There are many ways to handle finding out that you're losing your job

I considered it a favor. And had a glass of wine. :)

The new me?

Photo: Pia Nyström

Saturday night

Delicious soup, pastries, drinks, a good movie, face masks and the bestest Isis as company... What else could I ask for? This was a wonderful, wonderful evening. I need more of these!

Svans för svans, tass för tass...

Vissa människor borde verkligen omfattas om de gamla hederliga hämndlagarna. De borde plågas precis så som de utsätter värnlösa varelser för omänskliga handlingar. I Högsbo blev en hund nappad i söndags, och hittades sedan på måndagen stympad en bit bort. Vissa typer av handlingar får hela mitt inre att go medeival, och detta är en sådan sort. Ett värnlöst djur!!! Hur kan man? Djur och barn kan inte värja sig, så brott mot dem står så lågt på min skala. Samma gäller givetvis andra som inte heller kan försvara sig. Människor som begår handlingar som denna bestialiska slakt av någons älskade husdjur borde låsas in, nyckeln brytas av och svetsas fast i låset, och så borde man glömma dem där i en hög av sin egna skit, inburade för all framtid. Jag tror faktiskt inte det kan röra sig om en normalfungerande samhällsmedborgare på något plan.

What's important in a friendship?

Today we did an exercise about stating and ranking our values within a certain area of life. I chose friendship as subject, and this is what I came up with as important criteria for a good friendship (thanks Selinda for walking me through this):

1. Trust- both ways. I must be able to trust, and feel trusted, to experience a good and secure friendship. This also requires an open dialogue, and the courage to lead such a dialogue even when it's not only sunshine and a walk in a park.
   
2. Honesty- not like in telling your friend (or being told) that "Those trousers are really aweful" or "Your hairdresser must hate you", but as in keeping stuff concerning the friendship open and spotless from lies. You must not always tell EVERYTHING, but being honest about stuff that matters and concerns the friendship is crucial.
   
3. Freedom of speach- like in the liberty to speak one's mind about stuff that's not always convenient, without fearing the friendship's going to end because you disagree or feel the need to criticise.
   
4. Loyalty- knowing that the person who calls her/himself my friend will stand by my side even through stormy times and in conflicts. Cowardly hiding or crouching away as soon as the clouds start showing up isn't a deed of a good friend.
   
5. Openmindedness- acceptance for differences in opinions, values, behaviour, orientation and other stuff. A non-judgemental mind, open to other people's right to remain themselves.

If this feels hard or impossible, maybe you shouldn't be friends in the first place? A friendship isn't a flower you pick, dry and keep for display. It's a living plant you need to care for. If you forget to care for it, you may need to make an extra effort to keep it alive. But isn't a good friendship always worth some work and effort? I have just a few real friends, that I could literally walk through fire and ice for, but the ones I love and care for are worth every second of strive and effort I make to keep them happy and feeling special to me.

Våldtäkter efter fest allt vanligare

GP skriver idag om att de s.k. "nöjesrelaterade" sexbrotten ökar. Eller i alla fall anmälningarna. ~1/3 av de som anmäler våldtäkter i samband med alkoholbruk minns ingenting av det som skett. De har varit så redlöst fulla att de bara anar att något kan ha hänt.

Här finns några saker jag tycker man verkligen borde ta tag i:

1. Killar borde verkligen verkligen verkligen inte ligga med en brud som är så redlös. Tar man hem en sådan tjej så bäddar man ner henne och ger henne frulle och Resorb dagen efter!
   
2. Tjejer (nu kommer jag få skit för det här) borde verkligen verkligen verkligen inte dricka sig så berusade. Inte i en miljö där de inte vet att en vänligt sinnad individ ser efter dem sen. Det är lite som attman inte ska ragla ut på motorvägen aprak. Någon KAN köra på en, även om det inte är tillåtet...
   

Jag blir fullständigt beklämd när jag läser dels att killar har slutat ta nej för nej i större utsträckning och att unga killars sexualundervisning till så stor del består av porrkonsumtion (och vi vet ju alla hur nära verkligheten de där rullarna och klippen brukar vara...). Men det gör mig minst lika mörkrädd att tjejer medvetet utsätter sig för risken att hamna i klorna på en sådan kille i ett fullständigt hjälplöst tillstånd! Varför, tjejer? Ja, ett NEJ är alltid ett NEJ. Men se åtminstone till att ni kan uttala och kanske till och med slåss lite för ert nej. Jag säger inte att det är mer rätt att ha sex med en full tjej om hon inte kan säga nej, men jag säger att det är korkat att vara så full att man inte kan.

Jo, jag har själv varit apkalas (länge sen nu, dock), men jag har haft vänner som sett efter mig de gångerna. Jag hade TUR! Det kunde ha varit någon annan också som "tog hand om" mig i de lägena. Har man inte koll så har man inte. Tyvärr har inte alla alltid min tur. Glöm inte det. Ta hand om er därute. Och varandra.

On my own, and now I need your support

Since yesterday I've had to get used to the idea of no longer being supported by a steady pay check every month. Yesterday evenin I was still wondering how come I don't feel anxious nor sad. I realized I'm so over this job since long time, that I can only rejoice in what's happened. No, I can't tell you how well I'll be doing. I know it'll be well, anyhow.

What I can tell you is please just be positive and supporting. I KNOW it's not going to be a walk in a park. But I'm not afraid of hard work. What dreads me is the thoughtless minds of people who wish to care, but succeed in nothing but discomforting me by telling how sad sad, anxious etc. I MUST be, and that it will be tough on me now.

Hey, I KNOW the times are tough and that I'll spend hours and hours looking for and chasing clients, and working my ass off literally. But I'll be working for ME, for my benefits. For my own happiness. Nobody needs to remind me of any of the hard facts. I KNOW! All I want from anyone at this point is constructive advice that actually will get me somewhere and peptalk. If I need a shoulder to try on I'll find one. Unless I call for anything else, support me. If you can't do that, please just leave me be. This is the most all-consuming, all-altering thing ever happened to me, and the biggest change of my life. I want to be happy about it, and move on towards all the wonderful things awaiting me after January 15th. 

Work is no more, but freedom tastes so darn good!!!

Today I was supposed to speak to my boss about what I could do part time while I had a part time job left at the company. This conversation took another turn, since her news to me was, that I from today's date have 3 more months of employement, then I'm out.

I'm out of here! Photo: Pia Nyström

That may sound like the worst thing ever happening, especially considering the times at hand, and so on. But I felt nothing but relief. Excitement, relief, and energy rushing through my veins. Now I HAVE TO get going. And I do want to. Now I have nothing more to use as excuse for not going after my dreams. And I'm even short on time, which for me usually is the most productive mode.

I have three months to start to make a living on my own. And I feel like I'm finally standing with my both feet on the ground. And I know where I'm heading! No more hesitation (or I obviously will have to starve...)!

Wish me luck!

Goals, and the importance of having them

I've spent many years of my life wandering about and "just doing stuff", without real thought on what I was doing and even more importantly WHY I was doing it. Or even engaging one grey cell to figure out where I wanted to go with all things. I guess you can say I more or less happened to become a physiotherapist. I didn't even think of what my goals were with my work life. Interested in movement and bodies, let's go physiotherapy. Well, that really doesn't float my boat, if you say so.

I also achieved another degree without a good idea of what to do with it. My "Bachelor's" degree (not exactly the same criteria, we call it "kandidat") in work and organizational psychology was also something I more or less did for fun. I LOVE studying. And I added a little human-technique-interaction, product development, leadership sociology, and hell, I even have studied German at the University for a semester. But now what? What shall become of me?

To this date I've spent 5 years working for a company that states that their employees are their biggest asset, and that we all should see clear correlations between paycheck and achievment, plus that we all will have chances to develop, individually and professionally. Two or three years ago I printed this out and made handouts to my collegues. I spread it around the workplace singing "It is a fairytale, to good to be true...". My boss flipped, but I asked her why, because it obviously IS a fairytale. It still is.

After 5 years with zero development, zero encouragement, a paycheck that makes me want to cry the 25th every month and a climate where new skills are considered "more work and problems to inspire me further" instead of assets I realized I had started feeling stupid, uninspired, tired, desillusioned, listless... Really unable to believe I had anything to give. Because if what I did and could do had been valuable, if my skills had been worth anything at all, they surely would have taken me on for more interesting work tasks, right? Because I didn't know what I wanted nor what I needed, it was also hard to say why I wasn't feeling happy or satisfied. Goals will also help doing that part.

Now I know I've been wrong. I'm neither stupid nor worthless. The misuse of my skills within this company is not due to my unworthiness, but their inability to use what's served for benefit. What I've lacked is a set of goals with my actions. WHY do I work? What do I need to get out of it to feel good about myself? That monthly paycheck blurred my vision and became a fictitious "security", that I've realized now spells "prison". And I'm so totally moving out of here. Sooner or later, hopefully sooner, I will be free to go for my own set of goals!

So, I've decided I need goals to set my life straight. Straight, as in "leading to my own happiness". That deciscion was the easy part. Realizing what exactly those goals were took longer. Much longer. What do I want to do with my life? Now I do know what I'm good at, and what my passions are. And I'm going to pursuit my happiness and development by doing the things I love and feel good about, even if it's financially less secure (especially these days). I want to wake up in the morning thinking "YESSSSS, another day!!!", and not "Please shoot me so I don't have to go to work again.".

Finally, I've come up with some goals for myself, and those totally helped me set the direction for my actions. Everything I decide upon will be filtered through these goals, and whether they move me towards or away from them. This for me new way of thinking really has made a huge difference. Without goals it's hard to know where you're going. Now I know where I'm going and why. Do you know where you're heading?

War on sugar = NOT SO EASY

My war against sugar continues. This weekend during my festival I must admit I let myself run wild food wise. A festival may not be THE place to pursuit the healthiest of life styles. But I hate excuses, they never helped anyone. I do have to admit defeat and flaws in my character, once again. What to do? Get myself together and go for Round 2 with victory in sight. Wish me not luck, but tons of strength of will.

Darkest angel in the woods

Photos: Pia Nyström

Motion overksamt mot övervikt och andra problem?

Eller till och med ohälsosamt? Och att koppla på diet+motion för viktnedgång gör oss irrriterade och trötta förutom att vi riskerar att skadas av träningen? Detta är de rön som läkaren och professorn Fredrik Nyström påstår. "Det har massor med negativa effekter: man blir irriterad, hungrig, okoncentrerad eller rent av omtöcknad när man inte ätit på länge. Mediciner är bättre och billigare än att tjata på folk att motionera och äta rätt." Inte ätit på länge? Har killen läst något om kostlära de senaste decennierna? Man ska äta OFTA men rätt saker i rätt mängder för att det ska fungera. Mediciner? Ja, till de som är sjuka och inte kan bli friska på annat sätt. Men jag vill nog påstå att Fredriks evangelium ringer gott i öronen på de vars sjukdom heter "brist på karaktär". Som Stefan Rössner kommenterat Professor Fredriks påståenden så är det inte fel på kost+motion som koncept bara för att folk i allmänhet inte får tummen ur och gör som de är tillsagda.

Jag tycker att det är underligt hur jag i så fall har lyckats gå ner i vikt just med hjälp av diet och motion om det inte fungerar. Ingen gastric bypass så långt ögat når i den här kroppen. Bara en massa gymtimmar och slopat sockerintag. Min våg kanske är i maskopi med träningsivrarna och visar fel? Måttbandet också? Och min ökade ork och känslan av välmående är säkert placebo? Och mina patienter, vars blodtryck gått ner och ledbesvären minskat sedan de börjat träna? Finns de kanske inte på riktigt?

Professor Fredrik ger sig ut på ett besvärligt korståg nu. Ett korståg som motverkar allt jag kämpar för i mitt arbete på daglig basis, dvs att få människor att aktivera sig för att må bättre. Motionens effekter på vikt, blodtryck, ork och humör har dokumenterats sedan länge. Effekten på lindriga depressioner är häpnadsväckande. Professor Fredrik vill ge alla piller. Vi är gjorda för att röra på oss, inte sitta på sofflocket och knapra bantningspiller. Jag vågar påstå att de flesta höft- och handledsfrakturer som uppstår årligen hos äldre människor till följd av fall skulle kunnat förebyggas med regelbunden träning så man var 'du' med sin kropp och underhöll sin balans på ett adekvat sätt. Men det kanske finns piller för det med? Nä, den där Fredriks teorier ger jag inte mycket för. Hela mitt yrkesutövande bygger på motsatsen, och jag ser motsatsen hända dagligen.

Så, motionera mera! Det ÄR bra för dig.

Alla sätt är bra...

... utom de dåliga. Linus från Skåne kom på ett bra sätt när han tröttnade på att vara arbetslös. Han ställde sig vid vägen med en skylt där det stod att han ville ha jobb, och mobilnumret. Flera människor var framme och tog CV och numret, och efter inte alltför lång tid blev han uppringd och erbjuden jobb. Nu har han ett jobb att gå till, och jag måste nog säga att det gick på rekordtid. Arbetsförmedlingen kanske behöver lite effektiviseringstips?