Vänner i rätt tid

Jag har haft en lätt skakig period de senaste veckorna. En sådan tid, då man grubblar, sover dåligt, stressar och mår lite sämre än annars. Mitt i detta förlorade jag något som betydde mycket för mig. Nej, inte någon, utan något. Ett projekt, som jag kunde spenderat stora delar av själ och hjärta på. Detta var dessutom sådant, att jag inte bara kunde isolera mig från det för att slippa tänka på saken. Påminnelserna fanns överallt, och med smärtsam skärpa påmindes jag näst intill dagligen om vad jag inte kunde få.

Ikväll var på många sätt och vis "sanningens ögonblick" för mig. Snart är händelsen jag inte kan vara en del av förbi, och det var dags att verkligen känna efter vad som egentligen är vad. Jag valde att släppa sorgen, och istället blicka framåt. Det kommer fler tillfällen.

Precis när jag lyft blicken och landat i detta, så kom det från mer än en av mina vänner sådan underbar bekräftelse på att fler än jag beklagar min förlust. Att få höra det värmde så otroligt mycket. Det är människor som jag håller av mycket, som betyder massor för mig på många plan. Och så visade de mig ett rejält mycket större stöd än jag räknat med i detta. Rörd och lycklig konstaterar jag att jag verkligen omger mig med människor som är värda allt jag kan ge och göra för dem. Människor som jag ser upp till, trivs med och värnar om. Sådana människor, som verkligen förtjänar att kallas vänner.

Kulturarbetare måste vara röda och fattiga?

En artikel i DN lyfter den intressanta frågan om kulturens politiska färg. Måste den vara röd? Är det verkligen så att politisk färg, ihopkopplad med antinorm-livsstil utmärker en kreativ person?

Jag tillhör ju de där läskiga högerorienterade kulturarbetarna, som knappt har någon existensrätt i vissa kretsar. Tycker jag är lika verklig som de rödaste av röda av mina kollegor, och ingen har någonsin påstått sig kunna utläsa min politiska färg från det jag skapar.  Så kan det verkligen spela roll ifall man gillar Ohly eller Reinfeldt för den sanna ärliga konstnärligheten? Om man har märkeskläder istället för kläder från Indigo eller Indiska, är man en sämre konstnär då?

Det är en lustig fälla kulturen gått in i, och krampaktigt klamrar sig fast vid. Jag tycker mig ofta höra att det är så dåligt med pengar i kulturen, och det är så jobbigt att folk inte vill betala för konsten, att lönerna suger. Allt står och faller med vilka bidrag man får. Sen å andra sidan höjer samma människor på ögonbrynen och ser misstänksamma ut när jag börjar prata om att jag ser till att ta betalt utifrån vad jag lägger för tid, vad jag har för utbildning och erfarenhet, samt fläskar på med kostnader för resa, och räknar in restiden. Jag har drivit ett par internationella dansfestivaler helt utan bidrag, och fått det att gå runt, medan många kollegor inte skulle drömma om att gå in i ett projekt utan bidragsfinansiering. Gör det mig till en mindre konstnärlig person?

Just PAY!

Förstår inte varför det är så fult att när man lagt sin själ och sitt hjärta och mängder av tid på att skapa något ta betalt för det. Vem skulle klandra en butiksanställd som jobbade över för att denna vill ha mer pengar? Eller en konsult som fakturerar för tid och utgifter man lagt på uppdraget, och dessutom räknade med utbildning och erfarenhet som faktorer i notan? Ingen!


Det verkar som att normen är att man ska ha bidrag för kulturell aktivitet. Det är det rätta röda tänket för den som vill kalla sig kreativ. Att faktiskt få kunder att betala för sig, att leva på att människor kan hitta och vill konsumera ens konstnärliga uttryck känns läskigt för många. För mig är det häftigt att kunna få det jag gör att gå runt och generera vinst. Istället för att klandra mig, och de andra konstnärerna, som tjänar pengar på det vi gör, borde kanske de som bara vill leva på bidrag vara glada för att vi inte aspirerar på deras finansiering? Och viktigast av allt, det är jag, inte den jag röstar på, som skapar min konst. Konsten blir inte heller lidande av att jag vill ha betalt för det jag gör.

Att spränga bort nosen på en hund verkade som en god idé?

En vän till mig delade en helvidrig bild på facebook idag. Det var ett foto på en schäferhund med nosen bortsprängd. Några ungar *!* hade stoppat smällare i munnen på hunden och hållit igen dess käkar.

Det finns inte ord eller uttryck för de känslor som väller upp i mig när jag ser eller läser om sådant. Jag bara undrar vad det är för fel på människor? Det finns inte nog med diagnoser i DSM V för att beskriva hur många fel det måste vara i huvudet på den som gör så.

Att ge sig på försvarslösa djur på detta sätt får mig verkligen att ifrågasätta mänskligheten. Vad lär föräldrarna sina barn egentligen? Och kan det någonsin bli folk av barn som beter sig på detta sätt? Jag tvivlar starkt på detta. Lås in, släng bort nyckeln. Jag tror inte man kan ha förutsättningar för att bli en normalfungerande individ med empatisk förmåga om man spränger bort halva huvudet på en hund.