Ännu en siffra i den svartaste statistiken...

Den svartsjuke exmannen mördade sin f.d. fru. Innan han gjorde det hade han lämnat ena barnet i skolan, och sedan köpt en kniv och väntade in henne. Det gick inte för sig att hon träffat en ny man, även om det vid det här laget var två år sedan hon begärde skilsmässa.

25 knivhugg. Han erkänner inte uppsåt. Tillåt mig hångarva. Ända sedan denna lilla ynkliga varelse till man förstod att han inte kunde behålla och kontrollera henne så har hans vanmakt kokat och puttrat. Denna dag kokade den över. Det slutade med att två barn nu står utan mor.

Kvällen innan hade hon pratat med rättsapparaten. De valde att inget göra just då, för det var för sent på kvällen. Bra beslut. Hur tänkte de? Att hotbilden går hem samtidigt som man stämplar ut från jobbet..? Både kvinnan och hennes barn var livrädda.

Jag undrar dels varför ingen sytt in karln tidigare, och framförallt hur barnen kunde vara hos honom. Med en man som slog och hotade. Det är alldeles för lätt att behålla sina barn när man förverkat rätten till dem med våld. Men så anser man också att vårdnaden ska innehas främst av biologisk förälder, även om den som är kvar mördat den andra. Man behöver visst vara "uppenbart olämplig" innan vårdnadsrätten prövas. Jo, slå ihjäl mamsen, och bli en hyvens farsa. Alla vet ju att det kan bli så... ÖHHHHHHH?!?!?!?!

Noterar än en gång hur tandlös vår rättsapparat är. Någon måste dö för att det ska hända något. För barnen fortsätter nu en mardröm som aldrig tar slut. De kan inte, som den eftermiddagströtta åklagaren, gå hem från skiten. Och den här kvinnan bli ännu en siffra i den pinsamma statistiken över kvinnor som mördas av sina män varje år. I Sverige.

Undrar om man bedömer att hon också mördades på ett humant sätt, såsom Lule tingsrätt bedömde ett annat uppmärksammat kvinnomord för ett antal år sedan. Den kvinnan mördades med minst 23 yxhugg, men mordet ansågs inte särskilt rått eller hänsynslöst. Att hon haft den dåliga smaken att göra slut och be honom flytta hade ju gjort att mannen mådde dåligt. Detta räknades som förmildrande omständighet och gjorde att han fick lågt straff. Vi får väl se om rättsväsendet ryckt upp sig och numera förstår vikten av att markera att det inte är okej att dänga upp eller mörda sina kvinnor och ex. Eller om de också tänker håna den mördade kvinnan genom att anse att sjuklig svartsjuka som mannen mår dåligt av är förmildrande omständigheter.

"Realistiskt" att kalla patienter omoraliska?

I Aftonbladet har nu publicerats en debattartikel av en anonym läkare som efter ett par år inom primärvården sett hur det "egentligen" står till med sjukskrivningsproblematiken. Han konstaterar att många sjukskrivningar är av psykologisk karaktär, eller på grund av oklara smärttillstånd, och därmed är de alltså icke giltiga och direkt omoraliska. Han skriver att det i många fall handlar om attityden till sin kropp, och att förlika sig med tanken på att man ibland behöver jobba med smärre krämpor.

Min fråga till honom skulle vara på vilket sätt han bidrar till att hjälpa dessa människor att finna "rätt attityd". Rekommenderar han coaching, sjukgymnastik, samtalsterapi, eller något annat sätt för patienterna att komma vidare? Eller gör han som så många av de läkare jag kom i kontakt med under min tid som sjukgymnast: skriver ut anti-inflammatoriska piller och/eller sömntabletter, och skickar dem vidare utan uppföljning?

Jag blir också beklämd när jag läser att besvär som inte direkt orsakas av svår kroppsskada inte skulle kunna vara arbetsförmågesänkande. Den här läkaren har jobbat i tre år och tror sig nu vara näst intill oantastlig i sina insikter. Jag skulle vilja påstå att han har mycket kvar att lära om hur människor och kroppen fungerar. Allting sitter inte i kroppen eller går att mäta med labbprover eller röntgen. Hans oförmåga att förstå, utreda eller behandla patienter vars besvär har psykosomatisk genes eller där orsaken inte går att finna är hans tillkortakommande, inte automatiskt ett tecken på omoral hos patienten.

Vad som också bör räknas in i sammanhanget är att många av dessa "omoraliska" patienter under flera års tid fått sina sjukskrivningar, och de har fått höra att de inte kan jobba av vårdapparaten. En läkares epifani ändrar inte deras världsbild direkt. De behöver hjälp. Han skriver ju själv att de behöver uppmuntran. Vem ska ge den? Tror han att bara för att han sagt att de inte är sjuka så mobiliseras hela patienternas liv och umgänge kring att hux flux leva denna nya insikt? Han är inte Jesus, folk tar inte sina sängar och går i 2010-talets Sverige. Särskilt inte de som länge fått höra att de inte kan. Omoralen jag fann i debattartikeln var läkarens. Hans plikt, och ed, är att bota, lindra och trösta, i den ordningen. Bota gör han inte, för han tror inte på deras krämpor. Lindrar gör han inte, för de har ju egentligen inte så ont, utan attitydproblem. Och trösten? Verkar bestå i att han talar om för dem att de inbillar sig. Det får ju oss alla att genast finna nya vägar och kämpaglädje, eller?

I sak har han ju rätt, många kan mer än de tror. Men att informera dem om att så är fallet räcker inte. Tror de inte själva, så kan de inte. Skribenten verkar dock anse att har han informerat om läget så har han gjort sitt. Alla vi som satt av ens gymnasiepsykologin vet att förändringar i attityder inte går via snabb information. När ska denna läkare förstå? Och faktiskt börja lotsa ut människor till den som kan hjälpa dem vidare.

Konsten att säga inget alls...

Jimmie Åkesson utmanar Bosse Ringholm som retorikens nollpunkt. Man kan lugnt säga att reportern inte verkade alltför imponerad av Jimmies resonemang. Hans språkfärdigheter kan kanske anses vara ett sätt att markera att han verkligen tar avstånd från resten av världen. Tacka vet jag politiker som vet vad de vill säga och kan säga det också. Jimmie är inte en av dem.

Ätstört

Satt på vagnen och läste Hillevi Wahls kolumn. Hon har följt debatten runt den tämligen tunna norska skidlöparen Therese Johaug och noterat att okunskapen kring ätstörningar är stor.

Dels verkar Johaug själv inte riktigt förstå att det klingar ihåligt att säga att man inte hunnit äta tillräckligt. Dels framträder en klart oriktig bild av sjukdomen i kommentarerna till artikeln, där en skribent talar om att elitidrottare inte kan ha ätstörningar.

Så, oavsett om Johaug är "sunt smal", eller har dokumenterade ätstörningar, så oroar det mig att folk tror att man är skyddad när man tränar hårt. Man kan äta MASSOR, men förbränner man massor mer, så blir man till slut underviktig. Punkt. Att man gör det för sin sport gör inte det hela friskare, snarare "rubbat med alibi".

Jag tävlade i taekwondo på elitnivå i många år, och min ortorexi övergick i träningsanorexi och bulimi med strikt matdagbok och dagliga vägningar. Jag plockade ett gäng internationella medaljer för landslaget och tog SM-guld när jag var som mest sjuk.

Min uppfattning är mer att ätstörningar lätt får fotfäste inom idrotten. Vem minns inte löparen Sara med lår som normala överarmar i omfång? Elitidrotten är inget skydd. Snarare en inkörsport till rubbat ätbeteende.

Hur rimmar då min indignation över okunskapen om ätstörningar med mitt egna förhärligande av atletisk silhuett? Det gör det faktiskt. Atletiskt betyder inte magert, och förutsätter inte en kost- och träningsregim som påverkar hela ens övriga tillvaro. Man kan alltså vara sund och tränad. Länge trodde inte jag heller det, och det kändes väldigt svårt att hitta balansen i det hela. Men det gick. Efter 20 år med mer eller mindre stört ätbeteende äter jag bra, tränar för att det är kul och jag mår bra av det. Ångesten kring mat och vikt är borta. Men inte för att jag elitidrottat, snarare trots det. Det finns ingen som är för duktig eller snygg för att ha ätstörningar. Istället me så att många duktiga flickor drabbas. Vi behöver inte ursäktas eller bortförklaras. Tvärtom.



- Posted by Callisto on the move, using BlogPress from my iPhone

Träningsoptimering, träningsglädje och magiska förändringar

Upptäckte att jag i vår kommer att ha ett tufft träningsschema. Dansklasser måndag och tisdag, och på tisdag ~4 timmar. Detta ska petas ihop med två pump-klasser, ett combatpass och minst ett cykelpass i veckan. Tyvärr la inte Sportlife sitt schema efter mina arbetstider eller min dansundervisning. DAMN. Så jag kan "bara" optimera min träning för alla utom en dag. Ja, snacka om I-landsproblem på hög, eller låg nivå.

Träning är ändå en väldigt viktig del av min tillvaro. Jag har aldrig tillhört de som anser att det är ett nödvändigt ont. Min kropp skriker av glädje när jag får röra på mig. Och jag mår som bäst när jag håller mig i form. Någonstans tror jag att lite motion är bäst för alla, även om man givetvis inte måste jaga "Miss Fitness"-formen, som även jag finner extrem.

För 1,5 år sedan skrev jag om hur människor ville berömma mig för att jag "gått ner i vikt", och hur bestörta de blev när jag sa att jag inte "gått" ner, utan aktivt arbetat för det. Med rätt mat och träning i den mängd det krävdes så har jag trallat ner 6cm i midjemått. Satsningen innan dess plockade ner mig 10cm. Ingen magi, inga konstigheter. Bara "plain old food and training-concept"...

På den bloggen fick jag en hurring av en person som skrev att han tyckte jag var ytlig och att förhärligandet av kampanjer som "love needs no handles", som Les Mills kört, kan verka sårande för överviktiga. Läste kommentaren igen idag, och tänkte "Öhhhhhhh?!?!?!", igen. Varför skulle det vara kränkande att tycka om en atletisk figur på människor? Eller att vilja ha det? Eller att tycka att träning är nyttigt och bra och att alla borde ägna sig åt det i rimliga mängder? Träna bör man...

Jag är evinnerligt tacksam över att ha fått växa upp med glädje inför tanken på fysisk aktivitet, och behålla den. Förstår att inte alla kommer in i tränandet via glädje, utan vissa via en läkare som hötter med fingret och öser livslängdssiffror över en. Men vi kan alla ställa om vår inställning till att röra på oss om vi vill. Just det, vi kan, om vi vill. Välj träningsglädje. Och tryter motivationen så har alla gym med lite självaktning idag ett stall av välutbildade personliga tränare som skräddarsyr program efter just dina behov. Tuta och kör. Vi ses på gymmet. För att det är så förbannat kul!!!

Darwinism in action?

Grilla inomhus var inte en het idé... Det fick de tio personer som hamnade på sjukhus efter att ha försökt med detta erfara.


Jag bara undrar, igen; hur dum får man vara egentligen?

Människosynen från ... under jord

Vad ska man säga? Helena Rivière briljerar med sin underbara människosyn i sin blogg. Alltså, på temat sjukförsäkringar. Hon skriver om empati och respekt, men raljerar mest över människor som inte har fattat att de kan jobba bara för att HR och hennes gelikar nu befriat dem från sjukskrivningsoket som sosseregeringen tvingat på dem. HR behöver akut en kurs i motivationsteori och rehabiliteringspsykologi, samt en fet dos verklig empati. Hennes sätt att se ner på alla som inte klarat av att finta sig runt ett ruttet system, och som dessutom har mage att inte se henne som frälsaren som befriat dem från det och tacksamt skutta till AF och sina nya jobb, är beklämmande. Har sällan tagit del av så vidrig människosyn, och sådan brist på förståelse för att inte alla bara ... fungerar, som HR uppvisar. Denna syn har uppenbarligen fått fotfäste i sättet man valt att hantera de sjukskrivna som numera plötsligt inte är sjuka längre. Jag säger ingenting om målet i sig; det vill säga att fler ska klara av att försörja sig själva. Det är en fantastisk tanke, och den i sig bygger på en människosyn jag delar. Vi kan mycket mer än vi ofta tror. Men man kan inte pressa fram människor från att i åratal "inte klarat något" till att plötsligt känna driv och kraft att återgå i arbete. Den processen är längre än den tid det tog att skriva om begreppen. HR har allvarliga problem med att begripa detta. Och någon hjälp till de som inte bara fattar verkar inte finnas. Empati och respekt... my a**!

Mer om sjuka försäkringar

Idag skrivs det ännu mer om de rubbade sjukförsäkringsreglerna. Jag håller med skribenten om att det mest verkar handla om antal dagar och strikta kriterier, och oroväckande lite om individens faktiska möjligheter på den faktiska arbetsmarknaden. Att vårdapparaten dessutom är inställd på att prångla igenom så mycket folk som möjligt på så kort tid som möjligt (Taylorismen är återfödd i vården...) gör att individer utreds dåligt och summariskt från första början, och den riktade rätta hjälpen uteblir för många.


Inte nog med att fokus verkar ligga på att så snabbt det bara går få avskriva individer som har den dåliga smaken att belasta systemet. Dels räcker det att någon på Försäkringskassan (även kallat "Förskingringskassan", undrar varför...) kan tänka sig att det kanske i den bästa av världar kunde finnas ett jobb individen kunde utföra för att man ska räknas som arbetsför. Om jobbet finns, eller sannolikheten att få en sådan tjänst finns, är inte intressant. Dels så har många handläggare underligt snäv syn på hur arbete får utföras. Har hört om individer med depression och utmanttningsproblematik, som inte klarat sig in på arbetsmarknaden för att deras tillstånd inte tillåter regelbunden t ex. halvtid 8-12 varje dag. Att de skulle kunna jobba heltid en dag, vila nästa, jobba 6 timmar dagen efter, kanske heltid dagen efter igen, osv, och på sikt tråckla ihop en viss deltid, har liksom inte varit intressant. Det räknas inte. Blir kanske för jobbigt att läsa in de papprena, eller vad som nu är problemet.

Så regelverk med fel fokus, bedömningar som bygger på att alla människor automatiskt fungerar på det sätt som ger minst pappersexercis och minst pengar ut från systemet, och en ovilja hos både beslutsfattare och handläggare att se att man skjuter bredvid målet är orsaker till att man inte längre tar hand om människor som mår dåligt. Man bedriver hetsjakt på dem, och får många av dem att må ännu sämre. Speciellt individerna med psykosomatiska besvär får dubbeldos av stress, och de som inte berörts av stress innan kan få sin stroke-rehab eller återhämtning efter handledsfraktur kantad av lite stress-symptom. Försäkringskassan bjuder på det.

Vi som tittar på hoppas innerligt att slippa bli sjuka. I alla fall fram tills det finns ett system som ser till våra faktiska behov av rehabilitering, där man kan få en reell möjlighet att återhämta sig och faktiskt återgå i arbete, istället för att skjutas ner för att en byråkrat kommit på att ens åkomma inte KAN ta längre tid än X dagar att läka ut... Jag vill se ett system som i första hand fokuserar på att hjälpa individen att komma tillbaka. Där det finns en inbyggd insikt om att vi alla skadas av olika saker och har olika förutsättningar till återhämtning. En stroke läker inte på X dagar. Ett benbrott läker inte på Y dagar. Det finns ett spann. Vem kan tala om det för Försäkringskassan, eller ännu hellre De Som Bestämmer?