Öga för öga, ger många blinda...

I Iran har man nu valt att tolka den urgamla lagen av Hamurab i dagsfärsk praxis och låter en kvinna som utsatts för syra-attack av en försmådd man att hämnas. Hon får hälla syra i hans ögon för att hämnas att han gjort henne blind.

Jag kan i princip inte riktigt acceptera tanken på hämnd som rättesnöre för hur förövare ska bestraffas, även om vissa våldsdåd utlöser kaskader av minst sagt medeltida idéer för hur straffen borde se ut. Ibland behöver man dock visa att något inte är okej på ett tufft sätt. I Mellanöstern är det tyvärr ett "vanligt" sätt att markera att en kvinna misshagat en genom att utsätta henne för syra. Det är ett så vedervärdigt dåd, som ofta förstör livet för den utsatta, att det nog behövs en och annan hämnd som subventioneras av rättsapparaten för att det ska sjunka in hos männen att de inte kan bete sig hursomhelst.

Att förklara för dem att de visar sin litenhet i storbilds-format genom att gå till så brutala grepp som syra-attacker för att en kvinna inte vill ha dem är nog inte ett argument som biter. Tyvärr tror jag att endast hämnden kan visa dessa män att deras beteende inte är acceptabelt. Att det blir många blinda i spåren efter öga för öga-principen kan få vara ett pris jag kan acceptera i detta fall, då kvinnans värde och rätt behöver upprättas i vad som ofta verkar vara ett laglöst land för just kvinnor. Jag hoppas budskapet når fram innan alla är blinda...

Olycksonanister

Ibland blir jag häpen över hur folk kan och vill vältra sig i ANDRAS olycka. De ställer frågor och ältar och frågar igen och ältar lite till. De försöker visa sig så förstående och vill gärna få den drabbade att öppna sig. Men jag får ofta en känsla av att det inte handlar om att lindra för den som mår dåligt och har drabbats av olycka. Det handlar om att få ta del av smarriga detaljer, och skaffa sig lite extra inside info inför nästa fikamöte då man kan släppa de mest personliga detaljerna kring dramat, direkt från förstahandskällan.

Just idag har det handlat om en bekant vars far tagit sitt liv. Den bekantas pojkvän, som nu är den enda tillgängliga på plats, har grillats av flera "välmenande" individer, som ska snorta i sig varendaste liten detalj kring det skedda. Jag tänker som så att det han vill berätta berättar han. Varför skulle jag behöva korsförhöra honom? Eller henne. Ser de ut att behöva en kram får de det, vill de prata så får de det. Men jag har inget behov av att snoka reda på alla detaljer för mitt egna vetandes skull. Jag behöver inte frottera mig i det skedda. Dessutom måste jag säga att suicidhistorier knappast muntrar upp en måndag morgon. Visst ska man kunna prata om döden också, men var sak har din tid och plats.

"Självbo", vilket underbart ord

Idag finns en liten artikel i Metro om en kvinna som sa upp sig från singellivet och började kalla sig självbo. Artikeln berör "normopaterna" som på liv och död ska klämma in sig själva och alla andra omkring i tvåsamhetstvånget. Att vara singel anses som konstigt, och som ett tillstånd som alla naturligtvis bör sträva ut ur. Tvåsamhet är en naturlag enligt många.

Jag blir så glad när jag läser texten om Kicki som inte vill foga in sig i den allmänna uppfattningen om sig själv som singel och därmed defekt. Jag känner igen mig så mycket i resonemanget. Min civilstatus borde ju vara endast min att bry mig om, men många är de som hintat mer eller mindre finkänsligt om den och den killen man borde träffa, eller att jag borde följa med dit eller dit (hittills fått förslag på Bosnien, Arvika-festivalen och Kalifornien...) för att hitta en bra man. Bortsett från det uppenbara felet i resonemanget, dvs att jag faktiskt inte ens vill ha en MAN, så känns det ändå som ett påhopp. Och frågan "Men du som är så ... och ..., varför har inte DU någon?" känns också som att man bör ha en färdig och paketerad förklaring.

Så härmed utnämner jag mig själv också till "självbo". Jag säger upp mig från all kontakt med normopatin, och dissar alla krav på att jag ska para ihop mig med någon för att lugna folk i min omgivning. Och jag tänker även fortsättningsvis njuta oförskämt mycket av att bara ha mig själv och mina katter att ta hänsyn till.