Size Zero och hur hjärntvättade vi egentligen är

Igår visade TV3 en mycket viktig dokumentär om Louise Redknapp i England som bantade ner sig till size zero (~32) på en månad. Inte så att hon var stor innan, men runt 7 kg gick hon i alla fall ner under sitt försök. Läkaren som följde henne bönade och bad henne sluta halvvägs in i försöket, men hon var fast besluten att fullfölja för att verkligen kunna uttala sig om riskerna.

Redan tidigt i försöket upptäckte Louise att orken började tryta. De diminutiva portionerna som hennes militär-inspirerade PT och kost-coach tillät henne äta täckte inte riktigt det behovet hon hade. Träningspassen var massiva och många. Kolhydrater var i stort sett bannlysta.

I bilden ovan ser vi Louise före och efter bantningen. Hennes PT tyckte hon var "jättefin" i slutet när hon bantat sju kilo, saknade ork och hade känningar av infektion i kroppen. Humöret sviktade, och hon hade svårt att koncentrera sig på sitt arbete. Kanske det man får räkna med för att få vara så "fin" och smal. En berömd noll-storlekare är Nicole Richie. Lägg märke till den fräscha touchen av hennes slanka uppenbarelse som ångar sund livsstil. Eller?

Smått upprörd över detta fullkomligt sjuka ideal förde jag gårdagens dokumentär på tal på lunchrasten. Hade förväntat mig att mina kvinnliga kollegor skulle förfasa sig över detta fenomen såsom jag gjorde. Det gjorde de också, sådär pliktskyldigast i 30 sekunder. Sedan kom snacket om hur fet Carola har blivit och hur tjock den och den är... Insåg plötsligt att ingen ens vill tycka det är hemskt. Vi skall vara smala, eller så baktalas vi som fetknoppar. Inte konstigt att det går utför när till och med vårdpersonal som borde känna till nyttan med att ha hälsosam rondör på figuren sitter och snackar skit om kändisar som inte längre har rutor på magen. Jag blir bara så trött.