Radera andras äggstockar ur sin planeringskalender?

Har länge undrat över fenomenet "alla ska övertygas om att barn is the shit". I alla fall alla kvinnor. Det verkar som att man verkligen antas vilja ha barn för att man är kvinna. Medsystrar suckar och rullar med ögonen och talar om att jag minsann kommer att ångra mig, och att det bara handlar om att träffa den rätte. Som om det handlade om mannen. Sorry, det är min vilja och ovilja som räknas. Vill man inte leka kuvös så spelar det väldigt liten roll vad andra säger. En kompis svägerskor som trodde jag och polaren var ihop mer eller mindre beställde småkusiner på ett väldigt underligt sätt. Så fort man har pojkvän så är man alltså klar att glida över i rollen som äggkläckningsmaskin. Och man förlorar rätten till sitt privatliv. Alla ska veta om man tänker knoppa. Ungefär som att fråga "Ni knullar väl?". Jag lider med de par där en eller båda vill men inte kan få barn. Jag vill bara inte, och det är jobbigt nog ibland.

JAG VILL VERKLIGEN INTE! Jag tänker inte skaffa barn. Inte för att tillfredsställa normopaterna som anser att det är meningen med livet (de får gärna knoppa av sig bäst de vill i sin strävan efter mening), eller för att avla barnbarn eller småkusiner till någon. Varje gång jag hör folk diskutera när min livmoder ska bli boning åt nästa generation vill jag skrika "TA GENAST BORT MINA ÄGGSTOCKAR UR DIN PLANERINGSKALENDER!!!". Inte vänligt, utan som ett primalskri från mitt inre. Kanske kompat av att jag kastar lite saker omkring mig, mest för att markera. Varför är det så sabla viktigt för andra att jag vill ha barn? Vad får andra att tro att de har rätt att lägga sig i? Att de vet bättre än jag, att de sitter på SANNINGEN om livet och hur sakers ordning är.

Barn ÄR INTE meningen med mitt liv (Tack Helena Utter på AB som skrivit om detta.). Det får vara meningen med ditt. Eller Linda Skugges, som skriver att skaffar man inte barn så kommer man att ångra sig. För mig känns tanken på barn helt befängd. Jag har aldrig velat ha barn. Har aldrig fantiserat om en liten familj. Så, om jag blir ensam och obesökt på ålderdomshemmet (Terri Herrera Eriksson på AB undrar också om det är därför man knoppar...), så låt mig ruttna bort ensam i ett hörn då. Om jag mot all rimlig förmodan skulle ångra mig, MITT problem. Jag kan inte skaffa ett par ungar för att jag kanske ångrar mig sen, eller för att ha några som måste hälsa på mig på hemmet.

Barn ska man enligt mig skaffa för att man vill ägna en annan individ ett par decennier av sitt liv och vara förälder. Jag har inget sådant driv. Varför skulle man pusha in ett barn i en tillvaro där ingen vill bereda plats åt det? Där föräldrarna har milslånga agendor och karriärstegarna resta och helt annat i tankarna? Känns inte sjysst. Så låt mina äggstockar vara. Känns Jorden underbefolkad, pippa på och knoppa mer. Jag tänker inte bidra till det kalaset. Så, radera mina och andra medsystrars äggstockar ur planeringskalendern nu. Vi får faktiskt välja helt själv, och tänker också göra det.

Surrogatmamma= fnask?

Kajsa Ekis Ekman har fått fullkomligt spatt. I en debattartikel med koppling till hennes nya bok förklarar hon surrogatmammor vara prostituerade. Detta för att det bara är en annan del av kvinnans kropp som används till någon annans vinning. Jotack, med den logiken har jag fnaskat 5 år som sjukgymnast. Jag använde mina händer för att i slutändan skapa välbehag, för någon annans vinning, mot betalning. Och min hjärna fnaskade innan dess några år på Chalmers, där jag jobbade med forskningsprojekt och undervisning.

Uppenbarligen har inte Kajsa förstått att kvinnor faktiskt har hjärna och mandat att själva välja. Det ska de inte få göra, KAJSA ska välja åt dem. Kajsa vet vad kvinnor vill och inte, och vad som är bra. Så bra, för Kajsa, att hon vet att det är så. Jag behåller dock rätten till min egna kropp, min sexualitet och min reproduktionsapparat. Sorry, Kajsa! Ditt inlägg framstår för mig som ett inslag av tokfeminism där allt kvinnor gör kan tolkas som att de gör det för någon annans bästa och att det automatiskt vore fel. Jag kan hålla med om att den äggkläckningsindustri som beskrivs i debattartikeln inte låter särskilt trevlig. Men fenomenet surrogatförälder i sig är ingen ond företeelse. Den som vill låna ut sin kropp i 9 månader för att någon annan ska få ett barn tycker jag ska få göra detta utan att stigmatiseras som prostituerad. Det är en av de största välgärningar, att kunna bidra till att någons olycka vänds till lycka. För vissa är det värt det. Jag hade aldrig i mitt liv knoppat åt någon annan, men tittar inte snett på den som vill.

Om man följer analogin med prostitution måste det givetvis finnas (minst) en torsk också. Vem blir det? Vem döms vid eventuell rättegång? Och de som adopterar bort sitt barn, blir de på något sätt klassade som prostituerade retroaktivt?

Det sällan bra när man försöker använda för stora ord och för tunga begrepp som analogier för sin poäng. Kajsa trampar på den minan, rejält. Platt fall på den.

Apropå "elitbarn"...

Ämnet "särbegåvade barn" triggar mig enormt. Jag kan inte åstadkomma suckar djupa nog för att uttrycka mina känslor kring alla "normisar" som ondgör sig över blotta tanken på att ett begåvat barn skulle få det stöd och den stimulans det behöver. Vad hände med allas *!!!* rätt att utvecklas och stimuleras utifrån individens faktiska behov? Som jag nämnt tidigare så var jag ett av dessa uttråkade barn som tänkte lite för snabbt och hade svårt att dölja frustrationen när det gick för sakta. Det var inte vägen till popularitet vare sig bland klasskamrater eller lärare. Jag önskar av hela mitt hjärta att skolan ska ändras så att det inte behöver bli vardag för fler barn.

Jag upplever det som att kunskapen om särbegåvade barns villkor och behov generellt är för liten, och många utgår från att man som begåvad slirar omkring på en räkmacka, håvar in topp-betygen medan man ser ner på andra "normalbegåvade" barn, och sen blir man rik och berömd och framgångsrik, dryg och odräglig elitist per automatik. Hade detta varit sanning hade jag kunnat förstå avundsjukan. Dock inte ens då hade jag begripit den enorma missunnsamheten, som också kantar vår väg genom tillvaron när det går upp för folk att vi har fler hästan hemma än de själva. Det nämns på Wikipedia i artikeln om IQ, och är vedertaget faktum inom rekrytering, att högt IQ är en framgångsfaktor. Men det räcker inte att vara smart om man inte får chansen att utvecklas. Alla frön måste ha näring, oavsett om det ska bli grässtrån eller ekar av dem.

Sanningen är att många särbegåvade barn underpresterar och vissa till och med misslyckas med att ta sig genom skolan. DN skrev för något tag sedan om att begåvade barn har inlärningssvårigheter. Undra på det, eftersom vi aldrig får utmanas och lära oss att lära oss i skolan. När det är dags för universitetet (för de som inte tråkades ihjäl innan dess) så hoppar många av för att det plötsligt blev svårt och man hade inga strategier för att hantera detta. Begåvade barns inlärningsstrategier och -förmågor är ofta så olika från "normen", att den vanliga undervisningen är helt bortkastad på dem. De är redan igenom sin analys av läget innan läraren dragit inledningen för de andra. Detta får ofta lärare och andra att tro att man lär sig saker av sig själv, vilket är felaktigt och tyvärr leder till att man i många fall lämnar dessa barn vind för våg, "för de klarar sig ju ändå".

Utbildningsradion gjorde en dokumentär om barn med problem i skolan. Vid ~11 min börjar programmet handla om intelligenta barn, och hur barnen blir frustrerade och mår dåligt av det för låga tempot. Dessutom lär man sig aldrig att kämpa och tackla motgångar, eftersom man inte utmanas. Mamman till Alexander, som är med i dokumentären, säger i filmen att det inte handlar om att rusa upp honom till niondeklass-nivån, utan om att han ska få må bra och utvecklas. Kunskapsskolan blev hans räddning, och där fick han äntligen jobba i sitt tempo.

Inom Mensa finns Gifted Children Programme (GCP), där man verkar för att informera om särbegåvning och de begåvades villkor. På Mensa.se finns en informationsfilm om vad man behöver göra för dessa barn. Man trycker på vikten av att få bli sedd, stöttad och få utvecklas. Det borde vara självklart för alla barn. På Mensas hemsida finns också lite riktlinjer kring hur man kan förhålla sig till ett begåvat barn. Det finns ett antal kännetecken för föräldrar och andra vuxna att hålla koll på för att kunna hitta de särskilt begåvade. Min plan är att utbilda mig till GCP-informatör och bli en kontaktperson för föräldrar och lärare som önskar information om och förståelse för barn med särksild begåvning.

Det är inte helt ovanligt att begåvade barn blir feldiagnostiserade. Istället för bokstavskombinationen IQ försöker man ge dem ADHD-diagnos, eller bedöma dem som lätt autistiska. Pratade i våras med en skolpsykolog som berättade att en lärare kommit med två pojkar som hon ville skulle utredas för ADHD. En av dem visade sig vara en uttråkad hyperbegåvad pojke, som behövde stimulans, inte Ritalin.

Som jag ser det sker sällan felbehandlingen av intelligenta barn utifrån ondska eller sadism. Även om jag själv minns min lågstadielärare som en elak och småsint Jante-kramare, så tror jag att de flesta agerar utifrån bristande kunskap. Man tror på riktigt att smarta klarar allt själv, och att smart = stark, så man kan ta lite sociala problem och utanförskap. Sen låter vissa Jante-tänkandet styra lite också, och tänker att de som är så smarta kan väl inte få ALLT.

Min önskan är som sagt att alla ska få utvecklas utifrån sin potential, inte utifrån missriktad välvilja mot endast vissa grupper, eller vanföreställningar om hur olika grupper klarar sig och inte i tillvaron. Mer information, mindre myter och framförallt mindre Jante och missunnsamhet kommer att ta oss en bra bit på vägen.

För enkla uppgifter tråkar ut, och frustrationen leder ofta till misslyckanden

Holy crap on a cracker...

/faint

If you're gonna be dumb...

Låter som en gammal komedi med Peter Sellers eller något. Tjuven som fastnade i ett badrumsfönster i England blev hängandes i 6 timmar innan räddningstjänsten bände loss honom. Är man dum ska man lida. Har England något program för "most stupid criminals"? Hur tänkte han? Fönstret var ju så litet att man fick bända loss karmen för att få loss honom. En abrupt påminnelse om att begåvningens normalfördelning har en nedre svans...

Elitskola vore en välgärning

Elitklasser. Det klingar så illa i mångas öron. Många hör ordet till tonerna av "klasskamp" och tror att det är rikemansungarnas gräddfil till ännu fler fördelar i samhället. Som om intelligens och annan begåvning köptes för föräldrarnas årslön. I så fall hade jag varit rätt så puckad. Men det är jag inte.

Sannolikt kommer detta tankesätt sig av att akademin varit "överklassens" domäner under många hundra år, och endast de som hade råd att ha någon annan slitandes för sig kunde ägna tiden åt vetenskap. Men detsamma gällde i och för sig konst och humaniora, och man kan knappast säga att konsthögskolorna eller humanistiska fakulteterna till största del befolkas av brats. Idag är dessutom skolorna öppna för alla, och oavsett diskussionerna om att man måste ha rika föräldrar för att plugga så tar sig flertalet "arbetarklassbarn" genom universitetsutbildningar.

Jag hade inga rika päron att backa upp mig under studietiden, och jag växte inte upp med en silversked mellan skinkorna. Jag har på något mystiskt vis klarat min skolgång ändå. 8 år totalt på universitet hittills. Läskigt många böcker har jag läst, och en skrämmande mängd artiklar på fackspråk ur refererade tidskrifter. Och detta, vill jag säga, trots att jag knappast kände mig uppmuntrad att uvecklas intellektuellt i grundskolan. Snarare tvärtom. Från dag ett till slutet av nian, ständigt anpassande. I gymnasiet något bättre, men då var det för sent för min del. Jag hade förlorat intresset. Mina, enligt mig,mediokra gymnasiebetyg hade kunnat vara helt annorlunda (4,4 på N) om jag orkat intressera mig, om passionen funnits kvar.

Det var 9 otroligt frustrerande år i grundskolan för min del. En vacker dröm som blev sann hade det varit för mig att få ägna mig åt min passion; siffror, formler och kluriga räkneuppgifter. Jag vet att det är svårt att få alla att förstå att precis som vissa älskar sina instrument, sin sång, sin konst och sin dans, så älskade jag verkligen matte. Jag, arbetarbarnet, tjejen, invandrarungen, med alla odds emot mig i naturvetenskapliga ämnen enligt vänsterblockets sätt att resonera kring skolprestationer, räknade negativa tal när jag var 6 år gammal. Ekvationssystem hette min passion i högstadiet. Jag blev kär i komplexa tal och differentialekvationer på gymnasiet. Tänk om... tänk om... tänk om någon odlat den passionen när den var ren och stark och fylld av glädje, redan i grundskolan. Innan högstadiet ens.

Jan Björklund säger till SvD.se att "...Ingen ska sitta och rulla tummarna.". Var fanns han när jag gick i skolan? På Aftonbladet.se säger han "Det är dags att vi lämnr den socialdemokratiska jantelagen bakom oss i skolpolitiken.". Ja, snälla. Låt alla barn utvecklas i sin egen takt. Även de begåvade. Alltså, inte bara de som är bra inom idrott och musik. ALLA!

Hittade en blogg idag där skribenten ondgör sig över Björklund idé med elitklasser. GIVETVIIIIIIIS måste de studiesvaga elevernas behov tillgodoses FÖRST. Det Ulf Vargek inte verkar ha helt koll på är att begåade elever som inte får den stimulans de behöver faktiskt mår dåligt över detta, och ofta blr störande element för resten av klassen. Alla lider, ingen får arbetsro eller tvecklas optimalt. Förstår inte poängen... Men det har gått ideologiska troll i hela diskussionen. Smart är fult och att utbilda smarta på deras nivå är ännu värre! *???* Såhär skrev jag som svar i Ulfs blogg (får se om han publicerar kommentaren):

"Ulf skriver om att man inte får föda de resursstarka på bekostnad av de som behöver extra hjälp. Saken är den att de begåvade inte automatiskt lär sig mer eller bättre på egen hand, utan är också i allra högsta grad i behov av att stimuleras på sin nivå och få lov och stöttas i att utvecklas i sitt kunskapssökande och lärande. Faktum är att de begåvade elever som inte fått särskilt stöd eller accelererats genom ämnen de är begåvade i ofta presterar dåligt i skolan och söker sig inte vidare till, eller klarar inte högre utbildning.

Man kan med gott samvete säga att utbildning av de normalbegåvade och de som behöver extra hjälp hittills skett på bekostnad av de begåvades utveckling. Jag ser inte varför de "studiesvaga" elevernas behov skulle vara viktigare än andras. ALLA behöver och bör få en chans att utvecklas på sina villkor utifrån de resurser man har i skolan. Det står vad jag minns till och med så i läroplanen. Däremot tolkas det ofta och gärna som att "vi måste stötta de svaga eleverna, resten klarar sig ju". Men som sagt, det gör de inte.

Har läst många forskningsrapporter, där man just sett att begåvade barn är understimulerade och inte får lära sig att lära sig i skolan, vilket försvårar vid högre studier. De skolkar, bråkar och stör, eller lider i tysthet över understimulansen. Klasser där man får använda sin kapacitet, utvecklas, utmanas och dessutom umgås med andra som förstår ens passion för matte och kemi, eller vad det nu är för ämnen, är positivt både för de begåvade barnen, och för ålderskamraterna som slipper störelementet i klassen. Japp, inte sällan är klassens bråkstake eller pajas en understimulerad högbegåvad elev! Dessutom tar man tillvara på resurser som annars går till spillo. Ja, varje land behöver ta tillvara på sina spetsar, oavsett om det gäller idrott eller matte! Så jag undrar på vilket sätt någon alls vinner på att man inte stödjer de begåvade?"

Fler för mig obegripliga ställningstaganden om att intelligenta barn minsann ska finna sig i att bli sinkade och understimulerade:

Feel in the blogg- Mår illa över att man vill satsa på individuell utvecklingsnivå.
Västgötskan- De svaga först, och främst, och alltid...
Kommunisternas blogg- Gör intelligens till en klassfråga *???*
Alltid rött, alltid rätt-"För de som redan har det bra..."
Mad World- Tror det handlar om att ha bråttom till högre studier...

Jämställdheten är blocklös

Nu börjar det dra ihop sig till val. Valaffischer börjar dyka upp och det debatteras friskt i medierna. Olika agendor presenteras, dock oftast i form av raljerande om motpartens.

Jag har en agenda. Jag kandiderar i kommunvalet för F! i höst. Många är de som nästan satt i halsen över detta. "Meh... meh... du är ju BLÅ?!?!?!". Det stämmer. Jag är, har alltid varit och kommer alltid att vara någonstans i det blå/ljusblå spannet värderingsmässigt och politiskt.

Anledningen till att jag kandiderar för F! är att markera att jämställdhet inte är en vänsterfråga. Det är en fråga som rör alla, och jag vill återta den och göra den allmän. Kvinnor och män, heteros, homos, bin och transor. Unga och gamla. Socialister och borgare. Vita, gula, röda och svarta. Ja, nu raljerar jag. Men länge har vänsterblocket krävt (och fått...) tolkningsföreträde på jämställdhetsarenan. Jag har fått höra att man inte kan vara feminist och höger. Jag undrar om man kan vara feminist och vänster i min tur. Vänsterideologin är otroligt kollektivistisk, medan feminismen idag gått från "skydda och värna gruppen kvinnor och deras (våra) rättigheter" till "må var och en bli salig på sin sak". Faktiskt lite mer högerideologiskt om man nu ska vara sån. Jag har öppet gått in i F! med avsikten att göra rosa lite mer lila.

Jämställdheten är en fråga bortom löneklyftor och RUT eller mammaledighet, även om det är viktiga frågor. Det handlar om att var och en av oss, oavsett kön och läggning och annat ovidkommande, ska få samma möjliheter att förverkliga oss själva. Vill Linda spika och klättra i träd, eller Kalle sy en kjol till sig själv i syslöjden, låt dem, utan att kommentera och peka finger! Sluta dela in människor i snäva fack och tvinga dem att stanna där "för att det ska vara så". Det enda vi ska vara är oss själva. Och väldigt få av oss är nog klippta och skurna från början för mans- och kvinnorollerna som pådyvlas oss från tidig ålder.

Fick på FB en kommentar från en herre som påstod att det inte finns någon mansroll (däremot köpte han kvinnorollens förekomst...). Uppmanar er som håller med honom att gå ut på stan och be människor, vilka som helst, beskriva typiskt manligt och kvinnligt. Är det ingen skillnad, så har vi inga roller. Är det skillnad, så finns det roller och egenskaper att leva upp till, baserat på vår kromosomuppsättning mer än vår verkliga personlighet. Bara testa tanken på vilka yrken män och kvinnor INTE förväntas ha. Visst kunde du genast komma på ett par?

Min önskan är att jämställdhetsfrågan inte ens ska vara en särskild fråga, utan att man ska ha med sig sättet att tänka, väl integrerat i allt vi gör. Eller snarare, att vi ska skala bort de begränsande föreställningar vi har idag. Vi är såpass påverkade av våra roller, påstår jag, att vi ganska ofta skulle behöva reflektera över vad som styr våra beslut och handlingar. Jag vill att man ska kunna säga "feminism" och "jämställdhet" (hanterar dem som synonymer i denna text) utan att marginaliseras som rabiatochmilitantvänsterfeministflatasomhatarmänochvillinföramatriarkat.

Jag vill ha en sund och vuxen diskussion om vad som egentligen är problemen med nuvarande ordning, och vad man behöver göra för att åtgärda den. Jag vill ha slut på "Men du är sån där BORGARE och därför kan du inte hajja feminism...". Hur ska jämställdhetstänkandet någonsin få genomslag när man redan i startgroparna dissat halva Sverige och förklarat att de inte kan begripa det för att de inte är vänster? Vi alla har att vinna på ett jämställt samhälle. Varför inte låta alla vara med på vägen dit? Det är det jag är ute efter i F!. Jag stödjer till fullo strävan mot ett samhälle där kön, läggning och ras inte utgör grunder för någon form av särbehandling under uppväxten eller i arbetslivet. Men jag vill göra den strävan färg- och blocklös. Feminismen gör sig bäst när den inte längre behövs utan är integrerad i vårt dagliga liv som en naturlig del av vårt sätt att tänka. Vad vi kallar det, eller oss sjäva, är inte intressant, även om medierna gärna haussar upp att den och den och den inte vill kalla sig feminist. Det viktiga är att vi bidrar i samma riktning.

Gay-kuriosa

Hittade lite intressanta länkar och bilder när jag surfade efter bilder till förra inlägget. Bilden till höger är för mig helt bisarr. Jag har, trots åratals engagemang i frågan, inte lyckats hitta kärnan till VARFÖR vissa människor så hett och innerligt bryr sig om vad andra gör i sängkammaren och med vem.

Här finns en sajt där man tvålar till anti-gay-argument med sansad och vettig ton. Bland annat konstaterar man att om homoäktenskap leder till legaliserad pedofili och tidelag, så borde införandet av kristna rutiner som bön leda till slaveri och häxbränning. Amen på den. Har heller aldrig förstått hur en sak automatiskt måste leda till en annan tämligen orelaterad... På sajten finns också en översikt över hur man förhåller sig till homoäktenskap i olika länder.

En annan blogg lyfter situationen i Afrika, med särskild referens till Uganda. Uganda är lite på tapeten med sina tämligen hårda lagar mot homosexualitet. Också intressant läsning. I Afrika är det inte det minsta kul att vara gay,och blir man påkommen går det snabbt över. T ex via stening...

Än en gång, varför i hela världen orkar folk bry sig? Det snackas om "The gay agenda", och "Homolobbyn", företrädesvis i de starkt religiösa leden. Men vad är det egentligen? Tycker bilden nedan sammanfattar agendan på ett bra sätt:

Ibland undrar jag dock om inte homofobin i sig självt är plågsam nog för att lite överseende fnissa åt de värsta dårarna. Tänk att inte kunna gå utanför dörren utan att frukta ett angrepp på de bakre regionerna från en överkåt homosexuell? Ja, sånt händer hela tiden, eller hur. Tänk att inte ens orka vårda sitt egna äktenskap och sina relationer, för att man är fullt upptagen med att oroa sig över att Kalle och Petter gift sig och hur deras äktenskap ska krossa ens egna... Har man inga problem får man skaffa sig, eller nåt. Men jag fattar fortfarande inte poängen.

Älskade och efterläntade barn på väg

Läser med ett leende om det amerikanska paret Neil och David, som väntar tvillingar med en surrogatmamma. Tänker att dessa barn måste vara hett efterlängtade. Deras pappor har valt att gå emot strömmen redan genom att öppet vara ett par, och har nu ansträngt sig till den milda grad för att få barn att två telningar är på väg med lite hjälp. Sätter man dessa pappors hängivenhet inför att bli föräldrat mot alla kvinnor och par som "rekreationsknoppar", som använder barnalstande som "personlig utveckling", eller helt enkelt inte vet vad de annars skulle göra (japp, inte så ovanligt som man kunde önska...).

Det finns givetvis ett antal människor som inte är glada åt detta. Som anser att två BÖGAR inte kan vara lika bra föräldrar som en mamma och pappa. Jag håller inte med. Många gånger har jag hört att barn behöver manliga och kvinnliga förebilder. Jag anser inte att det måste finnas en man och en kvinna under samma tak. Inte heller att man måste ha tillgång till en individ med penis och en med mus för att bli en normalklok person. Exemplen på när det trots kärnfamiljskonstellation inte gick vägen är dessutom så många att man nästan istället borde börja avråda från kärnfamilj om fucked-up-rate vore måttet på familjeformens viabilitet.

Jag är alldeles övertygad om att barn som växer upp med föräldrar som älskar och respekterar varandra och barnet mår bra, oavsett om det är en, två, tre eller fyra personer som är föräldrar, och vad dessa personer har för läggning.

Så därför är jag glad för dessa småttingars skull. De kommer att födas in i en familj som behövt ta ställning, tänka till och planera. Som bestämt sig för att de vill ha barn så innerligt att det är värt mödan med att skaka fram en surrogatmamma. Respekt på den! Grattis, småttingar. Inte alla barn som föds är lika hett önskade och efterlängtade.

Aspirant på 2010 Darwin Awards?

Vad ska man säga? En dog och en fördes till sjukhus med brännskador efter en tävling i den viktiga samhällsomvälvande grenen "bastubadning". Jag tror vi har en europeisk kandidat till årets Darwin Award. Alltså, priset som utdelas, postumt givetvis, till den som på det mest korkade, icke avsiktliga, sättet tagit livet av sig själv och således rensat genpoolen en aning.

Detta får fortgå för att..? Just det, kvinnor ja, inte så intressant...

I många delar av världen är vi kvinnor fortfarande rättslösa. Och världen ser på, eller kanske snarare ser bort. Kvinnan på bilden giftes bort med en man som misshandlade henne illa dagligen. Efter ett flyktförsök skar han av henne näsa och öron.

Om ett oljefält hotas av galna statsmakter är USA och de andra världsproffstyckarna på plats så man knappt hinner vissla. Men när det kommer till att kvinnor misshandlas, säljs, lemlästas, bränns, fräts, skärs, mördas, våldtas... Vem är intresserad? Just det. Inte så många.

Action Aid är en organisation som kämpar för kvinnors rättigheter i länder där ingen annan bryr sig. De har fått kritik för att bara jobba med kvinnor. Resten av världen borde få kritik för att de behövs!

Den kambodjanska kvinnan Somaly Mam är en annan som kämpar för kvinnors rättigheter. Hennes egna historia hade nog knäckt de flesta. Att bli såld, och sedan misshandlad, torterad och våldtagen dagligen skulle sätta gemene man och kvinna ur spel. Somaly rymde, och byggde en stor organisation som värnar om kvinnors rättigheter, och ger kvinnor som flyr undan sexindustrin en trygg hamn.

Somaly är en sann hjälte! Hon har förändrat livet för många kvinnor, och tack vare henne är många kvinnor vid liv. Action Aid har bidragit till en bättre situation för många enskilda kvinnor. Men måste de behövas? Var finns de stora internationella krafterna som träder in och fördömer behandlingen av kvinnor när den blir sämre än hur någon skulle behandla sin hund? Eller grannens för den delen...

Jag vet inte var man skulle börja. Kan tobaks- och oljeindustrin ha en så stark lobby som de har borde det gå att påverka. Men vem börjar man bearbeta? Var? Känner mig förbannad, och så maktlös. Jag vaknar varje morgon bredvid en man som kramar om mig och respekterar mig, och säger att han tycker om mig för att jag är jag. Han försöker inte klippa ner mig i en liten låda av konventioner som ska passa hans ego. Jag fick gå i skola. Jag kommer att gå ut barbent i kort kjol idag, och sannolikt överleva detta. Jag har avvisat män och kvinnor i mina dagar. Ingen av dem har hällt syra på mig, eller försökt elda upp mig. Ingen har tvingat mig till sin säng för att "de har rätt". Jag har det rent ut sagt förjävligt bra. Och jag vill att min vardag ska vara det alla kvinnor i världen kan välja om de vill.

Nu får man gifta sig som bög eller flata i Kalifornien!

Det är alltid glädjande när toleransen och vettet får segra. Nu får man som homosexuellt par gifta sig i Kalifornien. Egentligen är den stora frågan varför man INTE skulle få omfattas av samma trygghet i fråga om lagar, arv etc. som samkönad partner. Men det dröjde rätt länge också i Sverige innan man faktiskt rättade till de sista missförhållandena på det planet.

Hursomhelst, jag är glad över att läsa att Mr Terminators Kalifornien numera låter kärleken diktera vilka som ska gifta sig.