Sanda curlingbanorna och låt barnen utvecklas!

Äntligen har fler börjat ta till orda om detta hemska och lömska curling-fenomen som många föräldrar utsätter sina barn för.

Gever Tulley, författare, har skrivit en bok om saker man bör låta barn göra för att de ska utvecklas och lära sig om livet. När man läser listan som Aftonbladet.se publicerat ser man att min mamma gjort många saker rätt. För är det något jag fick göra så var det att testa mina gränser. Inte som i gränslös uppfostran där jag fick göra som jag ville, utan som i att ingen sa "du kan inte" eller löste mina problem åt mig, utan jag fick testa, och se att jag klarade av mycket.

Malin Wollin har skrivit en krönika om att livet är livsfarligt, och att vi inte ska skydda barnen för mycket, för då hämmar vi deras utveckling. Allt i sann Eberhard-anda. Alltså, mannen som författade boken om svensk trygghetsnarkomani och klassificerade folklynnet utifrån en psykiatrisk diagnosmanual.

Det är underligt att sådan trygghetsnarkomani kan ha slagit sig fast i Sverige. Här vågas det ingenting, och ingen tror de klarar av något för de har aldrig fått utmanas och lära sig vad de kan uträtta. Har vänner och bekanta som är helt omhuldade i trygghetsnarkomani. Individer som har fyllt 12, 15 och passerat 20, ibland till och med passerat 25, som aldrig känt att de egentligen haft ansvaret för något alls. Som aldrig varit sista instans på linan, som fått reda ut sina egna soppor. Som frågar om allt och är helt oförmögna att ta det minsta initiativ. Detta har deras föräldrar och andra vuxna omkring åstadkommit med sitt daltande. De har aldrig lärt barnen att undersöka själv, att testa och våga sig på trial and error. Allt ska serveras och lindas in i bomull helst innan dessutom.

Jag är verkligen för var dag mer och mer glad över att jag fått lära mig att jag kan, och har lärt mig att våga försöka. Ibland har jag kommit på mig själv med att inbilla mig att alla vill och vågar försöka. Men de flesta har aldrig gjort det, och skulle hellre dö än börja nu. Hur ska dessa människor klara sig i livet? Hudlösa och värnlösa vandrar de fram mellan vadderade postringar i tillvaron. Vad händer när det stråket tar slut? Vem ska skydda dem då?