"Självbo", vilket underbart ord

Idag finns en liten artikel i Metro om en kvinna som sa upp sig från singellivet och började kalla sig självbo. Artikeln berör "normopaterna" som på liv och död ska klämma in sig själva och alla andra omkring i tvåsamhetstvånget. Att vara singel anses som konstigt, och som ett tillstånd som alla naturligtvis bör sträva ut ur. Tvåsamhet är en naturlag enligt många.

Jag blir så glad när jag läser texten om Kicki som inte vill foga in sig i den allmänna uppfattningen om sig själv som singel och därmed defekt. Jag känner igen mig så mycket i resonemanget. Min civilstatus borde ju vara endast min att bry mig om, men många är de som hintat mer eller mindre finkänsligt om den och den killen man borde träffa, eller att jag borde följa med dit eller dit (hittills fått förslag på Bosnien, Arvika-festivalen och Kalifornien...) för att hitta en bra man. Bortsett från det uppenbara felet i resonemanget, dvs att jag faktiskt inte ens vill ha en MAN, så känns det ändå som ett påhopp. Och frågan "Men du som är så ... och ..., varför har inte DU någon?" känns också som att man bör ha en färdig och paketerad förklaring.

Så härmed utnämner jag mig själv också till "självbo". Jag säger upp mig från all kontakt med normopatin, och dissar alla krav på att jag ska para ihop mig med någon för att lugna folk i min omgivning. Och jag tänker även fortsättningsvis njuta oförskämt mycket av att bara ha mig själv och mina katter att ta hänsyn till.