Debatten om Monas väska är en bra jämställdhetsbarometer

Claes Borgström skriver på Newsmill om att Fredrik Reinfeldts klocka kostar lika mycket som 13 *!* av väskan som Mona hade "den ruskigt usla smaken" att använda. Han diskuterar det faktum att män anses visa status, eller eventuellt kompensera vissa brister, med bilar och klockor. Att män drömmer om statusprylar. Detta är allmänt vedertaget faktum, och ingen skulle komma på tanken att ifrågasätta att en man med lönecheck nog att bära upp en sådan INVESTERING köper en fet sportbil eller en klocka som kostar mer än 3 månadslöner (brutto) för en sjuksköterska.

Magdalena Petersson McIntyre konstaterar på DN:s Livsstilssidor att våra uppfattningar om hur man får konsumera är genuskodade. Att kvinnors konsumtion mer förknippas med överdåd och lyx. Och det märks. Prinsessorna och politiker få stå i skamvrån för att de äger dyra saker. För min del känns det helt naturligt att ha lite dyrare och finare saker om man vill ha det och har råd. Inget konstigt med det. Oavsett om du är prinsessa eller Mona Sahlin, eller vem som helst. Och Reinfeldt får gärna behålla sin Boss-kostym och apdyra klocka. De stör mig inte. Det som stör mig är den fullkomligt oreflekterade hetsjakten på kvinnor som äger. Män får, kvinnor får inte.

Jag skulle önska att fler reportrar som nu skrivit så tangentborden ryker om Monas väska ägnade ett par minuter åtminstone åt att fundera över varför de skrev om just den och inte Fredriks klocka. Fredriks klocka kostade motsvarande vad min förra chef tjänade på två månader. Eller drygt tre av mina månadslöner. Och då pratar vi FÖRE skatt. Jag önskar att de kunde förstå att de bidragit till att befästa vad kvinnor inte får men män får göra ostraffat. Jag hoppas verkligen att debatten nyanseras något. Men i dess nuvarande form är den en bra jämställdhetsbarometer. Senaste avläsningen gav inga muntra besked.