Sitter just och plöjer Sugar Rush-seriens första avsnitt som jag lyckats införskaffa. Ja, läste ju någonstans att TV sänder mer gay-serier i sommar. Gay och gay, det är hittills en tonårstjej som är olyckligt besatt av sin väninna och hennes bröst. Sött, men på något sätt kanske mer till för att locka heteromän med skolflicksfetisch, eller heterobrudar med en thing för muskulösa toyboy-hantverkare.
För mig blev serien startskottet för en herrans massa tankar. Som hur fel det känns att inte fått ha mina tonår "på rätt spår". Inte för att det verkar enkelt att vara tonåring och lesbisk, men att gå runt och tro att det var grabbar som gällde visade sig vara fel spår för mig. Det blev till att börja om på nytt, och det känns som att det hände alldeles för sent. Fjortis på nytt en bra bit in på 20-something. Omstart, och en hel drös med erfarenheter som kändes lite snett från början till slut, men "det skulle ju vara så". Nu vet jag bättre. Nu vet jag varför jag alltid tyckte hjältinnorna på film var trevligare att titta på än hjältarna. Varför vackra flickor alltid fick hjärtat att slå ett par extra slag, medan jag helst lekte med pojkarna. Ja, vad annars skulle jag ha dem till? Det talade ju omgivningen om för mig, jag testade, men det funkade inte till slut.
Kanske om det funnits serier som L Word och Sugar Rush, och filmer som Bound, Imagine me & you och Lost and delirious, så hade pusselbitarna fallit på plats tidigare. Till och med min mor greppade det hela förrän jag själv gjorde det.
Men men, istället för att bli bitter så är det bara att inse att saker föll ut lite annorlunda än jag trodde de skulle göra. Jag är inte olycklig för det. Känner mig bara lite... blåst. Men samtidigt är jag glad att ha fått lada på rätt spår. Bättre sent än aldrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar