätt. Terapi, någon?

Inga kommentarer: