Homoterapi fungerar inte

CNN rapporterar om en studie där man sett väldigt lite effekter av de insatser som gjorts för att omprogrammera homosexuella. Glädjande nog, kan man tycka. Och rekommendationerna från studien är att terapeuter och andra som ägnar sig åt omprogrammering av homosexuella ska vara ärliga mot sina klienter om att resultaten sannolikt uteblir. Man konstaterar också i studien att effekterna mest tycks bestå i att man kan negligera sin läggning och inte agera på de känslor som man trots allt har kvar.


Trots att man faktiskt redan 1975 tagit bort homosexualitet från DSM-kriterierna, så finns det mycket problem med att acceptera homosexuella i USA. Vet inte och har inte heller kollat upp ifall något annat land har så mycket omprogrammerings-insatser att erbjuda till folk som råkat få "fel" läggning. Skrämmande. Jag blev GLAD när jag insåg att jag är gay. Så Herr Chambers, som CNN också berättar om som "jobbat bort" sin homosexualitet under massor av år och till slut gifte sig med en kvinna låter inte som en lyckosam behandling för mig, utan en stor tragik. Tänk att förakta det man är så djupt att man byter läggning. Istället för att bli kär i de man blir kär i och vara nöjd med detta... Speciellt också som man sett att de som försökt och inte klarat av att ändra läggning inte mått så bra av detta.

Be gay about being gay, if that's what you are! Jag tror det gör att vi mår bäst.

Tillåtet att ta nakenbilder på sovande

Underbar lagstiftning. Det borde finnas en paragraf som heter "sunt förnuft" som säger att även idiotdåd som inte exakt beskrivs i texten är straffbara. Som den man som plåtat en 17-årings underliv när hon sov, på en fest hans son arrangerat hemma hos dem. Han åtalades, men det blir inget fällande, för det han gjort är inte straffbart. *!!!* Hon sov, och kan inte anses ha tagit skada säger man från rättsapparatens håll. Att flera personer sett bilderna spelar ingen roll. Man hänvisar till en friande dom där en man filmat en sexakt med en kvinna utan att hon visste om det. Hurra. Gubbarna segrar. Fritt fram. För det är inte straffbart att plåta nakna sovande tonårsbrudar. Field day för alla gubbsjuka idioter som vill ha ett eget privat runkalbum!!! Någonstans borde en allmän "skadeparagraf" finnas som sagt. Något som faktiskt reglerar denna typ av brott. Som gör att man kan se till de konsekvenser det kan få för den plåtade när bilderna visas runt. Men nä, gubbarna får ha sitt i fred. Tack för det, rättsväsendet. Känns tryggt att det är ni som för min talan om jag blir utsatt för brott någon gång... NOT!!!

2009 bäst hittills

Det har hänt väldigt mycket, för att inte säga extremt mycket, i mitt liv under 2009. Så mycket har ramlat eller pusslats på plats. Känslan är svindlande. Nu är det givetvis inte så att allt bara rasslade till på en vecka eller en månad, och så var det klart. Allt är resultat av årslånga processer, men i år skördade jag frukterna av många av dem. Ljuvliga känsla.

2009 har varit året då jag hittade min andlighet. Jag har funderat, jag har sökt, jag har läst, diskuterat och känt efter i många år. Äntligen vet jag var jag hör hemma. Inte så att det är helt klart, men det är som att ha hittat sitt drömhus. Nu ska jag bo in det och se hur det ska inredas.

Jag har också landat helt och hållet i min läggning. Det har sannerligen varit en spännande resa med många turer, och de vilseledande vägskälen i form av normer, (o)vanor, förhoppningar, tristess och annat har varit många.

Under året arrangerade jag också två dansfestivaler med framgång och konstaterade att jag är bra på det också. Den känslan går inte av för hackor! Att vilja ÄR att kunna!

Yrkesmässigt kom det stora uppvaknandet i år. Sedan jag började på NLP-utbildningen (tack än en gång, Henrik & c/o, och mina härliga kursare), insåg jag väldigt snabbt att jag måste byta arbetsplats, så snart det bara gick. Så när min chef sa upp mig i oktober så blev jag jätteglad. Jag såg också klart och tydligt att mitt drömjobb är som egenföretagare. Jag benade ut vad jag vill och vad jag verkligen är bra på, och resultatet har blivit företaget Framgångstankar. Jag kommer att verka som karriär- och livs(stils)coach, samt ge utbildningar inom arbetsmiljö och kommunikation/konflikthantering. Precis det jag tycker är absolut roligast, och jag får jobba på det sättet som fungerar bäst för mig. Det är en dröm som är på väg att bli helt och fullt sann.

Året 2009 har verkligen varit i klang med namnet på mitt företag, och jag tänker vidare i samma spår. Tankar om och för framgång. 2010 har all potential att bli ännu bättre än 2009. Varför då? För att jag har så många svar på vilken väg jag vill gå, och vad jag vill göra med mitt liv. Just nu i alla fall. ;P

Sista sockerbomben intagen, nu kör vi sockerfritt!!!

Bye bye, Ben & Jerry. Nu börjar allvaret! Tjohooooooooo! En hälsosammare livsstil incoming!!!

Ännu ett skäl att minska sin köttkonsumtion

Jag säger inte att alla ska bli vegetarianer, men artiklar som denna i GP får mig att återigen minimera min köttkonsumtion.

Inspektion hade gjorts på en gård i Halland, och bland annat har man sagt såhär om besöket: "En handikappad sugga hade svåra liggsår. Kultingarna hade dessutom börjat äta på hennes kropp och hennes öppna sår på bogen." Man vill ju kräkas när man läser sådant. Och så blir jag så arg!!! Hur kan man göra så mot ett djur?

För min del blir det till att kolla upp de gårdar som producerat köttet jag ska äta. Jag vill inte leva med att ha sponsrat någon som behandlar djur som man t ex gjort på gården i artikeln. Mitt beslut att dra ner på konsumtionen av kött igen började ta form när jag läste om gården i Värmland där man hittat döda kor och de som var kvar levde under vidriga förhållanden.

Jag blir så upprörd när jag läser att inspektörerna konstaterat att grisbonden till exempel vetat om att de skulle komma, och inte verkar tycka att en sugga vars kultingar äter på hennes sår är "missförhållanden". Vad säger det om inställningen till djur? Sådana människor behöver sitta inne. Inte bara få sina djur omhändertagna och bötfällas, utan låsas in och straffas, så de förstår sina brott. De ska för all framtid ha förverkat sin rätt att ha djur.

Sojaprotein, quorn, bönor, linser och kikärter är redan en stor del av min kost. Och de kommer att få ta över ännu mer nu. Kyckling blev redan en marginaliserad ingrediens i min kost sedan jag talade med några danska yrkeshygieniker om "fågelfabrikerna" de besökt. visserligen i Danmark, men deras historier var vedervärdiga. Mådde så illa över deras berättelser att kyckling blev en ovanlig ingrediens i min mat.

Så lagom till julafton då massor av skinka ska intas sitter jag och gruvar mig över att jag inte vet var mammas julskinka kommer ifrån, eller hur den grisen mådde. Ser ut att bli ett tämligen vegetariskt liv för mig framöver. Tack och lov tycker jag det är så gott med sådan mat.

Sockerfritt 2010- Vem mer vill anta utmaningen?

Ja, mer tjat om socker. Men nu har jag bestämt mig. Inte bara för att undvika socker, utan för att helt och hållet utesluta all medveten användning av socker i det jag äter. Detta utesluter också sweet chili-rätter, chai-latte, Coffee-Baileys, godis, yoghurtdoppade frukter, honungsteer, siraps- och sockerhaltiga bröd och fruktyoughurt med socker. Givetvis sockrad sylt, marmelader och Fluff (som om det sista skulle varit så svårt att motstå... haha).

Det är givetvis roligare att göra detta om man gör det med någon som peppar en när det känns motigt. Så nu undrar jag; vem vill anta utmaningen att göra 2010 till ett sockerfritt år med mig? Man får givetvis sätta upp sina egna regler för vad som räknas som förbjudet socker och inte. För mig blir det tillsatt socker i produkter. Havre, som innehåller en del socker naturligt, är t ex inte off limits för mig. Juice innehåller per definition en hel del socker, och jag undviker redan det. Russin känns som "direkt efter träning men inte annars", liksom bananer. Det som är nytt för mig och som jag dragit på länge är att avstå från honungste. Kom på att det inte håller att socker-detoxa och dra i mig massvis med honung dagligen. Så det fick stryka med.

Vem gör mig sällskap in i ett nyttigare 2010?

Skönhet reducerat till siffror

DN publicerade nyligen en artikel om måtten ett kvinnoansikte ska ha för att anses vackert. Själva studien rapporteras här. Nog för att vackra ansikten har en förmåga att frammana leenden, men det känns som att skönhet är något som gärna får vara lite svårkvantifierbart och mystiskt. Shania Twain på bilden till vänster är enligt DN en kvinna med perfekta ansiktsproportioner. Ja, snygg är hon, kunde man inte nöja sig med det? De enda som egentligen borde ha ett intresse av hur människor "ska" se ut är plastikkirurger som lever på att ändra på sådant. AB rapporterar också om denna fantastiska nyhet; skönhet handlar om siffror. Tack och lov är de flesta av kvinnorna tydligen rätt funtade för att vara snygga.

Redan da Vinci var intresserad av de perfekta proportionerna. Den Vitruvianske mannen är vida känd och beskriver hur proportionerna bör vara i en idealkropp. Den beskriver för övrigt också förhållandet mellan ande och det jordiska.

Skönhet är något jag alltid tänkt på som något subjektivt, och inte något man kan mäta. Det förtar lite av det hela att tänka i termer av gyllene snittet och roten ur två när man ser någon med betagande utseende. Jag vill fortfarande tänka "wow", inte i termer som skulle få min mattelärare att sucka hänfört. Trots vissa anlag för vetenskapsnerderi så finns områden där jag fortfarande helst bara upplever och känner. Skönhet vill jag behålla som ett av dem. Så jag hoppas att mitt inre skjutmått inte halkar fram nästa jag mina sinnen säger "WOW" om någon. Jag hoppas bara bli ovetenskapligt hänförd.

NocturnalFusion.com uppe igen

Nu är den äntligen omgjord, min hemsida för dansen. Spana in:

http://www.nocturnalfusion.com

Smartest kitty in town

At least she's the coolest. And she knows that.

Charged with the crime of being smart

This is a bitter blog entry. It will present my thoughts on how gifted children are treated in school by teachers. This will be a fat kick in the a** of my first grade teacher. But it's also a post of leaving what was, and moving along to what can be.

For some reason, perhaps because my mother is smarter than most you'd ever hear of, I got cursed with intelligence. Yes, cursed. Or so I thought for 26 years of my life. When I was a kid, younger than school age, I stood out by wanting learn and understand everything there was. My curiosity led me to learn how to read at the age of 4. I was writing and solving arithmetic problems at the age of 5, and at the age of 6 my mother taught me the negative numbers and how to calculate with them. I'd say, that was an early start for mathematic interest. And I loved it. Mom couldn't satisfy my need of new tasks to take on, even if she really tried to produce new little math books for her daughter. In daycare they let me join the school kids and I received copies of their homework assignments to do. I was so happy I could burst everytime I was called downstairs for the math homework. And I was SO MUCH looking forward to going to school. Because in school you get to LEARN things, right?

Well, that illusion burst during the first week. Most pupils go to school without knowing how to read. My teacher was certainly not happy about those of us who already had those skills. I think we were four from day one who knew how to read. The teacher, Ms T, made it clear we were a major inconvenience, who did not fit into her little narrow box. We got some boring books to glance through sometimes, but most of the time we were forced to participate in what everyone else was doing. That meant learning to colour and draw the letters, count flowers, colour 5 or 8 or 10 of the flowers in the picture, and so on. I was so bored I failed most of those tasks. And Ms T, miserably failing to recognize that I needed STIMULATING TASKS, very harshly explained, in loud voice, I was a SLOPPY kid and made me do those boring stuffs again and again til I succumbed and made the letters pretty and coloured the right number of flowers.

She was also like OFFENDED by the fact that I didn't need the coloured wooden pieces representing numbers 1-10 to calculate. I didn't need to SEE the numbers, I already understood them abstractly. And you should have seen her face when I had solved the math tasks a couple of pages ahead of our assignment. Not to mention when I questioned her decision not to allow any more of those renegade trips through the math book, ahead of the others. She resented the idea that I would somehow be allowed to go at my own pace, even if it didn't require ANYTHING from her, not one little effort. For this I never even got any explanation, except that "You must wait for the others.". Thanks... By the time I left third grade, I was completely fed up with school, I hated the place and didn't want to be there at all.

In 7-9th grades we got physics and chemistry as new topics. I started to feel like my brains were waking up again, and threw myself into understanding those subjcts. A small piece of heaven, one could say. My teacher, however, wasn't interested in me understanding, she just wanted to get what was written in the books out to us. Deeper understanding was not in her agenda, and I bet she didn't have one clue on how to provide that either. She got angry when I asked WHY there were this and this many electrones in the different shells of an atom. So I stopped asking. Again. And hated school even more.

Highschool was a little different. I had two teachers who actually tried to meet my need of challenge, and I will always remember them as the best things that happened to me during 12 years in school. My German language teacher Ulf made clear he loved having an ambitious and gifted student, and the math/physics teacher Svante tried for 3 years to gt me to work just a little to get the highest grades. I settled for what I got without lifting a finger those years, earning myself an average of 4,4 /5 in grades. Sadly, this math/physics teacher showed up too late in my life. Had I had something like him from the beginning, I might have still had some joy for learning left in high school. I didn't. I swore never to set my foot in another school again when I graduated. Now, what measures up to 8 years of full time university studies later, I know I was wrong. But back then I really meant that. I'm happy I was wrong.

Just recently I started reclaiming my brains and their full capacity again. I already wrote about Jenny, my NLP teacher, who just picked me put as smart after knowing me for two days. I could have cried of happiness. Yes, some people are happy to be acknowledged for their beauty, some for their cars. I pride in my brains. After that meeting I've worked so hard to re-awaken my little grey cells. I feel I've neglected them for so long, and they crave to be used again. Then I got to talk to a friend who shares my experience from school and we realized that being a smart kid in school is traumatizing. It should be a good thing, something that's encouraged. It's not. You get constantly beat down by those around you because nobody likes someone who's better than they are. And the teachers lack all understanding for gifted children, they think they are just in the way asking questions and not fitting in...

To really illustrate the contempt for giftedness in our country... I was actually told by an ex once that I should "keep it down" when meeting the mother and brother, so "they wouldn't think I was an academic snob"... That really shows the view on talent; HIDE IT! Or someone else can get sad for not being as good as you are. Like that's all that defines a person...

Intelligence is scary. And for the person who has it, it's a curse. Or so I thought, til very recently. I realized my brains actually are there to be used, not to be hidden and definitely nothing to be ashamed of. Whatever small people, and narrow minded jerks, on my path this far had successfully made me feel about myself, I'm over that now. I know what I can do, and that I can do even more if I try. I didn't ask for this gift. I just got it. And I intend to use it in as many ways as I can come up with. For my own development, amusement and gain. Giftedness is not a competition. It's just something you have, or not. Like some people are good at soccer, or hockey. Some of us are good at scientific subjects. That's really all there is to that. Why is it so hard to accept a gifted mind? We wouldn't rack down on a gifted craftsman, or a tennisplayer. Why can't people deal with "smart"?

Socker 1- Callisto 0

Första ronden i kriget mot sockret går tyvärr till... sockret. Denna lömska substans, som hela mitt väsen kan skrika efter med en intensitet som får mig att förstå abstinensen hos en missbrukare.

Håller på att skaffa mig ett teoretiskt övertag så gott det går. Har skaffat Anki Sundins bok "Sockerberoende- Söt fantasi eller bitter verklighet". Köpte den faktiskt av Anki själv under årets freak show a.k.a. Fitnessfestivalen i Göteborg.

Nu inleds rond 2. Har insett att även mitt älskade sockrade te får ge vika. Har redan idag övat mig i att inte söta teet. Får se om jag slutar dricka te helt, eller om jag vänjer mig. Men fortsätter jag med socker i teet blir det lite som att "sluta röka" och bara röka Marlboro, eller bara Blend. Eller hur?

Jultider är sunkiga tider för livsstilsförändring egentligen, men samtidigt bra för att det ger mig övning i att verkligen tänka igenom olika situationer och sammanhang där jag konfronteras med stora mängder onyttigheter. Tillgång behöver inte betyda att jag MÅSTE frossa i mig rubbet. Eller att jag måste ta av allt. Eller äta pepparkakor varje dag för att de finns. Julen är en bra ursäkt att inte ta tag i saker. Tack och lov är mina julfavoriter skinka och kålrotslåda. Inte mycket till sötsaker det, inte. Nu är det verkligen tid att sätta upp försvaret mot sötsaker. Kan man värja sig mot åtminstone hälften inför jul och under julhelgerna så är man ju superbt rustad för vardagens frestelser sen.

No guts, no glory

Den här killen är fantastisk. Inte för att jag vet något om hans politik, men att sticka ut hakan på detta sätt imponerar stort. Joe Laiacona kandiderar till tung politisk post och har helt öppet gått ut med sin BDSM-läggning. Jag tycker detta är otroligt bra. Sådant som leder till en debatt om icke-normativa läggningar är i mina ögon bra. Att en man som kandiderar till "state representative" i USA är helt ute ur garderoben blir en välkommen signal till många som inte vågat sig ut ännu av rädsla för repressalier.

Att vara "pervers" är ju inte direkt en social booster på de flesta arbetsplatser eller i de flesta sociala sammanhang. Tvärtom. Det tisslas och tasslas och tycks en massa, trots att få vet vad det handlar om att vara BDSM-utövare, homo, trans eller bi.

Laiacona uttrycker att staten inte har i hans sovrum att göra. Jag säger detsamma om både stat och kollegor och övrig omgivning. Ingen har med någon annans sexliv att göra. Sexlivet, så länge det handlar om vuxna samtyckande individer, ska inte ha betydelse för karriär och sociala sammanhang. Tyvärr funkar det inte riktigt så idag. Varje förebild som vågar stå för sin läggning i motvind välkomnas varmt. Så oavsett politik, lycka till, Joe. Må debattvindarna blåsa hårt och resultatet bli ett öppnare samhälle för alla.

Drag me to Hell och Ben & Jerry

Igår var jag hos sötaste Frk Erika på filmkväll och B&J-orgie. Ja, minst en bytta måste man köpa per skalle, annars slutar det i moll. Det finns inget som heter "för mycket B&J-glass". Inte om man är kvinna i alla fall. Nej, det funkar inte så bra med mitt krig mot sockret. Har erkänt att jag ligger under med poängen i den striden. Men jag kommer igen. *!!!*

Vi hyrde två filmer; Drag me to Hell och Leo Gaut. Den första har jag velat se sedan den gick upp på bio, för den fick bra kritik och jag gillar skräckfilmer. Den andra... Jag älskar verkligen Johan Falk-rullarna. Har snart sett alla 9 som kommit ut, två kvar bara.

Drag me to Hell var till och med bättre än väntat. (SPOILER ALERT).
Slutet var det bästa med hela filmen. Den kunde ha fått vara en "så levde de lyckliga i alla sina dagar"-rulle, en i mängden med trorra floskler och gulliga slut där "rätt" sida vinner. Det är den inte. *moah* Tjejen sliter som ett djur för att vända förbannelsen hon fått på sig. (Har du inte sett filmen och tänker göra det, sluta läsa NU.) Hon till och med gräver upp häxan som förbannade henne och stoppar talismanen i munnen på liket för att häva förbannelsen. Detta endast för att upptäcka att hon stoppat fel sak i gummans trut, och förbannelsen fortfarande vilade på henne. The End. Underbart.

Leo Gaut i sin tur var en av de hittills bästa filmerna i serien. Den hade nog allt man kan önska av en svensk polisrulle. Svenska polisrullar är så naturalistiska, de vältrar sig i människors känslor och rädslor, och allt visas med stor tydlighet. Ingen går säker, och i den här filmen dör en ung kvinna, och en autistisk pojke blir misshandlad. Jag var till och med på vippen att fälla en tår mot slutet av denna film. Det är inte så vanligt. Johan Falk, denna antihjälte helt jämförbar med och till och med bättre än det mesta Brude Willis spelat, är helt enkelt underbar. Ser fram emot de två sista filmerna.

Utekväll på Kontiki

Igår var jag ute på Kontiki med bästaste Isisen. Det är ett mysigt ställe med skön stämning och jäkligt gott käk när man är på det humöret. Vi mest snicksnackade och drack våra öl och vin, och betraktade omgivningen. Faktiskt så är just det sista för mig den stora behållningen av att gå ut.

Jag är för övrigt mer än glad att jag är flata, se nedan. Varför exponerar man hela sin akterdels inre paketering, speciellt när det är ett par sunkiga urtvättade kallingar där det missvisande nog står MAN?

Det utspelade sig ett inte alltför ovanligt, men snudd på tragiskt skådespel vid vårt bord under kvällen. Eftersom vi var två fick vi snart sällskap av en kille och en tjej. Vi betraktade under hela kvällen den bisarra dansen han försökte få hennes intresse att vakna, och hon spelade ut hela det befintliga registret av hövligt avvisande kroppsspråk och halvt panikslagna försök att fokusera på andra än honom så fort chanssen gavs. Det var alldeles uppenbart att han inte skulle få ligga med den här damen, inte ikväll eller någonsin. Han flyttade närmare, hon flyttade iväg, tills de var runt bordet ett halvt varv drygt. Romeo behöver lära sig att stänga av sitt denial och läsa av vägskyltarna som leder till verkligheten.

Kvällens mest bisarra inslag var ändå showen där vi fick se en häst *!* och en flodhäst *!* på scen. Hästen bjöd till och med på dricka.

På det hela taget en mysig kväll. Isa ägnade sig åt lite social välgörenhet också. Borde man göra oftare. Det kostar så lite och gör så mycket i andra änden.

FK;s praxis suger, och svenska snikna angivare

Läste just artikeln i GP om en kille som skadat sig under militärtjänsten, och haft besvär sedan dess. Det är 12 år sedan han skadades, och det rör sig visst om en ovanligt allvarlig version av whiplash. Nu har killen på sätt och vis haft tur, och lyckats få ett halvtidsjobb som passar hans förutsättningar, vilket inte är alla skadade förunnat.

Ett bisarrt inslag i det hela är hans grannar. De hade sett att han skottade snö och rastade sina hundar, och ansåg att de utifrån detta kunde bedöma med all sin expertis att killen var en fuskare. Så de anmälde honom. Jajamensan! "Han ska minsann inte få några pengar när han orkar göra saker under korta stunder på en dag..." eller nåt. Jag säger FY FAN! Vad vet de om killens våndor och besvär? Snacka om übersvensk missunnsamhet och snikenhet. Hade han varit ute och joggat dagligen och lyft skrot i trädgården, ja då kanske man skulle ha undrat. Men skotta snö för att ta sig ut? Och rasta hund? Motsvarar det att kunna arbeta heltid? För mig som är utbildad i arbetsförmågebedömningar känns parallellen knappast glasklar.

Jag vet att det finns människor på FK som försöker hjälpa. Jag vet att de stramare ersättningsreglerna syftar till att fler ska tillbaka ut i arbetslivet. Ingen utgår säkert från ont försåt (förutom de där ondsinta grannarna). Men någonstans blir det så otroligt fel. Ja, alla borde kunna jobba med något. De flesta vill säkert försörja sig själva. Men med konjunkturen vi har idag, och den knappa tillgången till jobb gör ju knappast att en deltidssjukskriven eller långtidssjukskriven är förstavalet vid anställning. Till och med jag som kommer från fast jobb och tränar mer eller mindre jämt möts av frågan "Är du fullt frisk?" vid intervjuer.

FK och deras beslutsfattare behöver verkligen se över sin praxis och anpassa den till människorna. Jodå, det går. Bara lyft blicken över pappershögen på bordet, och våga se MÄNNISKORNA istället. Och grannar som denna killens, SKÄMS! Vad fick ni ut av att ange honom? Skålade ni på kvällen över att ha satt dit honom? Log ni skadeglatt när han inte hade pengar till sina räkningar, och fick kämpa i Länsrätten för sin ersättning?

Bästaste hudvården, och Apoteket rockar

I massor av år har jag letat. Jag har provat alla möjliga krämer från Åhlens, NK, BodyShop, Coop, och alla möjliga märken och varianter. För mig med sk. extrem problemhy (atopiker, bland annat) har det verkat omöjligt att hitta rätt saker. För ett tag sedan hittade jag serien Vera från CSS med Aloe Vera i på Apoteket. Vips så bleknade och försvann eksemen, de torra partierna är borta, och ansiktet älskar sin nya hudcreme och visar detta genom att hyn håller sig lugn. Veras produkter känns skonsammare och fungerar bättre för mig än de betydligt dyrare varianterna från Forever Living Products, som marknadsför sig som det äkta och rena alternativet på den fronten. Ren och 100% och ekologiskt och fair trade i all ära, men man väljer ju det som funkar bäst, i första hand i alla fall.

Läkare, hudterapeuter och andra förstå-sig-påare har i år gått bet, och så har Apoteket lösningen. Billiga grejer är det också. Win-win-win... Apoteket har inte alltid varit så flashigt att shoppa på, kanske. Men dels så har jag upptäckt vilka fantastiskt bra produkter de faktiskt säljer, och jag tycker att deras satsning på att bli mer butik och mindre "statlig inrättning" har lyckats. Det är riktigt trevligt att handla där. Nässpray, en hårborste, hudcreme och tandtråd, och lite hårspännen. Och en mellanmålsbar. Allt på samma ställe. Lyckat koncept, Apoteket. *gilla*