Sorgepeng???

Aftonbladet har en artikel om föräldrar som anses kunna jobba mitt i svåraste sorgen efter en död son. Nu säger Husmark Pehrsson att man kanske ska införa en "sorgepeng". Diagnos: Sorg, alltså.

Jag tycker hela diagnoshysterin skjuter bredvid, och oftast stolpe ut. Hur vore det att beskriva funktion istället? Inte alla med fibromyalgi, cancer, benbrott eller som är gravida mår likadant. Att man gett FK riktlinjer som utgår från att så är fallet är ju helt rubbat.

Så strunt samma om det rör sig om döda anhöriga, tumörer, reumatisk sjukdom, eller något annat. Det är inte diagnosen som avgör hur väl man fungerar. Den som satte ihop regelverket för FK har i alla fall gruvligt missat just den biten. Vilket är mer än "lite pinsamt"...

Tvångssterilisering

Sverige har fått sällskap. I Kina tvingas nu grupper som anses vara särskilt benägna att bryta mot familjeplaneringslagarna till sterilisering. Det rör sig om femsiffrigt antal människor, som ska utsättas för att få sina reproduktionsorgan kasserade. Vem minns att det inte alltför länge sedan pågick liknande aktiviteter i vårt älskade Sverige? Kvinnor som levde lösaktigt (enligt vem?), förståndshandikappade och andra element plockades bort från chansen att föra sina gener vidare. Tack och lov finns Amnesty, som protesterar mot kinesernas galenskap. Vem protesterade för svenskarna då det begav sig?

Fängelse för ihjälplågade kaniner

Till min enorma glädje ser jag att det blev fängelse för idioterna som plågade ihjäl kaniner. Har aldrig varit någon ivrig påhejare av PETAs metoder egentligen, men nu skulle jag gärna se att någon som sympatiserar med deras metoder finns på fängelset i fråga.

Gossarna i fråga skyller på att de skulle träna upp hunden som hetsades att attackera en av kaninerna. Träningen avsåg skydd mot eventuella attacker medelst kaninliknande brandbomber? För vad för slags träning skulle annars kräva att man luntar upp ett levande djur? Nä fy fan, säger jag. Hoppas de glömmer att låsa upp när månaderna som pojkarna ska sitta är förbi.

Jag är väldigt glad att det blev fängelse för detta fullblodsvidriga dåd. Inte ens en liten kanin är så obetydlig att man får göra vad som helst med den. YAY!

Glädje och sorg över straffet för det omtalade mordförsöket

Killen som tvingade med sin flickvän ut på en åker och misshandlade henne så illa att hon fick permanenta skador har fått sin dom: 12 års fängelse. Jag är både glad och ledsen för domen. Glad för att en så våldsam och respektlös person är borta från gatorna. Och ledsen för att en så ung person är så trasig att han saknar impulskontroll och tycker att han har rätt att göra andra illa om de misshagar honom. Jag säger ingenting mot domen, den är klockren och 12 år i buren kan faktiskt inte ens börja bli en soning för det hans offer utsatts för, och kommer att få leva med. Men detta får mig att tänka på vad det är som driver en person att skada någon så illa. Kontrollbehov, eller för stort ego kombinerat med noll självkänsla? Eller alltihop? Han har visst en historik av att misshandla flickvänner, vilket tyder på att något i det interpersonella samspelet inte fungerar ua.

Killen har konstaterats frisk, i rättslig bemärkelse bäst att tillägga. Det är verkligen som en skribent i SvD nyligen skrev; det är inte de sjuka utan de "normala" som vi bör oroa oss för. Det är de som begår de flesta brotten. Men här ser vi tydligt att avsaknad av psykisk sjukdom inte gör någon till en lämplig samhällsmedborgare. Frågan är hur vi ska skapa den effekten? Alltså fungerande samhällsmedborgare. Det är knappast så att han lär sig respektera andra och får goda förebilder i fängelset heller. I bästa fall förstör man honom bara lite till på kåken. Men han kommer att ha en låååååång väg tillbaka. Antagligen lika hoppfull som den är för kvinnan han misshandlade. Det här fallet påminner mig om att det sällan finns några vinnare i en sådan här historia. Trots att jag tycker att avskum ska plockas från gatorna, så är jag skeptisk till fängelsekonceptet. Vet inte riktigt hur man skulle göra så att de som åkte in verkligen kom ut som bättre medborgare och människor. Idag verkar fängelset för många tjäna som en inskolning till tyngre kriminalitet, och som en markering av att man inte hör ihop med övriga samhället.

Två förlorade själar är resultatet av detta. Offret och förövaren. Trots att jag förespråkar hårda och långa straff för den som ger sig på andra, så känns det ändå inte riktigt bra. Ibland hade det varit lättare för mig att bibehålla en medeltida syn på brott och straff, men jag har väl ett stråk av filantrop i mig, eftersom jag ändå vill att straffet ska göra något vettigt av den man skickar in bakom murarna. Även om jag kan känna att man i hopplösa fall borde svetsa igen dörren. Hur ser vi till att den här inte blir ännu ett hopplöst fall?

Svårhanterad bokstavsdiagnos: IQ

I december förra året skrev jag om hur det varit att vara ett s.k. "särbegåvat barn" i den vanliga skolan. Kortfattat: tråkigt, oinspirerande och nedslående. Sedan det inlägget har jag kommit att prata med flera andra, som delar mina upplevelser. Himlandet med ögonen, suckandet när man ställde följdfrågor och inte nöjde sig med "Det ÄR så." som svar... Fler än jag har upplevt detta från sina lärare.


Det som också hänt sedan det inlägget är jag fått ett papper där det bekräftas att min bokstavsdiagnos är IQ. Enligt testet får jag nu bli medlem i Mensa. Jag vet att det är ungefär lika intressant egentligen som att någon tar 100 kg i bänkpress, eller springer milen på under 30 minuter, eller spelar fiol som en gudinna. Men det betyder något för mig. Det betyder att jag inte misstog mig, jag var lite rappare helt enkelt. Inte bara en arrogant kverulant som gjorde livet surt för lärarna genom att aldrig nöja mig med vad de än hade att komma med.

Att ha sett dokumentärer om hur skolan inte kan hantera smarta barn, och hur de som idag är vuxna upplevt sin skolgång stärker mig enormt. Det är skönt att veta att det inte bara var jag som kände mig helt vilse och fel i skolan, trots uppenbar lätthet att lära. Vem hade trott att det var PÅ GRUND AV den lättheten som man fick problem i skolan?


Man kan hantera ADHD, och andra bokstavsdiagnoser i skolorna. Man vet att de behöver extra stöd och lite mer förståelse. Men bokstavskombinationen IQ är läskig på riktigt för många. En mamma säger i en dokumentär att hon önskade att sonen fått en annan diagnos än smart, för då hade hon i alla fall vetat vad hon skulle göra. Att barnet är ultrabegåvat upplevs som ett stort problem. Av mamman, och av skolan, liksom av barnets övriga omgivning.

Mensa arbetar med att informera om hur man ska göra när man har särbegåvade barn. På hemsidan listas kännetecknen för riktigt smarta barn. Många av de tydligaste tecknen tror jag ofta förväxlas med andra typer av problem. Och även med diagnosen klarlagd så vet inte människor vad de ska ta sig till med en skarp hjärna i sin närhet. De är skrämda och kanske lite hotade av att ha ett så smart barn framför sig. Det är ett hot mot många vuxnas ego och stolthet att bli ifrågasatt och skärskådad av ett barn. Då uteblir stödet och det urartar i maktkamper istället.

Jag har som sagt haft turen att ha en stöttande mor, som själv har en IQ att avundas. Hon har sett till att åtminstone delar av mig hela tiden fått något att bita i. Och så träffade jag ju i september förra året Jenny. Hon är vice ordförande i Mensa Sverige, och det var hon som uppmuntrade mig att göra testet. Två intelligenta kvinnor som gjort stor skillnad i mitt liv. Är så tacksam för att de finns, och för att de funnits där för mig. Jag hoppas kunna bidra till att göra skillnad för någon annan och att bidra till att avdemonisera intelligens. Det är ingen sjukdom, även om det ofta känts så med tanke på reaktionerna man mött. Som sagt, vissa tar massor i bänkpressen. Andra är grymma på matte. Någon hanterar språket vackrare än de flesta. Alla har sin grej. Men ingen blir rädd för en duktig fotbollsspelare, så som man ryggar för ett skarpt intellekt. Varför?

Brittisk biskop om kondomer och sex

Skrattade så jag nästan trillade av stolen över artikeln i DN om en brittisk biskop och hans "förståelse" för kondomer. Han kan "kortsiktigt förstå att redskap som skyddar kvinnor är tilltalande". Ojojoj, det är faktiskt rätt stora ord ut munnen på en katolsk biskop, det måste jag faktiskt ge honom.

Men sen kommer det roligaste av allt, som visar att katolska kyrkan missat ett par sekler i utvecklingen:

"Om vi inte har en vision om skönheten i sexualiteten och öppenheten i sexualiteten inför ett av dess grundläggande ändamål, som är skapandet av nytt liv, löper vi risken att reducera den till underhållning, tidsfördriv eller bara ett nöje."

News-flash: Vi är redan där. Vi har egentligen alltid varit där. Våra kroppar kan känna lust både när vi är fruktbara och när vi inte är det. Nu finns det dessutom sätt att slippa bli med barn varje gång man har sex, för det vore ju fasligt opraktiskt. Min metod är nog i och för sig säkrast; dejta inte män, men för heterokvinnorna finns kondomer, p-piller och annat jox att ta till. Tack och lov. Biskopen och övriga katoliker, välkomna till 2000-talet.

Och till sist den roligaste kondomreklamen jag sett, någonsin. Kan man få den översatt så vi kan skicka den till påven och hans vänner?

Rapelay, och smutsiga män

Malin Wollin har skrivit en bra krönika, igen. Den här gången handlar det om ett spel, Rapelay, som finns att ladda ner från nätet, som går ut på att du våldtar flickor/kvinnor. Du kan till och med välja att göra ditt offer med barn. Fantastiskt att det finns ett spel som sänker trösklarna till dessa illdåd. Vad för sjuk hjärna har fantiserat ihop idén? Och vilka är de missanpassade tomtarna som spelar det? Hur rubbad är man inte om man sitter hemma med sin dator och låtsas våldta tjejer, kväll efter kväll. Följa efter dem i T-banan, och slita upp hennes kjol och ta henne mot hennes vilja. Känns som ett bra alternativ till alla tv-såpor, eller? Så sjukt att man kräks.

Jag började fundera lite kring vad det är som driver en man till att spela ett sådant spel, eller till att genomföra en våldtäkt i verkligheten. Det verkar handla om makt, och att förminska sitt offer, kränka och förnedra henne. Att göra henne smutsig och förtappad. Måste då inte mannen och hans älskade lem vara de riktigt smutsiga och äckliga delarna av det hela? Mannen måste vara en enorm smittohärd av dåliga saker, för att kunna överföra så mycket skit till kvinnan han våldtar. Om det värsta som kan hända en kvinna är att en man tar henne mot hennes vilja, om hon aldrig kan bli så smutsig som av det, då måste det vara mannen som bär skiten och smittar. För det kan knappast uppstå spontant som via ett mini-big-bang i ögonblicket han ger sig på henne. Nej, han försöker överföra en massa negativt till henne. Och det kommer från honom själv. Hon blir hans kanalisering av det äckliga i honom, och han projicerar med hela samhällets hjälp allt på henne. Så fiffigt, så utomordentligt käckt, för honom... En existensiell slasktratt som han tömmer all sin egna skit i. Ja, HANS skit. Hon blir inte smutsig av egen kraft, det är HAN som solkar ner.