fredag 12 mars 2010

Våldtagen= Bestulen?

Läste för ett tag sedan Kielos bok "Våldtäkt och romantik", där hon lyfter fram olika sätt att se på våldtäkt. Bland annat diskuteras det kring att kvinnor anses bli av med något vid en våldtäkt. Det går alltså att ta något från henne för all framtid när man tvingar sig på henne. Oskulden vore enligt vissa kulturer det värsta. Men även i moderna Sverige anses en våldtagen kvinna besudlad på något sätt.

Idag kan vi läsa om fotbollsspelaren Bapupa, som nu dömts till 2 års fängelse för våldtäkt på en 18-åring. Marrias J Larsson, som skrivit artikeln, har säkert helt rätt i att det kommer att ta den våldtagna tjejen mer än två år att komma över händelsen. Men varför är det så? Varför är det sexuella våldet så starkt medel att krossa en annan människa? Jag är ganska övertygad om att ifall synen på kvinnans sexualitet var en annan, så skulle våldtäkter inte vara lika intressanta som maktmedel, och det skulle inte bli en lika stor affär av det. Kränkning, JA!!! Alltid. I allra högsta grad. Men vi kvinnor VET att samhället stämplar oss med en stor fet blaffa över hela vår uppenbarelse; VÅLDTAGEN!!!, om vi blir utsatta. Och den stämpeln väcker känslor, allt från medlidande till misstro och förakt.

Jag skulle önska att kvinnans sexualitet inte var så skamladdad att det behövde vara så stor affär så länge att ha blivit utsatt för sexualiserat våld. En utsatt kvinna ska inte behöva känna skam eller att hon dragit vanära över sig själv när hon blivit våldtagen. Jag önskar att varje utsatt kvinna kunde ställa sig upp och peka finger åt den som gjorde det och högt och tydligt offentliggöra vad han gjort, utan att bli föraktad, klappad på huvudet eller statussänkt. Den dagen då en kvinna inte skäms över att säga att hon blivit våldtagen, i alla fall inte mer än en man skäms över att ha fått en snyting på krogen, då har vi kvinnor vunnit vår sexualitet tillbaka till oss själva också i samhällets ögon. Vi blir faktiskt inte av med något alls i det ögonblicket. Vi blir utsatta för våld. När det är över är det över. Vi läker våra sår och restaurerar våra kränkta gränser. Men det går mycket lättare och snabbare utan stämplar av skam och skuld och förakt. Eller vad tror du?

Inga kommentarer: