Olycksonanister

Ibland blir jag häpen över hur folk kan och vill vältra sig i ANDRAS olycka. De ställer frågor och ältar och frågar igen och ältar lite till. De försöker visa sig så förstående och vill gärna få den drabbade att öppna sig. Men jag får ofta en känsla av att det inte handlar om att lindra för den som mår dåligt och har drabbats av olycka. Det handlar om att få ta del av smarriga detaljer, och skaffa sig lite extra inside info inför nästa fikamöte då man kan släppa de mest personliga detaljerna kring dramat, direkt från förstahandskällan.

Just idag har det handlat om en bekant vars far tagit sitt liv. Den bekantas pojkvän, som nu är den enda tillgängliga på plats, har grillats av flera "välmenande" individer, som ska snorta i sig varendaste liten detalj kring det skedda. Jag tänker som så att det han vill berätta berättar han. Varför skulle jag behöva korsförhöra honom? Eller henne. Ser de ut att behöva en kram får de det, vill de prata så får de det. Men jag har inget behov av att snoka reda på alla detaljer för mitt egna vetandes skull. Jag behöver inte frottera mig i det skedda. Dessutom måste jag säga att suicidhistorier knappast muntrar upp en måndag morgon. Visst ska man kunna prata om döden också, men var sak har din tid och plats.