Wendela har en härlig artikel, som på många sätt rimmar med min egna situation. Jag är några år yngre än kvinnan i artikeln, och har inga barn, men vi delar upplevelsen av att vakna upp som lesbisk sent i livet. Känslan av att vara vuxen och erfaren intellektuellt och yrkesmässigt, men bli tonåring på nytt sexuellt och känslomässigt är både spännande, frustrerande och ibland smärtsamt.
Jag blir glad när jag läser skildringar av kvinnor som liksom jag själv landat sent i livet efter att ha dansat heterovalsen i många år och trott att det var "the shit". Det är underbart att veta att jag inte är ensam. För ibland kan det verkligen kännas som att "rena" flator, the gold stars, är de som räknas. Att vara bi, vilket är en identitet jag prövade en period, är suspekt nog, men att komma och tro att man kan gå från män till kvinnor och vara trovärdig kändes som en tröskel i höjd med K2 i flatkretsarna.
Artiklar som denna gör gott att läsa, liksom böcker som "Vintervin", och "Stjärnor utan svindel". För man vill ju trots allt veta att man inte är ensam i universum om att ha gått på den minan, eller att ha vaknat upp en dag med en annorlunda och smått otippad (för alla utom min mamma som visst fattat för länge sedan...) insikt om sitt varande. Det är ont nog om lesbiska förebilder, och att hitta andra som delar upplevelsen om denna livsresa är inte helt lätt. Det står inte direkt i pannan på folk att "Jag var straight i 30 år, nu vet jag bättre...". (Tyvärr...) Tydligen är vi många. Känns hoppfullt.
Tack, Malin Wollin, som skriver om sin insikt om hur knepigt det måste vara att "byta liv" mitt i det hela. Jag gillar krönikans självutlämnande stuk, och att hon erkänner att detta var nytt ämne för henne som hon inte ägnat en sekund tidigare. Så hetero-drillad var hon att när hon skulle skriva om att "komma ut som vuxen" så trodde hon att det handlade om att vara vuxen och att komma ut med det. Tror inte Malin är ensam om att ha homosexualitet (eller annan icke-hetero-läggning) som en högst perifer tanke i sitt system. Eller om att inte ens kunna tänka sig hur problematiskt det kan vara att komma ut. Inte alla jublar och klappar en på axeln och säger "Grattis till att du hittat dig själv." precis. Med dessa rader blev Malin lite heders-hetero för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar