En bekant till mig uppmärksammade mig på en artikel i DN där en läkare inom psykiatrin går ut på korståg mot KBT. Han bygger sin artikel på att han inte anser att det finns tillräckligt med stöd för KBTs positiva effekter i vetenskapen.
Han angriper egentligen inte metoden i sig, och har inte med sig några larmrapporter om att patienter skulle ha farit illa under eller som konsekvens av KBT-behandlingen. Han angriper däremot att SBU, som granskat metodens evidens, inte tydligt redogjort för varför man inte haft med ALLA studier (5000st) som man hittat, eller hur gallringen skett. Det är förvisso en intressant fråga, men för att dels kritisera användningen av en metod och för att ge sig på beviskedjan för att den fungerar, så borde man i mina ögon åtminstone börja i änden "patienter far illa av detta". Inte "Jag får inte veta vad de leker på SBU!". Och han förklarar entusiasmen för KBT på ett smått arrogant sätt, som förutsätter att människan ÄR en biologisk maskin, ingenting mer:
"Det finns väldigt många människor som känner entusiasm över psykologiska behandlingsmetoder: inga läkemedel, inga biverkningar, angenäm behandlingsmetod där man riktigt kan få tala ut med någon som bryr sig och en känsla av att inte bara vara reducerad till en biologisk maskin som gått sönder."
Dessa rader påminner mig om att psykiatrin bygger på att manipulera hjärnan med kemikalier, och elektricitet i vissa fall. Och givetvis är det lovvärt att tro på sitt expertområde, men jag kan inte säga att mitt förtroende för en läkare som endast dyrkar piller är särskilt stort. För jag kan nog tänka mig att många gärna hade tagit ett piller istället för att sitta och gråta hos en terapeut, men i alla situationer så räcker det inte med piller. Och i många fall är behandling med enbart piller overksamt, onödigt och i sig etiskt förkastligt.
KBT, kognitiv beteendeterapi, har under de senare åren kraftigt vunnit mark inom beteendevetenskapen, och denna metod praktiseras på många områden, som till exempel viktminskning, terapi, fobi-behandling, kostrådgivning, samt att sköterskor och sjukgymnaster använder metoden i samtal med patienterna. Metoden vinner mark för att den fungerar. Den ger snabba ihållande resultat, och känns, som den upprörda doktorn påpekar, behaglig på flera sätt.
Förutom KBT finns andra behandlingsformer som trotsar pillertrillandet och som också når resultat på patienter inom psykiatrin. Inom sjukgymnastiken använder vi något så luddigt och svårkvantifierat som rörelse. Nu har man i och för sig äntligen sett att lindriga depressioner svarar väl på fysisk aktivitet. Har dock inte läst evidenskedjan som lett fram till att man nu säger det högt, men det jag har är erfarenhet från patienter med ångest, depressioner och utmattningsproblematik som svarat finfint på att få röra på sig, på rätt sätt och i rätt doser utifrån sina behov. Rörelse sätter igång kroppsegna system som gör att resultat uppnås, utan piller. Ibland. Ibland måste man kombinera. Men inte alltid. Allt med piller är inte förkastligt. Allt utan piller är inte heller förkastligt. Att gå ut som denna läkare gjort och reducera andra metoder till ett klappande på huvudet som inte går att bevisa effekterna av är arrogant, och farligt. Läkares ord är fortfarande tungt vägande i många sammanhang. Därför borde de verkligen tänka sig för innan de ger sig ut på ett mission som detta. Och läsa på vore inte heller fel.
2 kommentarer:
Dessutom verkar dr Peter Eriksson vara en något obalanserad person. När han var chef för psykakuten i Malmö för några år sedan blev personalens missnöje så stort att det skrevs flera artiklar i Sydsvenskan om detta.
http://sydsvenskan.se/malmo/article74067/Personalen-lider-pa-psykakuten.html
Idiotiskt! Hur mycket evidens ska behövas för att KBT faktiskt fungerar?
Kritiken verkar dessutom missa en otroligt viktig del, för KBT är sannerligen ingen "talking cure" där man pratar ut med en terapeut och så vips! är allt löst. O nej. Tvärtom kräver det både motivation och handling från patientens/klientens sida; terapeuten är mer där som en vägledare och ett bollplank, så som alla bra terapeuter ska vara. KBT går ut på att själv konfrontera sina tanke- och beteendefel och förändra dem - själv. Och det är just det som gör att det fungerar. Att prata ut gör ingen frisk när det är en beteendeförändring som måste till.
Det innebär också att alla patienter inte är lämpliga för KBT-behandling, eftersom det kräver motivation, impulskontroll och egna insatser. På landets psykavdelningar handlar det bara sällan om behandling, utan det är mest förvaring, och när det inte finns tillräckligt med personal som kan ge patienterna uppmärksamhet, tid och stöd, så räcker inte KBT särskilt långt.
Men därifrån till att det inte skulle vara verksamt - bullshit! Evidens är väl evidens? Ingen skulle väl komma på tanken att ifrågasätta cellgiftbehandling av cancer bara för att den inte räddar alla cancerpatienter?
Men självklart är det ett hot mot pillertrillande läkare när deras patienter kan botas både snabbare, billigare och mer biverkningsfritt av någon som kanske inte ens är läkare. *morr*
Skicka en kommentar