Vad är det för fel på folk?

Läser idag med stigande vrede om en tjej som blivit våldtagen på skoltoaletten. Hon är en av de lyckliga i och för sig som faktiskt fått se den skyldige dömas i rätten. Men det var också allt. För tro inte att det är HAN som drabbats hårdast efteråt. Hon har fått stå ut med hot och trakasserier, och att människor aktivt och öppet tar våldtäktsmannens parti mot henne.

Detta påminner om scenariot som beskrivs i Stina Jeffners avhandling "Liksom våldtäkt, typ", där en ung tjej blir våldtagen på en fest, och killarna får allt stöd socialt och hon blir kallad för det ena och det andra. Och tjejen som våldtogs av två killar, som av rätten ansågs "för fina och fräscha och snygga för att behöva våldta", så man friade killarna. Man noterar till och med att man tror på att hon har sagt ifrån, men att man inte anser att killarna behöver ha förstått hennes protester. *!!!!!!!!!!!!!!!!!!*

Vad är det för fel på folk? På riktigt. Hur kan man ge sig på den som redan ligger ner? Vad får man ut av att smäda den som redan har ett så stort sår i sin själ? Varför vill man strö ytterligare salt i blödande sår och gnugga in? Givetvis vill man inte tro att ens vän, pojkvän, bror, son eller polare kan göra något så vidrigt som att våldta någon. Men det är ALLTID någons "något" som gör det. Det är kompisen. Släktingen. Mannen. Pojkvännen. Barndomsvännen. Kusinen. ALLTID.

Ikväll visar Uppdrag Granskning historien om tjejen som jag nämnde först, som våldtogs i skolan och som nu fått flytta på grund av trakasserier. Förövaren? Hyllas och bor kvar. Är det rätt? Hur kan folk omkring leva med sig själva? Hur kan man vända någon ryggen så brutalt istället för att stötta henne i det som redan innan sveket från omgivningen var den största prövningen i hennes liv? Programmet refereras till under titeln "Den andra våldtäkten". Det är det det är att svika den som behöver stöttning efter ett övergrepp. Om det finns något som heter karma, så vet jag ett gäng vars karma snart kommer att hoppa upp och bita dem i arslet, så hårt. Kan alltid hoppas det i alla fall. Vad hände med "stötta de utsatta" och "agera på det som känns rätt"? Just det... Det var ju polaren, kusinen, kompisens pojkvän, och han är ju en "bra pojke som inte 'behöver' våldta...". Och det är de ju allihop.

Personlighetstester är kul

Katolikerna i blåsväder igen

Den här gången är det en dansk biskop som sagt att han känt till flera fall av övergrepp på barn inom kyrkan, men som han inte anmält. Han tycker inte man ska behöva göra det. Vare sig utreda gamla brott eller anmäla nya ligger inom hans intressesfär. Jag hoppas att han förstår att han framställer sig själv som en mossig pedofil som försvarar sina jaktmarker med detta uttalande. Katolska kyrkan håller på att utplåna sin existensrätt i mina ögon med alla dessa skandaler där barn utnyttjats av vuxna, och där församlingarna och de högre instanserna lagt locket på. Pedofilerna förstör livet för barnen, oavsett om de är "Guds män" eller inte. Är inte det något som man intresserar sig det minsta för inom katolska kyrkan? Eller har de en egen tolkning av celibat? "Inget sex med personer över 15år"? Någonstans borde kraftiga protester från Vatikanen dyka upp inför uttalanden som detta. Men det är tyst. Väldigt tyst. Det stör skiten ur mig att en kyrka med så många medlemmar inte tar avstånd från pedofilin i de egna leden. Nej, alla katoliker är givetvis inte pedofiler. Men de flesta grupper har i alla fall vett nog att inte hålla dem om ryggen.

Censur har ingen plats i en demokrati

Det pratas mycket om hur man ska särbehandla Sverigedemokraterna och sabotera deras kampanjande i år, igen. Vill minnas att man vägrat dela ut deras utskick på vissa håll vid tidigare valrörelser, och i år är den stora affären kring huruvida SD ska få komma till skolorna och presentera sin politik. På vissa håll har man sagt nej till alla politiska partier för att slippa få in SD, och det är visst mer det, än det faktum att man försöker censurera politiska kampanjer, som oroar vår statsminister (hans ställningstagande oroar mig...). Hans oro över att inte de etablerade partierna ska få synas på skolorna är befängd. Jag är orolig för att inte alla partier som vill ska få synas. Att sitta i riksdagen idag ska inte ge propagandaföreträde. Aftonbladet lyfter fram aspekten av att det är viktigt att laddade åsikter kommer fram och diskuteras under ledning av en utbildad lärare. Det tycker jag är en god tanke.

Jag kan över huvud taget inte förstå frågan. Vi lever i en demokrati. Det finns inte utrymme att börja åsiktscensurera om man vill kalla sig ett demokratiskt land. Skulle nu så många av svenskarna hysa dessa, låt gå j-ligt obehagliga åsikter som SD står för, så får vi leva med det. Då har vi SD i kommunpolitik, regioner och riksdag. Jag hoppas bara att ett så uttalat antifeministiskt och rasistiskt parti aldrig får fotfäste. Vi talar faktiskt om ett parti som vill begränsa kvinnors aborträtt. Man motsätter sig att homosexuella ska få betraktas som "normala", eller gifta sig.

Det är inte upp till moralister, utan väljarna. Hur mycket det än bär emot. Extrema vänstergrupper med minst lika totalitär syn på världen och minst lika obehaglig agenda finns det också gott om. Men vänsterfalangen är på något sätt okejad i alla lägen i Sverige. Även de som går runt med massmördaren Che Guevara på sin tröja, eller romantiserar Sovjetrepubliken, eller Mao Tse Tung. Minst lika obehagliga killar som Hitler på sin tid, men testa skillnaden i att gå ut med Adolf på tröjan, elller Che. Nu senast briljerar kommuniststaten Nord-Korea med att ha avrättat en ekonom för "misslyckad valutareform" (även på SvD.se). Ändå tillåter man extrema vänstergrupper vara mer ifred, medan de flesta tycks resa ragg inför SD och deras gelikar.

Vad jag vill komma till är att om extremhögern (hur nationalsocialister nu hamnat "till höger" vet jag inte) måste få komma till tals, de måste få sprida sin propaganda, och de måste tillåtas vara med i debatter och dela ut sitt material, annars är vi ute på hal is. Vem ska i slutändan få bestämma vem som får säga vad, och i vilket sammanhang? Vems censur ska gälla? Hur obehagliga jag än tycker högerextrema och vänsterextrema grupper är, så har vi inte råd att tysta dem med gott samvete och sen lalla om demokrati. Det går helt enkelt inte ihop. Något slags "kollektivt samvete" som säger att SD är ett otrevligt parti som hyser osunda värderingar är inget argument mot att gå emot yttrandefriheten, eller vår frihet och rätt att välja det parti vi anser representerar oss i valet. Det öppnar för obehagliga möjligheter, som att få en SD-ledd regering om det vill sig illa. Men vi måste ta den risken. Vi kan bara arbeta för och hoppas att andra alternativ står ut som mer attraktiva för väljarkåren. Vi behöver absolut inte en obehaglig grupp som lockar individer på martyrromantiken, och det är precis det som händer nu. "Ingen vill ha oss, de försöker tysta oss...". Bättre klister för en grupp som redan marginaliserat sig själv finns inte än att omvärlden angriper dess existensrätt. Exponera ihjäl skiten istället. Tala med dem. Tala om dem. Låt dem ventilera sin störda politik, och låt folk få se vad de går för. Så vi alla vet och förhoppningsvis kan hålla oss borta. Och för att minska martyrpoängen. Närmare 5 % i opinionsundersökningarna talar ett tydligt språk. Vi har inte råd att försöka tiga ihjäl dem. Demokratin har inte råd med att tiga ihjäl något alls.

Får det lov att vara en villig asiatiska istället för en frigid svenska?

Det har skrivits en del igen i år om svenska män som åker till Asien, och träffar sina blivande fruar där. Många är de fördomar och myter som florerar kring denna typ av unioner. Postorderfruar, fem-i-pedofiler, och lite andra skojsiga tillmälen har hörts i diskussionen. Få verkar förstå att många av dessa relationer faktiskt handlar om passion och kärlek. Tyvärr inte alls alla... Det mest bisarra utspelet kom förra året från Norge, som stöd för fenomenet med att nordiska män hämtar fruar från öst. Hanne Nabintu Herland uttalade att kvinnorna i Sverige och Norge fick skylla sig själv, och att det var självklart att män ville ha asiatiskorna istället, för de gillar sex och kan laga mat. Andra kulturer har mindre krav på mannen, och man är bättre på att lära upp kvinnorna att tillfredsställa män sexuellt. Hon tycker kraven på män är för höga, och att feminismen gått för långt. När jag såg bilden på Hanne så kom jag förresten osökt att tänka på Anna Anka... De delar till och med mission; att få kvinnor att tillfredsställa sina män.

Jag undrar om inte "gillar sex" är en fin omskrivning för "ställer upp". Eller möjligtvis "vet inget annat än att det är hennes förväntade roll att knulla på kommando". Kvinnor behöver inte läras upp till att bemöta mannens behov i sängen. Många män däremot har en lång väg att gå till att över huvud taget intressera sig för kvinnan de ligger med, hennes behov och önskningar. Många kvinnor jag känner tycker inte om sex med män eftersom det ofta handlar om hans behov och önskningar, som han är mycket bra på att kommunicera helt själv. Men han är oförmögen till och ointresserad av att respektera hennes behov, särskilt om de inte till 100% matchar hans. Jag skulle kunna satsa egendom och kroppsdelar på att de kvinnor, vars män intresserar sig för deras behov och vill ha ömsesidighet i den sexuella relationer, är mycket intresserade av sex. Är det bra, så vill man ju ha mer. Enkelt. En helt ny tanke för vissa män. Nej, tjat, påtryckningar och våld är inte sättet att få henne att VILJA mer. Sorry, boys.

Givetvis vinner kvinnor som Hanne hjärtan hos män som inte klarar av jämställda och starka kvinnor som ställer krav. Aftonbladet har listat en del av kommentarerna som kommit in i samband med diskussionerna om Hannes uttalande, och där fanns ett antal gobitar. Läs och begrunda:

– Svenska kvinnor är bortskämda, dom blir aldrig nöjda.

– Jag förstår att en sån här artikel får svenska, bortskämda, högfärdiga och fisförnäma kvinnor att sätta hela middagen i vrångstrupen. Rätt åt er!

– Ni svenska kvinnor kan bli lesbiska och sitta och baktala och snacka skit om varandra medan vi har det mysigt och trevligt med riktiga kvinnor istället!

Ja, de får gärna ha sitt mys ifred. Jag vill verkligen inte vara en del av det. Jag misstänker att detta är män som inte klarat av att leva jämställt, och som inte kan hantera en kvinna som lärt sig säga "Jag vill..." och "Jag vill inte..." och stå på sig. Man konstaterar också detta i artikeln på Aftonbladet.se, och skriver att män som inga problem har med starka kvinnor är tysta i dessa debatter, medan män med problemen hörs och passar på ännu mer nu när man bekvämt kan gömma sig bakom ett nick online. Citaten ovan kommer med största sannolikhet från män som hukar inför feminismen och feministen, och som sen går hem och öser galla över henne på nätet, för att han vet att hennes krav överstiger hans kapacitet. Surt, sa räven... Vore inte en kurs i personlig utveckling och självbildsboost billigare än en vecka eller en månad i Thailand? Men vänta, just det, det var ju KVINNORNA det var fel på. Inte männen... Darn.

RUT, ideologi och räknesvårigheter

Debatten kring RUT-avdraget har inte varit så lätt att ta ställning i alltid, eftersom det presenteras siffror till höger och vänster som säger än det ena och än det andra. Jag har till sist i alla fall bestämt mig för att det är bra med RUT. Roland Spånt, som skrev en osande artikel om avdraget på SvD.se har fått mycket kritik för att vränga siffror. Ulf Lindberg på Almega bemöter Roland Spånts uträkning med att kalla honom politiker förklädd till ekonom. Onekligen verkar det så när man läser genomgången av varför Spånts uträkningar inte håller.

Debatten har präglats av två saker; siffror som förvanskats och missbrukats, och en ideologisk agenda som jag tycker har saknat koppling till effekterna. Det finns många inom socialdemokratin, och inom vänstern, vars främsta argument mot RUT är att de hemska höginkomsttagarna är de som köper tjänsterna. Expressen har till och med en artikel om hur många procent av de olika ekonomiska skikten som nyttjar avdraget. Relevans?

Rent logiskt så borde det förhålla sig just så att den som har lite över i månaden är den som kan köpa dessa tjänster. Inget konstigt i det. Som att vissa kan toppa håret hos frisör varannan vecka, medan andra får unna sig en genomklippning två gånger per år. Så har det alltid varit, och så kommer det alltid att vara. Vad för slags "rättvisa" vill man egentligen ha när man protesterar mot detta? Givetvis bör alla klara sin vardag och ha mat på bordet osv. Att vissa lever under existensminimum är hårresande och ska givetvis inte förekomma. Men att alla skulle ha samma inkomst är en utopi.

Hursomhelst så har jag extremt svårt att förstå varför det spelar roll hur mycket den som köper tjänsterna tjänar själva. Är inte huvudsaken att de kan betala för det de köper, och att den som säljer tjänsterna har ett arbete? "Förtryck av kvinnor och förnedrande arbete." har man också hört. Inom hemtjänst och som personlig assistent utförs också städning. Ofta för pisslön och under vidriga arbetsmiljömässiga förhållanden. Men där är det offentliga sektorn som anställer, och då är det plötsligt mer okej? I den branschen är det också övervägande kvinnor. Det enda som skiljer är vem som sköter anställningen och utbetalningen.

Man kan tycka vad man vill om Maggie Thatcher, men hon har sagt några kloka ord om varifrån alla jobb som behövs ska komma. Hon konstaterar att pengar till ytterligare jobb kommer från att människor och företag tjänar dem och har råd att anställa. Någon måste alltså tillåtas ha lite mer, för att man över huvud taget ska kunna anställa någon annan. Offentliga sektorn bärs upp av pengar som kommer från de som tjänar in dem från början, via skatter. Vissa funktioner behöver givetvis finnas och finansieras via gemensam kassa. Men att romantisera bilden av offentliga sektorn, och att stämpla "privat=ont" och "offentligt=gott" och sen gå med den schablonbilden främst i alla diskussioner blir helt snett. Det måste vara tillåtet att jobba sig upp och lyckas. Ett framgångsrikt företag kan nyanställa. En högavlönad individ kan anlita och köpa tjänster. Om ingen gör det, om alla köper att offentlig sektor ska både försörja och anställa oss allihop, så inser vi plötsligt att de som förser statskassan och de offentliga finanserna med pengar blir väldigt få. Jag tror på att stimulera företagande och att göra det smidigt och enkelt att driva företag. Ja, också för egenföretagare. När vi lyckas, då rullar kosingen in till statskassan. Jobbar jag för offentlig sektor, så kommer min lön från skatteintäkterna. En del går tillbaka, ja, men det som betalas ut måste betalas in av någon som inte verkar inom offentlig sektor. Så företagande och folk som kan betala behövs. Alltid. Det skapar inget "pigsamhälle". Vi har för mycket valfrihet och information idag för att det ska ske. Det skapar ett dynamiskt samhälle där fler har jobb.


Den här debatten har påmint mig lite om "Skattemiddag för 10", som cirkulerade för ett tag sedan. Den handlar om att bli blind för den egna nyttan i skuggan av att någon annan kan håva in lite mer. Inte klockrent right on, men den är ganska rolig.

Våldtagen= Bestulen?

Läste för ett tag sedan Kielos bok "Våldtäkt och romantik", där hon lyfter fram olika sätt att se på våldtäkt. Bland annat diskuteras det kring att kvinnor anses bli av med något vid en våldtäkt. Det går alltså att ta något från henne för all framtid när man tvingar sig på henne. Oskulden vore enligt vissa kulturer det värsta. Men även i moderna Sverige anses en våldtagen kvinna besudlad på något sätt.

Idag kan vi läsa om fotbollsspelaren Bapupa, som nu dömts till 2 års fängelse för våldtäkt på en 18-åring. Marrias J Larsson, som skrivit artikeln, har säkert helt rätt i att det kommer att ta den våldtagna tjejen mer än två år att komma över händelsen. Men varför är det så? Varför är det sexuella våldet så starkt medel att krossa en annan människa? Jag är ganska övertygad om att ifall synen på kvinnans sexualitet var en annan, så skulle våldtäkter inte vara lika intressanta som maktmedel, och det skulle inte bli en lika stor affär av det. Kränkning, JA!!! Alltid. I allra högsta grad. Men vi kvinnor VET att samhället stämplar oss med en stor fet blaffa över hela vår uppenbarelse; VÅLDTAGEN!!!, om vi blir utsatta. Och den stämpeln väcker känslor, allt från medlidande till misstro och förakt.

Jag skulle önska att kvinnans sexualitet inte var så skamladdad att det behövde vara så stor affär så länge att ha blivit utsatt för sexualiserat våld. En utsatt kvinna ska inte behöva känna skam eller att hon dragit vanära över sig själv när hon blivit våldtagen. Jag önskar att varje utsatt kvinna kunde ställa sig upp och peka finger åt den som gjorde det och högt och tydligt offentliggöra vad han gjort, utan att bli föraktad, klappad på huvudet eller statussänkt. Den dagen då en kvinna inte skäms över att säga att hon blivit våldtagen, i alla fall inte mer än en man skäms över att ha fått en snyting på krogen, då har vi kvinnor vunnit vår sexualitet tillbaka till oss själva också i samhällets ögon. Vi blir faktiskt inte av med något alls i det ögonblicket. Vi blir utsatta för våld. När det är över är det över. Vi läker våra sår och restaurerar våra kränkta gränser. Men det går mycket lättare och snabbare utan stämplar av skam och skuld och förakt. Eller vad tror du?

Göran Hägglunds tunga i blåsväder

Det är faktiskt riktigt komiskt att Monica Green blivit så upprörd över Göran Hägglunds tunga, som hon uppenbarligen skymtat under en debatt, att hon bloggar om det och i bästaste småskolefröken-anda kräver rättning i ledet. Hon har i väldigt många ord förklarat händelsen för en reporter, och ljudklippet finns på Aftonbladets hemsida. Förvirrat är bara förnamnet. Sen vet jag inte om Hägglund faktiskt räckte ut tungan eller ej. Det känns irrelevant när man lyssnar på förklaringen. Vad hände med fokus på de viktiga frågorna? Vem vinner valet på att debattera Hägglunds kroppsdelar? Att räcka ut tungan kanske inte vore det mest vuxna, men med tanke på fejkade rapporter, påhittade siffror, valfusk och lite annat så känns det som ett piss i Kattegatt.

Staffan Dopping konstaterar i kölvattnet efter denna händelse att medial begåvning blir en viktig faktor när man väljer företrädare för partierna. No shit? Knappast något nytt, men denna lilla episod sätter fingret på saken.

