Kulturarbetare måste vara röda och fattiga?

En artikel i DN lyfter den intressanta frågan om kulturens politiska färg. Måste den vara röd? Är det verkligen så att politisk färg, ihopkopplad med antinorm-livsstil utmärker en kreativ person?

Jag tillhör ju de där läskiga högerorienterade kulturarbetarna, som knappt har någon existensrätt i vissa kretsar. Tycker jag är lika verklig som de rödaste av röda av mina kollegor, och ingen har någonsin påstått sig kunna utläsa min politiska färg från det jag skapar.  Så kan det verkligen spela roll ifall man gillar Ohly eller Reinfeldt för den sanna ärliga konstnärligheten? Om man har märkeskläder istället för kläder från Indigo eller Indiska, är man en sämre konstnär då?

Det är en lustig fälla kulturen gått in i, och krampaktigt klamrar sig fast vid. Jag tycker mig ofta höra att det är så dåligt med pengar i kulturen, och det är så jobbigt att folk inte vill betala för konsten, att lönerna suger. Allt står och faller med vilka bidrag man får. Sen å andra sidan höjer samma människor på ögonbrynen och ser misstänksamma ut när jag börjar prata om att jag ser till att ta betalt utifrån vad jag lägger för tid, vad jag har för utbildning och erfarenhet, samt fläskar på med kostnader för resa, och räknar in restiden. Jag har drivit ett par internationella dansfestivaler helt utan bidrag, och fått det att gå runt, medan många kollegor inte skulle drömma om att gå in i ett projekt utan bidragsfinansiering. Gör det mig till en mindre konstnärlig person?

Just PAY!

Förstår inte varför det är så fult att när man lagt sin själ och sitt hjärta och mängder av tid på att skapa något ta betalt för det. Vem skulle klandra en butiksanställd som jobbade över för att denna vill ha mer pengar? Eller en konsult som fakturerar för tid och utgifter man lagt på uppdraget, och dessutom räknade med utbildning och erfarenhet som faktorer i notan? Ingen!


Det verkar som att normen är att man ska ha bidrag för kulturell aktivitet. Det är det rätta röda tänket för den som vill kalla sig kreativ. Att faktiskt få kunder att betala för sig, att leva på att människor kan hitta och vill konsumera ens konstnärliga uttryck känns läskigt för många. För mig är det häftigt att kunna få det jag gör att gå runt och generera vinst. Istället för att klandra mig, och de andra konstnärerna, som tjänar pengar på det vi gör, borde kanske de som bara vill leva på bidrag vara glada för att vi inte aspirerar på deras finansiering? Och viktigast av allt, det är jag, inte den jag röstar på, som skapar min konst. Konsten blir inte heller lidande av att jag vill ha betalt för det jag gör.