Beväpnad och farlig

Jesse Lindsay

Mera skönhet till folket. Har hittat bilder att älska, och låta inspireras av inför nästa tatuering. Spana in JesseLindsay.com.

Jag älskar hösten

Idag har jag känt hur det är att vara förälskad igen. Och objektet är hösten, med sin klara, friska luft, alla färger, och den ultimata ursäkten att bädda ner sig under en pläd med massor av te och bra filmer eller böcker med raggisar på fötterna. Tända ljus i alla rum. Fram med vantar och halsdukar och varma sockar, och alla söta mössor.

Hösten är det vackraste och mest rogivande årstiden på alla sätt och vis. Och imorgon ska jag ut och bli plåtad i höstnaturen. Som bröllopsbilder, för kärleken till de färggranna träden och de fallna löven är verkligen stark, och genomsyrar hela mig under dessa veckor som Moder Natur briljerar med färgsättningen i naturen. För att inte tala om känslan när man känner höstvindarna gripa tag i en när man kommer ut, eller hör regnet smattra mot rutorna när man sitter i soffan med katterna i knäet. Allt snack om sommaren..? Saknaden efter den? Näää, detta är min årstid.

Vissa dagar börjar sämre än andra

04.33 Porttelefonen ringer. Hade jag orkat hade jag gått ut och gjort mig olycklig genom att lemlästa idioten som väckte mig så dags. Klappar katten vid mina fötter, somnar om.

06.00 Väckarklockan ringer. Jag somnar om.

06.37 Jag vaknar igen, studsar upp, yrvaken och stressad.

06.40 Matar katterna, slänger på mig något som jag tror ska passera för civiliserad klädsel.

06.45 Packar väskan.

06.48 Spurtar ut till spårvagnshållplatsen.

06.52 Sitter på vagnen och upptäcker att jag har huvudvärk av galaktiska proportioner, som om en hel arme av illvilliga dvärgar försökte banka sig ut genom mitt pannben med diverse tillhyggen.

07.13 Hugger en V och en Oatly-dryck på Pressbyrån på centralen.

07.15 Kliver på tåget till Alingsås.

08.02 Framme på jobbet. Ingen här, ingen sköterska som kan låsa upp medicinskåpet och lindra min skallebonk som hotar att störta mig över gränsen till galenskap vilken sekund som helst.

08.15 Genomgång av träningsprogram. Huvudvärken trivs prima under övningarna och saftar till sig extra mycket. Tror de illvilliga dvärgarna bytt till skarpare tillhyggen.

Och nu då bara en hel jävla dag kvar tills jag är hemma hos MINA huvudvärkstabletter och mina katter och min underbara säng och vila...

Hejjar på dig, Emma

Läste idag om Emma i Aftonbladet.se. Emma har haft det tufft med sina mobbare, och med detta lilla inlägg vill jag bara visa henne mitt stöd. Emma, du är en fighter. Att du orkat ta dig igenom det du blev utsatt för är en bedrift. Många hade knäckts och aldrig kommit igen. Du har tagit luft under vingarna och visat dig större än mobbarna. Önskar att fler utsatta kunde finna en väg ut och få komma igen. Och alla kan vi bidra till att vara den lösningen för någon, eller i alla fall en dörr ut. Våga stå emot, som mobbad och som betraktare. Säg ifrån. Gör skillnad. Den kan vara livsavgörande.

En ätstörd flickas triumf

Olika människor har tack vare sina olika bakgrunder och erfarenheter olika saker att glädjas åt. Själv har jag ikväll först längtat efter och sedan njutit av en pizza och en påse godis till en bra film. Helt utan känslor av äckel eller ångest, eller ett behov av att aktivera mig för att göra av med skiten. De senaste 20 åren har inte alltid bjudit på möjligheten att på detta sätt njuta av mat som inte heter ruccola eller gurka, eller kranvatten, utan ångestpålagringar. Ikväll smakade maten bara bra, den mättade gott, och godiset slank ner som en smarrig efterrätt. Och det känns jätteskönt nu efteråt. För de flesta är det säkerligen, förhoppningsvis, vardag att kunna unna sig något riktigt gott och må ännu mer gott efteråt. För min del är det ofta ett vågspel med osäker utgång känslomässigt. Så varje sådan liten stund av obefläckad matglädje är stort. I alla fall för mig.

Sanda curlingbanorna och låt barnen utvecklas!

Äntligen har fler börjat ta till orda om detta hemska och lömska curling-fenomen som många föräldrar utsätter sina barn för.

Gever Tulley, författare, har skrivit en bok om saker man bör låta barn göra för att de ska utvecklas och lära sig om livet. När man läser listan som Aftonbladet.se publicerat ser man att min mamma gjort många saker rätt. För är det något jag fick göra så var det att testa mina gränser. Inte som i gränslös uppfostran där jag fick göra som jag ville, utan som i att ingen sa "du kan inte" eller löste mina problem åt mig, utan jag fick testa, och se att jag klarade av mycket.

Malin Wollin har skrivit en krönika om att livet är livsfarligt, och att vi inte ska skydda barnen för mycket, för då hämmar vi deras utveckling. Allt i sann Eberhard-anda. Alltså, mannen som författade boken om svensk trygghetsnarkomani och klassificerade folklynnet utifrån en psykiatrisk diagnosmanual.

Det är underligt att sådan trygghetsnarkomani kan ha slagit sig fast i Sverige. Här vågas det ingenting, och ingen tror de klarar av något för de har aldrig fått utmanas och lära sig vad de kan uträtta. Har vänner och bekanta som är helt omhuldade i trygghetsnarkomani. Individer som har fyllt 12, 15 och passerat 20, ibland till och med passerat 25, som aldrig känt att de egentligen haft ansvaret för något alls. Som aldrig varit sista instans på linan, som fått reda ut sina egna soppor. Som frågar om allt och är helt oförmögna att ta det minsta initiativ. Detta har deras föräldrar och andra vuxna omkring åstadkommit med sitt daltande. De har aldrig lärt barnen att undersöka själv, att testa och våga sig på trial and error. Allt ska serveras och lindas in i bomull helst innan dessutom.

Jag är verkligen för var dag mer och mer glad över att jag fått lära mig att jag kan, och har lärt mig att våga försöka. Ibland har jag kommit på mig själv med att inbilla mig att alla vill och vågar försöka. Men de flesta har aldrig gjort det, och skulle hellre dö än börja nu. Hur ska dessa människor klara sig i livet? Hudlösa och värnlösa vandrar de fram mellan vadderade postringar i tillvaron. Vad händer när det stråket tar slut? Vem ska skydda dem då?

En riktig ängel

När jag skulle hem från danskurserna så började det regna riktigt mycket. När jag klev av vagnen på min hållplats regnade det MASSOR. Det rann små floder av vatten nerför gatan, och jag tänkte precis att det var dags att springa för att inte hinna drunkna i vattenmängden. Men så ropar någon på mig, och när jag vänder mig om står en tjej jag inte känner där med ett paraply och bjuder in mig under den. Så där gick vi, två främlingar, snackandes om allt och inget, rätt mycket om regnet, under hennes paraply. Och jag kan inte annat än förvånas över denna underbara person, som såg en medsyster i nöd och erbjöd hjälp. Tack vare henne är inget mer än mina fötter dränkta efter promenaden hem från spårvagnen. Jag tackade henne och sa att hon är en ängel. Och det är hon. En riktig livs levande ängel, mitt i vardagen.

Screw the wanna-bis

Enligt Aftonbladet så har 3/4 av alla tjejer provat homohångel, och 8/10 kan tänka sig att prova. I artikeln kallas tjejerna som är straighta men hånglar med väninnorna av olika anledningar för wanna-bi. Sjukt nog refererar man till fenomenet som en het inne-grej för hösten... Hallå eller?

En bloggare skriver om att hon tycker man ska testa så man vet, och det får väl stå som ett okej alternativ. Men alla brudar som raggar på killar på gaybarer genom att hångla upp en brud borde spöas offentligt. Dessa brudar boostar nämnligen porr-världens myt om att kvinnor som gosar/har sex egentligen vill ha en man, antingen med i leken eller istället för tjejen man just då är med. Jag är totalt ointresserad av män, men tack vare wanna-bis så verkar ingen man längre begripa det. De tror min läggning är en rökridå för att verka oåtkomlig och därmed mer intressant, och då försöker de ju ännu hårdare.

Kan inte alla wanna-bis bara hålla sig inne på Aveny-krogarna? Och hångla upp sina väninnor där det inte är fullt av tjejer som faktiskt vill träffa tjejer, och göra allt med tjejer, helt utan killars inblandning? Som vill slippa raggas på i tron att vi egentligen vill ha kuk, för att alla andra 50 tjejpar som gosat den kvällen splittrats upp i singelenheter som sedan följt med varsin karl hem. Wanna-bis förstör dessutom lite av grejen med att gå på gayklubb. Där är väl tanken att man ska kunna hoppas att de flesta tjejer i alla fall är homo eller bi. Jag är inte så säker på att det är så på Gretas. Trist.

Det är ju det som ska vara så skönt på gaybar, att slippa gissa med oddsen emot sig. Men icke. Tjejklubbarna är tyvärr sällsynta och verkar besökas av en klunga där alla känner alla och man kan få vem man vill med referenser för att det är en j-la ankdamm. Känns inte heller så roligt. Jag får väl starta en egen klubb för flator som inte känner sig hemma i den befintliga flatvärlden i Göteborg. Eller som saknar en välkomnande flatvärld. Jag saknar i alla fall det. En plats för en 30+ -flata med förkärlek till kjolar, klackar och smink, där det också är okej. Där man inte blir misstagen för wanna-bi för att man är feminin. För helt säkert är att om jag hånglar med en tjej så är ingen karl välkommen i den leken.

Som i Erin Brockovich, fast här dog hundar

Jag blev så ledsen när jag såg rubrikerna. 27 döda valpar hos uppfödaren Fredrica. Hon har tidigare fått friska kullar på sin tik, men plötsligt dog massor av valparna i hennes kullar. Och så kryper det fram att kommunen visste att marken som Fredricas hundar, och barn, lekt på, var full av gifter. I Säffle kommun säger man bara att man följt rekommendationerna i rapporten om gifterna. Huruvida det stod något i den om att informera eventuella boende på tomten om att det var tungt förgiftat eller ej borde vara ovidkommande. Man borde ha berättat för Fredrica att det var fullt av gifter på hennes tomt. Att man ens ids klämma ur sig något så lamt som "vi har följt rekommendationerna" är bara patetiskt. Kommunen borde ersätta henne för pengarna hon förlorat, och för allt besvär och all sorg som drabbat henne i samband med detta. De borde köpa loss hennes mardrömstomt till sjysst pris och låta henne komma därifrån så fort som möjligt.

Sterling flyg SUGER

Här sitter jag på Arlanda, dömd till tre timmars tristess och väntan av f***ing j-la Sterling. Mitt plan hem skulle lyfta 20.45, och jag tyckte redan det kändes i senaste laget att komma hem till Götet vid 21.45. Nu lyfter planhelvetet inte förrän 23.45. Det beror inte heller på tekniska haverier, eller på att de har personalkris, eller något annat som man inte kunde rå för. Det handlar enbart om snåljävlarna på Sterling, som ville spara ännu mer pengar och bestämde sig för att flyga dagens passagerare med ett plan mindre än tänkt. Så nu sitter jag, och resten som skulle åkt till Göteborg med 20.45-planet, på Arlanda och surar. Vi fick 75kr att äta för på Mc Donald's som "kompensation". Vem som ersätter vår nattsömn, som bistår oss med de svårigheter vi kommer att möta med att ta oss hem så sent, och andra saker som kan ställas på ända framgår inte. Antagligen ingen. Tjejen vid incheckningen av bagage förklarade att Sterling inte heller samarbetar med andra bolag, så att boka om sig till annat plan som lyfte hemåt i vettig tid kom inte heller på fråga. Att betala 1000-lappen extra för att komma hem i tid kändes lite saftigt för mig också.

Min slutsats är att Sterling får vara billigast med råge, men jag kommer ALDRIG att flyga med dem igen. Vad spelar det för roll vad det kostar om man inte får det man betalat för? Jag kommer att som bäst få sova 5 timmar istället för 8. Hade inte en kollega kunnat maila det jag ska jobba med inför imorgon och imorgon bitti hade jag varit totalt rökt alternativt fått finna mig i att sova 3-4 timmar för att skrapa ihop det som måste göras. I USA ställs flyg in och flyttas om hela tiden, men där bokar de banne mig om en på första bästa flight som går någonstans ens i närheten av vart man skulle.

Det enda som fattas nu vore att min väska kom bort. Då kommer jag att flippa fullkomligt. Håll tummarna för att Landvetter inte behöver se en galen brud löpa amok inatt när hon vill ha sitt bagage... Offra en get eller en ko, eller be, gör något. För den allmänna säkerheten.

Brittiskor har god smak i kvinnor

Enligt brittiska damer är Rachel Weisz den kvinna de mest älskar att älska. Tvåa blev Nicole Kidman, och trea Minnie Driver. Topplistan innehöll också bland andra Keira Knightley och Cate Blanchett.

Aftonbladet listar de mest populära kvinnorna bland lesbiska i England. Inget fel på töserna på listan, men personligen skulle jag puttat upp Catherine Zeta-Jones och Emily Blunt topp 3 i alla fall. Vem älskade inte den rödhåriga bitchen i "Devil wears Prada"? Screw Anne Hathaway... Emily Blunt var ju filmens klara behållning.

Rubbade morsor

Idag kan vi läsa smarriga detaljer om Britney Spears liv, om när hon drack alkohol för första gången, när hon hade sex för första gången, när hon debuterade med röka... Hade det varit ett gammalt ex eller en bitter skolkamrat som läckt detta hade det väl varit en sak, men det kommer från hennes mamma som sett ett sätt att tjäna pengar på sin dotter genom att sälja ut hela hennes privatliv i bokform. Jag säger bara SÖK HJÄLP, till morsan alltså. Hur lågt kan man sjunka egentligen i jakten efter pengar och berömmelse? Är inte ens de egna barnen heliga för en kanske man borde fundera över vad man egentligen sysslar med.

I Israel fanns ett par än mer rubbade morsor som dränkt sina barn. Det måste vara något av det mest brutala som kan hända på denna planet, när en förälder skadar eller dödar sitt barn? Det bryter mot allt i regelväg.

Föräldralicens, någon?

Aftonbladet listar apropå temat fler knäppa kändismorsor än Britneys i en artikel på hemsidan. Som sagt, föräldralicens? Dags nu, eller?

On the Shadow Side of Fusion

Låten heter Discordia, artisten är Maduro.