Prostitutionshärva drabbar Vatikanen

Katolska kyrkan har haft sin beskärda del av problem med präster som inte kunnat hålla sig utan gett sig på barn. Kyrkan har av några ilskna kritiker kallats världens största pedofilnätverk. Nu skulle jag nog inte gå riktigt så långt, men det känns som att den där kyskheten man lovar mest handlar om att man lovar att framstå som kysk utåt. Vad man gör bakom kulisserna handlar om att inte åka fast. Nu har en härva av prostitution med homosexuella män uppdagats i Vatikanstaten. En körmedlem sedan 19 år har fått gå, och ännu en gång står Påven med en personalproblematik av stora mått. Det spelar liten roll att körmedlemmen fått lämna sin position. Skadan är skedd. Min bild av Vatikanen är verkligen "skenhelighetens högborg". Den blev inte bättre nu.

Påven behöver en vettig HR-avdelning tror jag. Rekryteringen till hans led har ju inte vaskat fram gräddan verkar det som med tanke på mängden skandaler som drabbat Katolska kyrkan. HR behövs, och nu möjligtvis en vass PR-avdelning som kan lindra skadeverkningarna av när skiten läcker ut.

Moderat dresscode räddar inte imagen

Tur man är med i ett parti där man får klä sig som man vill. Nu har (m) kommit på att deras representanter ska klä sig "folkligt" och tänka på bakgrunder och gärna svartvitt vid fotografering. Jag är ledsen att säga detta, nej förresten, det är jag inte alls, men (m) behöver mer än en sjysst folklig dresscode för att uppfattas som folkliga. Sjukförsäkringarna och jobbsiffermyglet glöms inte bort på grund av att Fredrik R inte har slips på sig längre.

Särskilt efter Axén (bild till höger) och Riviéres (bild till vänster) framfart så känns det som att min stundtals sargade människosyn blir till en ullig och gullig, nästan Disney-liknande variant. Och (m) framstår som världsfrånvända och cyniska, helt utan empati. Så behåll slipsen, pärlorna och de dyra kavajerna, och fortsätt uttalandena om att de som har det sämst förtjänar det för att de är lata och dumma, alternativt sluga simulanter. För då vet vi i alla fall vad vi har att förvänta oss. Som sagt, en gång trodde jag på att man inom blå falangen hade kommit på hur man skulle lösa problemen med långa sjukskrivningar och utanförskap, på riktigt. Jag trodde verkligen att human människosyn och viljan att hjälpa, tillsammans med en omfattande lägesanalys*!!!*, låg till grund för de steg som skulle tas. Jag hade fel på samtliga punkter. Modellen är, som jag tidigare nämnt, densamma som för drömsamhället i filmen "The Beach".

När man baserat på en artikel i Aftonbladet (utan att ens läst hela serien) skriver en artikel i samma tidning och kallar någon simulant så har man tagit sig vatten över huvudet och skrivit "hybris" i pannan på sig själv. Från artikeln:

"Några möjligheter till ett vanligt friskt verksamt liv utanför sjukförsäkringen ser hon inte. Sjukförsäkringen är den enda trygga hamn hon kan tänka sig. Vad hon lider av får vi inte veta. Bara att hon är ”sjuk”, som om frisk – sjuk var ett binärt förhållande, etta nolla.

Hon har fått remiss till psykiatrin men är mest störd över att behöva gå dit. I bakhuvudet på henne surrar tanken att ”jag inte skulle ha behövt åka dit alls, om min grundtrygghet inte hade rubbats”. Tydligare kan hon inte säga att hon inte är särskilt intresserad av att få möjlighet att försörja sig själv och sina barn. Hon vill vara kvar i sjukförsäkringen, ha sin försörjning därifrån och gå fri från krav."

Riviéres människosyn behöver vi inte bara bedöma utifrån den vidriga artikeln. Hon har försett oss med en hel bok *!* om hur hon ser ner på människor i nöd. Låt gå för att det finns fuskare och finns individer som verkligen inte vill arbeta utan ser som sin rätt och "sitt jobb" att suga ut systemet. Men boken... Har bara läst utdrag ur den, men det jag läst gerdefinitivt en läskig bild av hur man kan tänka om andra människor. Alliansfritt Sverige skriver om boken i sin blogg.

Moderaterna behöver inte jeans och enkla blusar eller skjortor. De behöver ett år i Rinkeby, Rosengård eller Hjällbo med tre barn att försörja på socialbidrag. Och sina egna kloner som fattar beslut om deras försörjningsstöd. Sen kanske de kan tänka klart om hur KUUUUUUUL det egentligen är att bli försörjd av välfärdssamhället. Jag tror man kan hålla sig för skratt.

DSM sjukdomsklassar transor och fetischister

I Sverige har vi tagit bort sjukdomsklassningen på fetischister och trans-personer. Det står numera i Socialstyrelsens föreskrifter att dessa uttryck av sexualitet inte är sjuka. Vi tackar för detta. Det är numera friskt att vara homo, bi, trans eller fetischist i Sverige, betyder det som står i SoS:s definitioner. Man skulle ju kunna tro att det innebär att man då i Sverige bemöts och behandlas som "frisk" inom dessa grupper. Men icke. Från liberalismens och vidsynthetens anti-högborg USA kommer Diagnostical Manual of Mental Disorders (DSM), den psykiatriska diagnosmanualen, där man sjukstämplar det som i Sverige klassats som friskt. Och denna manual är många psykologers och psykiatrikers lilla knähund.
På QX.se refereras till DSM:

"Det kanske mest anmärkningsvärda är att man bara får ha ett tändningsmönster som inriktar sig på fysiskt normala individer. Det definieras till exempel som sexuellt avvikande att tända på personer som har amputerat en arm eller ett ben. Psykiatrin har alltså fastställt att det är normalt att tända på normallånga personer som har två armar och två ben, men onormalt att tända på en person med dvärgväxt eller en person som har amputerat en kroppsdel."

Angående vad som avgör sjukdomens svårighetsgrad:

"Om en transa har fått en diagnos och man ska avgöra svårighetsgraden av dennes "sjukdom" så rekommenderar DSM att det ska bedömas utifrån hur ofta personen onanerar eller har sex omklädd i kvinnokläder, och inte hur mycket denne lider."

Fantastiska mått på sjukdom, eller hur? Känns tryggt att veta att vi bara får tända på personer inom normalsnittet, och absolut inte på något ickefysiskt (material, objekt etc.), och glöm att få trigga på kroppsdelar som inte direkt anses som kopplade till kön. Då är man SJUUUUUK enligt det amerikanska sättet att se det. Och denna syn tillåts våra behandlande beteendevetare/psykologer/psykiatriker anamma för SoS. Skrämmande. Och otroligt kränkande för många individer. Hur vore det att kräva att behandlare inom Sverige skall hålla sig till svenska riktlinjer? Eller är det att vara lite för bevärlig?


Med tanke på att man inte med forskning kunnat visa att dessa läggningar gör individer mindre anpassade till samhället, eller skapar mer lidande i sig för individen, så borde det verkligen inte tillåtas att personer inom psykologi/psykiatri behandlar individerna som sjuka. Men det lever kvar. Minns själv ett samtal med en psykolog som hängde upp allting på att jag dejtar kvinnor. Allt filtrerades genom det. Som om vem jag ligger med har betydelse för allt annat. Lika lite, som det har betydelse för min samhällsduglighet om tar på mig en korsett, eller om jag skulle trigga på att gå runt i manskläder.

Äsch, jag blir så lack (pun intended) på moralister som tar sina egna snäva värderingar och kallar dem sunt förnuft, sanning och till och med belagd sanning. Jag har mindre problem med folk som säger "Jag tycker [...] är fel/onormalt/sjukt." än de som hävdar att "alla" tycker så, eller att det och det och det är NORMAAAAAAAAAALT. Det finns bara en standard för vad som är okej, och det är när det är säkert, sunt, och ömsesidigt mellan parterna. Nä, i de kriterierna fanns inte vad den snäva amerikanska synen säger. Vi pratar ett land där man i vissa delstater förbjudit analsex, punkt slut. Där man alltså på fullaste allvar vill tala om vad man får och inte får stoppa in var i sängkammaren. Hur kan vi låta idéer om friskt och sunt därifrån genomsyra vår vardag här?